De brutalaste, mest smärtsamma och förkrossande sparkarna i skrevet sker riktigt, riktigt långsamt.
För flera år sedan, minns inte när eller var, satt jag och dödade tid framför TV:n. En av de där kanadensiska Dolda kameran-snuttarna som kanalerna köper in som utfyllnadsmaterial mellan programmen.
Scenen utspelade sig på en restaurang. Sprattet var uppbyggt så att Dolda kameran-teamet hade monterat in en hydraulisk lyftanordning av något slag i bordet som sakta, sakta höjde bordet medan restauranggästerna åt middag.
Då de satte sig ned vid bordet var det på normal höjd, men medan kvällen fortskred höjde det sig sakta men säkert, kanske en centimeter i kvarten. Så att de som satt vid bordet inte märkte vad som skedde.
Det hela slutade med att gästerna satt med bordet strax under hakan, de fick lov att sträcka på sig för att äta desserten. Det var knappt så de såg varandra över tallrikarna.
Och det roliga i situationen var alltså det att de inte märkte vilken knasig situation de plötsligt befann sig i. De skulle naturligtvis aldrig ha valt just den restaurangen om borden hade varit i höjd med deras nyckelben då de kom in.
Den här lilla, slumpmässiga snutten av harmlöst, underhållande hyssmakeri från en stund av slötittande en anonym kväll i november en dag för tiotals år sedan har fastnat i mitt huvud och ploppar upp i medvetandet då och då och fungerar som en påminnare om att ska du överraska någon så ska du inte hoppa fram från bakom ett draperi och ropa BUUU, du ska göra det riktigt,
riktigt
långsamt.
Livet spelar sådana här spratt åt oss hela tiden. Som till exempel i morse när jag stod framför badrumsspegeln och undrade vem den där medelålders, flintskalliga typen med påsarna under ögonen egentligen är. Inte fan är det jag, det är ett som är säkert.
Det får mig att tänka på vilka andra slow motion-spratt som livet har spelat mig. Och vilken ond potential det här fenomenet hyser. Det finns alldeles säkert krafter i samhället som medvetet utnyttjar vår tendens att inte märka saker som händer tillräckligt långsamt.
Då jag var ung var det till exempel ingen som talade om “pakkoruotsi”. Tills någon började odla det i något rökigt, dunkelt kabinett någonstans. Och sakta men säkert spred det sig och blev “normalt”. Nu kan Hesari använda det i rubrikerna på sin paradsida.
Samma sak med rasistisk och allmänt fördummande jargong. Sakta, sakta har vi avhumaniserat, objektifierat och degraderat hela folkgrupper så att det ska vara lättare att behandla dem därefter. Flyktingar är inte individer med unika berättelser, de är ett “jordskred” som hotar begrava oss och vår dyrbara monokultur. Nå, ni vet vad jag menar.
Rupert Murdoch, Vladimir Putin och Matti Putkonen vet säkert också vad jag menar.
Fox News och RT1:s tittare däremot, de sitter med bordet strax under hakan, och snart får de ställa sig upp och stå för att dricka sitt kaffe, men hej, det är nu helt enkelt så här det är och alltid har varit. Eller?
Miljön och klimatet – samma sak. Under mina fyrtiofem år här på jorden har hälften av alla ryggradsdjur i haven försvunnit. Hälften av jordens skogar är borta. Men för de flesta av oss är det business as usual. Sett ur vårt snäva tidsperspektiv har det gått så långsamt att det inte ter sig som någonting besynnerligt. Vi tänker inte i tidscykler på tiotusen år och längre, som naturen.
Jag satt i tåget i går eftermiddag och tittade ut när vi passerade Alberga station. Jag tänkte mig torparen Anders Thomasson, han var torpare här i Alberga i mitten av 1700-talet. Tänk om han hade trillat in i en reva i rumtidsväven och fallit ut just här, just i dag, och sett strömmen av bilar som dundrar förbi där som hans kossa gick alldeles nyss. Ljusen från köpcentret Sello strax intill. Tåget, den vidunderliga metalliska ormen som glider in från Kilohållet.
Stackars Anders. Han skulle ju ha fått en hjärtattack och fallit ned död på fläcken av pur chock.
Men inte vi. Vi sitter med bordet strax under hakan, vi äter med armbågarna i höjd med näsan, men so what, har det inte alltid varit så här?