Vägen till helvetet är kantad med 4G

Är man född och uppvuxen i Grankulla så finns det vissa saker som sitter djupt i ryggraden. Som det här med privatbilism.

I flera år pendlade jag från Grankulla till Böle med bil. Morgonrusningarna blev med åren värre och värre och tiden bakom ratten varje morgon längre och längre. Och mitt morgonhumör blev sämre och sämre. Det finns liksom inget bättre sätt att förstöra en dag än att sitta i en en bilkö i snöslasket och lyssna till symfonin av biltutor som dirigeras av långfingrar.

En dag som börjar med svordomar och hötta-med-knytnäven fortsätter oftast i samma mindre muntra tecken. Då man anländer till jobbet med stresshormonerna och adrenalinet pumpande i ådrorna är det inte bäddat för harmoni och djup koncentration.

Ja, och om man mot förmodan hade hunnit varva ned och bli harmonisk och zen under dagen så upprepades ju allting i eftermiddagsrusningen, fast åt andra hållet. Du som har problem i äktenskapet, ständiga gräl och vardagsstress: gör som jag. Sluta pendla med bil.

Jag slutade pendla med bil i samband med att jag flyttade till Sjundeå i mitten av 00-talet. Från och med då var det Y-tåget som gällde för min del (det tåg som nu har drabbats av slaktkniven. Tur att man hann flytta till Esbo innan det skedde). Och vips ändrades mitt liv som av ett trollslag.

Tågresan från Sjundeå till Böle tar ungefär 40 minuter. 40 härliga, harmoniska minuter som jag kunde använda till att läsa böcker, lyssna på musik eller till och med sova. Det var en helt annan Marcus som dök upp i Böle om morgnarna. Jag började till och med hälsa på folk i korridorerna efter tio år i huset. De måste ha trott att jag gick på droger eller piller.

Men säg mig den lycka som varar för evigt. 2007 gick jag med i Facebook. Ungefär samtidigt köpte jag min första smarttelefon. Nu var jag uppkopplad 24/7, inklusive de där 80 härliga, harmoniska minuterna på Y-tåget.

Nu kunde jag plötsligt vara social medan jag pendlade. Och jag är ingen social typ. Jag är av den introverta personlighetstypen som helst bara sitter för mig själv i ett hörn och läser sci-fi eller artiklar om fotografering och kameror.

Plötsligt hade jag mina 500 närmaste kompisar med mig i fickan hela tiden, vart jag än begav mig. Det innefattade så klart också min dyrbara jag-tid på Y-tåget.

”Ja men varför stängde du bara inte av mobilen? Var det helt nödvändigt att sitta och Facebooka då?”

Säg det. Varför stänger jag inte bara av mobilen? Varför stänger alkoholisten inte bara korken på flaskan?

Be mig inte förklara varför, men jag har blivit beroende av sociala media, speciellt Facebook. Vem som helst kan gå in i mitt flöde där och kolla med egna ögon hur många inlägg jag har gjort, hur många kommentarer jag har skrivit, hur många ändlösa diskussionstrådar jag har tråcklat mig igenom.

Jag kan utan att överdriva värst mycket säga att mina Facebookvänner känner mig bättre än mina egna åtta- och femåriga barn. De kom in i mitt liv ungefär samtidigt som Facebook.

Och bara det är ju hemskt nog i sig. Alla dessa stunder med mina barn som jag missade för att jag var involverad i något idiotiskt onlinegräl om tro versus ateism. Eller global uppvärmning. Eller, för att ta ett färskt exempel, flyktingfrågor och invandring.

Facebook var ju rätt harmlöst från början. Harmlöst men addiktivt. Kattvideor och bilder av bakelser och hälsningar-från-Teneriffa.

Men någonting hände med Fejan. Den miste sin oskuld, och när det skedde var utförsbacken total och brant som ett stup. Som Pink sjunger: ”This used to be a fun house / but now it’s full of evil clowns”.

Missförstå mig inte: jag blev själv en av de där onda clownerna. Och det gjorde mig sjuk inombords. Sur,ångestfull och grälsjuk. Jag var om möjligt ännu mer antisocial om morgnarna när jag anlände till jobbet, än då jag pendlade med bil. Helt nu på sistone har jag övervägt att börja ta bilen igen, för när man kör bil kan man åtminstone inte Facebooka.

När man kör bil ser man inte näthatet eller alla de där artiklarna mot näthat som alla delar, inklusive en själv. Man ser inte de rasistiska memerna och de tolerantas mot-memer. Till och med Reiska i filen bredvid som tutar och hötter med långfingret gör en smått nostalgisk och varm inombords. I jämförelse med de onda clownerna och trollen i kommentarsspalterna.

Samma troll som för länge sedan fick mig att fly från kvällstidningarnas och till och med Husis onlineupplagor.

Det är kris i mitt gamla hat-kärleksförhållande till Facebook. Jag har tagit en vecka time out från Fejan för att fundera vad jag ska göra. Ska vi gå skilda vägar permanent eller kan jag hitta en fungerande modell för en samexistens där jag bevarar min sinnesfrid och ger min familj den närvaro som den förtjänar, och uppehåller någon sorts närvaro på FB.

För jag medger att jag saknar den känsla av samhörighet som det sociala nätverket gav mig. Ger mig. Jag talar redan som om vi hade gjort slut. Det har vi inte, vi är bara ”on a break” som de skulle säga i Friends.

Och så kan jag ju inte ignorera det faktum att det är otroligt viktigt ur ett yrkesperspektiv att sköta sitt nätverk, och det är nästan omöjligt numera utan sociala media. Som journalist är man ett brand, om man vill det eller inte, och ens framtida levebröd är beroende av hur man väljer att sköta det brandet. Man är också – eller rentav framför allt – en del av sin arbetsgivares brand.

Så jo, jag kommer säkert att vara på Fejan också i framtiden. Men under vilka former eller hur mycket, det funderar jag fortfarande på.

Det sägs att vägen till helvetet är kantad med goda föresatser. Kanske det. Men ett är säkert: den är kantad med 4G-master.