Problemet med pisshuvuden

Efter en längre tids funderande har jag kommit till att de flesta problemen i samhället beror på att det finns så många pisshuvuden (engelska: asshole). 

Någon exakt siffra finns inte att tillgå, men utgående från empiriska fältstudier skulle jag uppskatta att omkring 15% av människorna i en given population är pisshuvuden.

Karaktäristiskt för pisshuvuden är att de är genuint otrevliga, elaka, rasistiska, hatfulla och själviska.

Grejen med pisshuvuden är att denna egenskap inte är utmärkande för någon speciell etnicitet, språkgrupp, nationalitet eller samhällsklass. Eller kön, för den delen, även om män enligt vissa studier har en aningen större sannolikhet för att vara pisshuvuden än kvinnor.

Hur som helst, pisshuvudena är överlag relativt jämt fördelade i den globala populationen.

Utbildningsnivå och intelligens korrelerar inte heller på något sätt med en människas sannolikhet för att vara eller bli ett pisshuvud. Det är fullt möjligt för en person att ha en intelligenskvot på 180 och/eller 180 miljoner euro på bankkontot och ändå vara ett fullständigt pisshuvud.

Min mamma, pensionerad socialarbetare med 40 års erfarenhet, brukade då jag var liten förklara för mig att ingen människa är pisshuvud alltigenom, att var och en av oss är god innerst inne. Det må vara sant, men pisshuvuden blir med tiden väldigt skickliga på att dölja det där goda och älskvärda som de går och bär på.

Det stora problemet med pisshuvuden är att de är så högljudda, uppseendeväckande  och till synes oändligt självsäkra. Det här skapar en illusion av att andelen pisshuvuden i samhället är betydligt större än den i själva verket är.

Fenomenet försurar och komplicerar tillvaron för otaliga människor på alla samhällsnivåer och gör svåra situationer ännu svårare att hantera. Som till exempel den pågående flyktingkrisen i Europa.

Eftersom pisshuvuden alltså finns i varje population i ungefär samma utsträckning, var du än befinner dig, är det en oundviklig konsekvens att en icke obetydlig andel av flyktingarna, de asylsökande och invandrarna som kommer till Finland också är pisshuvuden.

Andelen är varken mindre eller större än bland den bofasta befolkningen, som sagt, enligt en tumregel utgör de omkring 15% av den totala populationen, men pisshuvuden är alltså väldigt högljudda och synliga och älskar att uttala sig i massmedia.

Journalister dras till pisshuvuden, det är förståeligt men beklagligt. Det hjälps inte att pisshuvuden säljer lösnummer och samlar klickningar. Är journalisten själv ett pisshuvud så blir det hela etter värre.

Sedan får vi läsa braskande rubriker om dessa lycksökare, ”välfärdsturister”, lögnare och bråkmakare, för att inte tala om våldtäktsmän, religiösa extremister och terrorister som kommer hit och utnyttjar godtrogna finländska skattebetalare och i värsta fall utgör en fara för samhället.

Och plötsligt börjar dessa pisshuvuden för många representera en oproportionerligt stor andel av alla dem som anländer.

Saken blir minsann inte bättre av att de lokala, bofasta finländska pisshuvudena, som likt alla pisshuvuden älskar konfrontationer, ofta finns med bland de första som möter flyktingarna vid gränsen. Ofta iklädda hockeytröjor eller t-shirts med Finlands lejon på.

Det är förståeligt att ishockeyförbundet och andra hyggliga finländska icke-pisshuvud-patrioter är frustrerade över att symboler som de associerar med sunda värderingar och fenomen som idrott, laganda och fosterländskhet, blir kapade av en skara högljudda, aggressiva pisshuvuden. Främst av alla symboler som missbrukas av pisshuvudena är naturligtvis Finlands flagga.

Sedan finns ju dessutom de här riktigt svåra fallen som inte bara är pisshuvuden utan dessutom rejält dumma och aggressiva – på fackspråk kallas de ”satans jävla pisshuvuden” – som inte nöjer sig med hockeytröjor utan tycker att det är en god idé att spöka ut sig i Ku Klux Klan-mundering (trots att KKK de facto traditionellt har tyckt illa om och sett ned på etniska finländare) eller någon sorts nazistutstyrsel. De mest extrema, mordiska pisshuvudena hötter dessutom med bobollsträn eller kastar brandbomber.

Summa summarum: det är mänsklighetens stora tragedi att den stora, hyggliga majoriteten genom alla tider har hållits som gisslan av pisshuvudena bland oss. De förgiftar samhällsklimatet, de skapar friktion och motsättningar, de agiterar och sprider hat och rädsla. Det var pisshuvuden som ledde Europa till krigets brant (och över den) 1914, och i förlängningen till världsbranden 1939-45.

Och det gjorde det med den stora majoritetens hjälp eller åtminstone dess tystnad. Det är ett misstag som vi som art inte har råd att begå värst många gånger till. Att rösta in ett pisshuvud i Vita huset / Kreml och placera hens finger på kärnvapenknappen – det kan mycket väl vara den sista dumhet som vi begår. Bokstavligen och konkret.

Men för att det här nu inte ska bli alltigenom dystert så avslutar jag med att konstatera att ingen är av ödet dömd till att vara ett pisshuvud. Det är inte som att vara vänsterhänt, blåögd eller heterosexuell. Man kan sluta upp med att vara ett pisshuvud.

Det är inte lätt, och det krävs ofta en större omvälvning i pisshuvudets liv, en flygel som faller från ovan eller någonting av motsvarande kaliber, för att personen i fråga ska komma till sans och inse att det inte gick riktigt som på Strömsö, det här.

Samhället kan också vidta förebyggande, långsiktiga åtgärder för att eliminera risken för att folk blir pisshuvuden, eller för att göra det lättare för pisshuvuden att upphöra med att vara det. Det krävs en medveten satsning på utbildning och upplysning.

Att fatta beslut med motsatt effekt är kortsiktigt och destruktivt och indikerar att det är pisshuvuden som fattar besluten. Och det är synnerligen illa, för då kommer ingen i det långa loppet att ha roligt längre och väldigt många kommer att få ont någonstans.

Förresten, samtidigt som jag skriver det här om att samhället kan göra sitt bästa för att eliminera risken för att folk blir pisshuvuden, inser jag att jag skrev tidigare att andelen pisshuvuden i en given människopopulation hur som helst alltid ligger omkring 15%, vad man än gör. Och det verkar ju vara så.

Finland har i nästan hundra år satsat allt på att ge nationen en förstklassig grundskoleutbildning och ge folket bästa möjliga förutsättningar i alla tänkbara avseenden, oavsett klasstillhörighet och andra utgångspunkter. Ändå behöver man inte tillbringa mer än 10 minuter i vilket Facebookflöde eller vilken kommentarsspalt som helst för att inse att det har varit fullständigt bortkastat på åtminstone en väldigt stor del av befolkningen.

Kanske det är så. Men vad sen då? Ska vi bara ge upp och överräcka samhällets nycklar till pisshuvudena och säga ”se här, gör ert värsta, jag bryr mig inte”?

Jag vet inte med er, men jag har barn. Jag kan inte göra det. Det kan hända att pisshuvudena vinner till slut, men jag tänker inte ge upp utan en fight. Eller en kram. Ibland är jag inte säker på vilkendera de behöver mer.