Förbjud heteroäktenskap nu!

Jag har under mitt liv gått från att vara en agnostiker till en ateist till en ignostiker. Jag har också gått från att vara en anhängare till homoäktenskap till att vara en motståndare till heteroäktenskap.

Jag skojar inte.

Förbjud heteroäktenskap nu!

Det kan låta radikalt och motstridigt, speciellt med tanke på att jag själv är i ett heteroäktenskap, mitt andra faktiskt. Men faktum är att jag har övervägt att skilja mig från min nuvarande hustru, men fortsätta leva med henne helt som förut.

Ju mer jag tänker på saken, desto bättre känns det. Vi kan alltid registrera vårt parförhållande för att täcka den juridiska biten, för att underlätta saken för den andra om en av oss trillar av pinn.

Jag har inte snackat om saken med frun min, men jag tror att hon skulle vara med på noterna, hon är progressiv på det viset.

Det skulle inte förändra någonting för oss, vi skulle fortfarande känna lika för varandra och för våra barn. Men det skulle vara en skön symbolhandling.

Heteroäktenskapet är en vidrig institution. Jag menar allvar! En uråldrig kuliss för allsköns hemskheter: laglig våldtäkt, hustrumisshandel, äktenskapsbrott, skenhelighet, människohandel (arrangerade äktenskap som affärstransaktioner), misogyni, pedofili, tortyr, slaveri…

För att inte tala om det tillstånd av degenerering som det ”traditionella” äktenskapet befinner sig i i dag. ”Ensitreffit alttarilla”? Vad i helvete är det? Seiska-kändisar som gifter sig i fyllan och skiljer sig nästa dag för att de får betalt för det?

Det är den sortens cancer som ni kristna borde angripa och utrota. Lämna bögarna i fred, ni har ingen orsak att kasta sten i glashus när er egen variant av äktenskapet som institution är i det skick som den är!

Det ”traditionella” äktenskapet är som en billig hamnhora, anfrätt av årtionden, nej årtusenden av syfilis, utslagna tänder och jag vet inte vad.

Om så varenda en bög och flata på jorden skulle homogifta sig i dag och systematiskt börja idka samma sorts våld mot äktenskapet som institution så skulle de få hålla på dag och natt i fem tusen år och inte ens orsaka nära på samma skada åt äktenskapet som vi heteror har åstadkommit under äktenskapets historia!

Vi har gett äktenskapet omgång på omgång, i fel hål, utan vare sig gummi eller vaselin. Och fimpat tobaken på dess nakna rygg efteråt.

Min egen heteropappa vänsterprasslade så mycket han hann med och sparkade min mamma medan hon låg på golvet, havande i åttonde månaden. Det är ett smärre mirakel att jag föddes i ett stycke!

Min lyckligaste dag i livet, om jag inte räknar dagarna då mina barn föddes, var när mamma berättade att hon och pappa skulle skiljas. Nu skulle jag aldrig mer behöva gråta mig till sömns, rädd för att min pappa ska komma hem sent på natten och i ett raseriutbrott välta min säng med mig i. Nu skulle friden råda. Nu var mardrömmen slut.

Och det var den.

Jag kan utan överdrift säga att jag är en mycket bättre make och framför allt pappa än min egen far. Inte perfekt, men vem är nu det. Men det skulle jag vara hur som helst, även om vi inte vore gifta på pappret, hon och jag. Det kristna äktenskapet betyder absolut noll för mig. Mitt löfte till min hustru däremot betyder allt. Och det struntar jag i vilka gudar som hörde när jag sade ”ja”. Det var inte åt dem jag riktade mitt ord.

Det var för övrigt en kyrklig vigsel, vi tänkte att what the hell, om det gör mormor glad. Jag skrev in mig i kyrkan bara för ceremonins skull, skrev ut mig veckan efter bröllopet.

Men det här var tio år sedan. Skulle vi gifta oss nu så skulle jag inte välja en kyrklig vigsel, hur mycket det än skulle glädja de blåhåriga damerna.

För som sagt, jag är uppriktigt av den åsikten att heteroäktenskapet borde förbjudas omgående.

Faktum är att jag tror att jag ska ta upp det här med skilsmässa med min fru i morgon bitti. Sedan ska vi ha en stor skilsmässofest där vi spelar Mendelsohns brudmarsch baklänges medan vi går baklänges från altaret.

Sedan rullar vi jointar av vårt äktenskapsintyg och röker tills vi ser Jimi Hendrix rida på en blå elefant. Jag har aldrig rökt braj, så det kunde vara en kul erfarenhet.

Och sedan…

Sedan fortsätter vi leva precis som förr, läser godnattsagor åt barnen, går ut med hunden och krattar stugtäppan om våren.

Och har ihop det som heteror brukar.

Och går omkring i grannskapet och samlar namnteckningar för ett medborgarinitiativ för att förbjuda heteroäktenskapet, denna vämjeliga historiska relik och styggelse.

Annons

En skål för mörkret och döden

”Det här patetiska, kommersiella, ockulta halloweentramset gör mig spyfärdig. Urrkk!”

Håhåjaja. Så var det dags igen. Man kan liksom ställa klockan efter gnället som på ett väldigt förutsägbart sätt börjar ljuda på Facebook så här års. Är det inte ”detta evinnerliga vridande av klockorna” så är det ”Halloween, den här eländiga amerikanska import-högtiden”.

Lustigt nog är det oftast kristna som tjurar när vi hedningar firar Halloween, samma kristna som går i taket när någon ifrågasätter nödvändigheten av ”Den blomstertid” eller julevangeliet på skolavslutningen.

”Varför prioritera död framom liv och mörker framom ljus? Åtminstone i min värld är liv och ljus en positivare faktor.”

Men hallå! Ingen prioriterar väl död och mörker. Vi firar livet nästan jämnt. Jo, också jag gör det.

Vi längtar till sommaren. Vi dyrkar solen (på stranden). Vi drabbas av mörkerdepression. Vi tänder ljus om kvällarna. Klart att livet och ljuset är det vi dras till.

Men vi har också blivit så besatta av ljus att vi har förträngt och fördrivit mörkret till den grad att det snart inte finns en enda på riktigt mörk plats att skåda stjärnor på om man är astronom.

Och livet klamrar vi oss fast vid till den grad att faster Alma hålls vid liv med hjälp av maskiner trots att varje andetag är ett lidande och hon ber om att få dö.

De gamla taoisterna visste åtminstone att livet består till lika delar av ljus och mörker, yin och yang. Man behöver inte vara new age-flummare för att inse att det ligger något i det här.

Vi och allt levande på planeten behöver mörkret vid sidan av ljuset på samma sätt som vi måste ha död för att ge rum åt nytt liv. Ändå är vi fullständigt maniska när det gäller att belysa allting: till och med vuxna människor sover med lampan tänd för att mörkret skrämmer dem.

Döden sedan, om den försöker vi låtsas som om den inte ens existerade. Åldrande har blivit tabu, någonting fult som man försöker skyla över med botox-injektioner och verkningslösa rynkkrämer. Och åldersrasismen florerar på arbetsplatserna. Senast vid fyllda femtio är du oanställbar för du ska ju snart dö och döden vill man inte bli påmind om i form av en vandrande mumie på firmajulfesten.

Jag upprepar min fråga: Vem ”dyrkar mörkret” eller ”förhärligar döden”? Jag gör det inte. Man behöver inte förhärliga någonting för att anse att det är någonting naturligt, nödvändigt och oundvikligt. Men det är ju snarare så att hela tillvaron har blivit en enda lång, feberrusig fest för livet, den eviga ungdomen och ljuset.

Är det då på riktigt att ta i om några vill låtsas-fira mörkret och döden en dag om året? Jag menar, det kunde vara så mycket värre: Halloween är långt ifrån mexikanernas dia de los muertos; det är en aspartamsötad serietidnings-lätt-version.

Halloween är oskyldigt skoj för barn, även om också jag ser fram emot att få karva en jack-o-lantern och tejpa upp pappersfladdermössen på fönstren och titta på en gammal svartvit Frankensteinfilm med pojkarna.

Halloween är en modern tradition med rötterna i Samhain, en mycket äldre, keltisk sådan. Visst, Halloween är amerikaniserad och kommersiell, även om till exempel vår familj inte lägger ned mer än några tior på tillbehören.

Fast när det kommer till kritan så är ju Halloween betydligt mindre kommersiell än julen, och som jag ser det, mycket mer avslappnad. Jag har på riktigt med tiden börjat få allt värre angst över julen med all dess köphysteri och tvångsmässiga mys-pys och samvaro om man så vill det eller inte! Får magsår bara av att tänka på det.

Samtidig som jag på riktigt ser fram emot att få fira ljuset då; vintersolståndet, dies natalis solis invicti, dagen då solen inleder sin vandring tillbaka mot Norden.

Ser ni, jag är inte och har aldrig varit kristen eller religiös av någon som helst sort (nej, inte wicca heller). Så är det bara. Det är inte bara en ”fas” som jag går igenom för att jag är ”arg på Gud”. Det här är en modern, sekulär hednings liv med sina egna traditioner och glädjeämnen. Det är inte att ”göra sig till” ett tag innan man oundvikligen återvänder till Flocken.

Det här är mitt och mina barns liv! Jag beklagar om jag och mina barn gör vissa kristna ”spyfärdiga”.

Däremot betyder det som sagt inte att vi skulle dyrka döden och mörkret. Vi njuter av livet, solen och ljuset precis som alla andra. Vi flyr vintermörkret till södern för någon vecka om året precis som alla andra. Men till dess, är det för mycket begärt att vi skålar för mörkret och döden en aning, en enda mörk oktoberkväll?

Och våra kära avlidna, dem minns vi nog också respektfullt med ljus på gravarna sedan när det är dags för det. Utan vampyrtänder av plast eller zombie-makeup. Vi är inte helt utan hyfs och fason, vi hedningar. Tro det eller inte.

De vet vad du gjorde förra sommaren

Fuckar du upp så är du fuckad. Det är kontentan jag fick av en två dagars kurs i databasjournalistik. Excel är en skoningslös älskarinna, väldigt mycket böjd åt det sadomasochistiska hållet.

Det finns liksom inget rum för tabbar med Excel. Får du en enda liten siffra, bokstav eller semikolon fel så är din tabell värdelös. Det tjänar ingenting till att smickra mistress Excel med vin, rosor och förklaringar, hon är lika omedgörlig som Saga Norén från Länskrim Malmö.

Men det funkar åt andra hållet också. Får du allting exakt rätt, och om du ställer de rätta frågorna, då ger hon dig allt du vill ha och mycket mer.

Jag är ingen Excel-man, jag tycker om att måla med lite bredare pensel och har ibland lite ont om tålamod. För småpetigt helt enkelt. Men jag har gott om kolleger som älskar den här sortens grejer. De kan sitta och gräva i statistik och databaser i det oändliga och hitta samband som ingen ens visste var där.

Men finns de sambanden där – och de finns – så är det någon av mina grävande kolleger som hittar dem. Förr eller senare. Och när de är färdiga med sitt jobb så kommer det inte att vara tråkiga tabeller och kalkylblad, det kommer att vara ytterst visuella och väldigt tydliga kartor över exakt hur, var och när du fuckade upp.

Det är som om många politiker fortfarande inte skulle ha fattat det här. Trots åratal av Tobleronegate, kikkelikort, trädgårdsskötsel-sms och vem vet vad. De där allra mest uppenbara prylarna. Med ljusår kvar till den nivån där någon Snowden börjar bli intresserad.

Men så är de ofta uppvuxna i en annan tid då det inte var så noga. Man kunde skyla över saker på den tiden. Förklara bort saker. Och framför allt så hamnade inte allting på internet.

Inte för att juniorgardet alltid är mycket smartare. Varje ny (och gammal) generation som stiftar bekantskap med webben måste tydligen lära sig det här. Det är inte som att luta sig med handen mot en het grill. Evolutionen har försett oss med en reflex som får oss att dra undan handen om vi nuddar vid någonting hett, innan vårt medvetna jag ens fattar att det bränner.

Internet funkar ju som tandkrämstuben vars innehåll du klämmer ut i en enda stor hög på bordet framför dig. Är tandkrämen utklämd så finns det inget sätt i världen att få den tråttad tillbaka in i tuben. Det du klämmer ut är kvar där ute. What happens on the Web stays on the Web.

Och sedan, förr eller senare, kommer någon av mina grävande kolleger som har ett förhållande med mistress Excel gående. Och sedan är det kört för dig.

Hur svårt kan det vara: Saker har följder. Följder som kan radas upp i en Exceltabell och samköras med Google Maps. Det är som om det här inte heller riktigt skulle ha gått upp för Juha Sipilä och hans regering.

Jag menar, det är helt okej med yviga gester, djupa brösttoner och snärtiga oneliners. Läget är det och det, vi gör si och så vilket leder till dittan och dattan. ”Kom igen nu, alla med!”

Problemet är bara det att det väldigt fort blir uppenbart om du inte har backat upp din plan med substans. Har du inte gjort din hemläxa så kommer det kvickt som ljuset att synas i statistiken.

Fattar du beslut som leder till att konsumenternas förtroende utarmas så kommer det inom väldigt kort att höras irriterade harklingar från tjänstemännen och statistikerna. Sådana harklingar är som parningsläten för Excel-nördarna. Och ungefär i samma veva drabbas konsumenterna av köpförstoppning.

Vilket får företagen att reagera med uppsägningar vilket leder till ännu sämre konsumentförtroende och så är den onda spiralen ett faktum.

På sextonhundratalet var det möjligt för en kung eller påve att förklara sig ut ur följderna av deras dåliga beslut. Man kunde alltid hänvisa till ”Guds vilja” eller så sköt man skulden på någon annan. Eller så sköt man helt enkelt bara någon.

Det låter väldigt uppenbart och självklart när man skriver ut det här: det funkar inte så längre. Spåren är nästintill omöjliga att sopa bort, vilket på allvar får en att undra vad idioterna på Volkswagen egentligen trodde att skulle hända då de fingrade på sina motorer så att de skulle verka renare i avgastesterna.

Klåpar du så blir du fast. End of story. Det var det här som major Edward Murphy menade med sin berömda lag. Han menade aldrig att allting automatiskt kommer att gå åt helvete, bara att det som kan gå åt helvete med din plan kommer att göra det om du inte åtgärdar det i god tid.

Är din politik dålig så får det resultat som kommer att ledas raka vägen till dig. End of story.

Är du en populistpolitiker med över tjugo år av skrikande från oppositionen bakom dig så finns det ingen smekmånad, ingen mjuklandning, ingen övergångstid.

Visst, du kan fortsätta med dina finurliga små anekdoter och citatvänliga käftslängar. Men backar du inte upp det med en konsekvent, kompetent och tydlig politik som är hårt grundmurad på fakta och med rötterna djupt i verkligheten ända från ruta ett, tja, då kommer det att skita sig för dig så fort mina kolleger med Excel-fetischerna lär sig hur man stavar ditt namn.

Och de är väldigt bra på att stava! Mistress Excel vägrar ligga med dem om de inte får varenda en stavelse rätt.

Ännu värre, de känner webbgrafiker och -designers. Typer som kan visualisera vad som helst så att publiken bara kan fälla en tyst tår av hänförelse över hur fullständigt uppenbart, tydligt och logiskt det där är. Hur fullständigt självklart det är vem som har klåpat!

Det politiska minnet må vara kort men miss Excel glömmer aldrig någonting.

Intressant nog så kommer inte mistress Excels puls att höjas det minsta lilla ens i det här skedet, när massmedia, some och bloggarna äter din lever med favabönor och en god chianti.

Jaså, du kan förklara? Varsågod bara, faktum är att ursäkter framstammade i panik är det enda som någonsin har fått miss Exel att le en smula.

Fast inte med ögonen.

Så du tror att du är en stadsbo?

Det pågår en galaktisk fest där borta, och vi är inte bjudna. Vi kan ju trösta oss med våra Oscarsgalor, självständighetsbjudningar på Slottet och Nobelfester, men faktum är att det Riktiga Partajet för alltid och evigt är utom räckhåll för oss.

Vintergatans centrum. Downtown Milky Way.

Ungefär så här måste det ha känts, inbillar jag mig, för fångarna på Alcatraz under vindstilla kvällar då de satt i sina celler och lyssnade på musiken och stojet från San Francisco Yacht Club på andra sidan sundet, och såg partylyktorna och fyrverkeriernas glitter som speglades i vattnet.

Jag har själv stått i en cell på den före detta fängelseön och tittat ut genom gallren, in mot stan, och försökt höra tonerna från ragtimeorkestern som ekar genom decennierna, men det funkar väl inte när man är fri att hoppa på nästa förbindelsebåt in till stan. Man borde haft en enkelbiljett, antar jag. Som Al Capone.

Men hur som helst, här sitter vi på vår lilla ö i det galaktiska bakvattnet, alla 7 miljarder av oss, och under stjärnklara nätter tittar vi upp mot det glittrande band av ljus som syns på himlen för dem som A) befinner sig tillräckligt långt från städernas ljusförorening och B) vet vad det är de tittar på, och tänker: attans vilken sjudundrande fest som måtte pågå där borta, och jag är inte bjuden.

Let’s face it: vi är ju ena riktiga bonnläppar allesammans, långa långa vägar utanför galaxens Ring III. Vi trampar runt i vår sömniga lilla landsortshåla här i Orionarmen, mer än 25 000 ljusår från centrum. För att bättre uppskatta hur långt borta 25 000 ljusår är så kan man tänka på att ljuset färdas cirka 300 000 kilometer på en sekund, det motsvarar ungefär sträckan från jorden till månen.

Räkna sedan hur många sekunder det ryms i 25 000 år och multiplicera det med trehundra tusen, så vet du hur många kilometer det är in till centrum.

Och jag som tyckte jag att jag bodde avsides som yngre, när jag bodde i Grankulla med hela 20 kilometer in till Helsingfors centrum.

Vi kan ju förstås trösta oss med att det som vi ser när vi tittar in mot centrum, ungefär i riktning mot Skyttens, Ormbärarens och Skorpionens stjärnbilder, är kraftigt föråldrad information. På grund av det enorma avståndet ser vi galaxens centrum så som det såg ut när ljuset inledde sin resa hit ut till bondvischan, för 25 000 år sedan. Finland låg under tre kilometer inlandsis när det ljus från som vi ser i dag lämnade Vintergatans mitt.

Hur som helst, festen kan ha tagit slut för länge sedan.

Eller så har partajet bara blivit bättre med tiden, vad vet vi. Det enda vi vet med säkerhet är att vi aldrig kommer att se det på nära håll. Inte med våra ynkliga raketer. Vår snabbaste rymdsonder just nu rör sig med 17 kilometer per sekund; Voyager 1 till exempel har färdats i 40 år nu och den har med nöd och näppe nått ut till solsystemets yttre gräns. Med den här farten når den nästa stjärna om ungefär 55 000 år!

Det är som att resa från H:fors centrum till Bangkok och efter 40 år på vägen har man inte kommit längre än till Tölö tull!

Förresten så sade jag ju ”då vi tittar in mot centrum”, men nu råkar det vara så att vi de facto inte kan se själva centrum härifrån jorden. Det ligger dolt bakom stråk av interstellära dammoln i rymden. Det ljusa stråket som vi kallar Vintergatan består dels av sådana moln och dels av stjärnorna i ”förorten”, vår galax motsvarighet till Munksnäs och Kottby. Eller kanske snarare Borgå och Kyrkslätt.

Men det betyder inte att vi inte vet vad som finns där inne! Astronomerna kan titta på Vintergatans centrum genom att observera strålning på våglängder som tränger igenom stoftmolnen, bland annat infrarött och röntgen. Ännu ett skäl att anta att det är ett hejdundrande partaj som pågår i galaxens Manhattan, med tanke på att det är avskärmat från oss vanliga dödliga som inte har tillgång till specialiserade superdyra teleskop!

Nu kanske någon menar att ”vaddå partaj”; bara för att stjärnorna hänger tätt som kristallerna i en takkrona där borta så behöver det väl inte betyda att det finns något liv, och ännu mindre att det livet skulle vara mer festligt än vår tillvaro här på vischan?

Dessutom, galaxens kärncentrum, trakten kring det supermassiva svarta hålet Sagittarius A* längst inne, är så fullpackad med unga, aggressiva jättestjärnor – som Patrick Bateman och hans kompisar på en nattklubb nära Wall Street – som spottar ur sig dödliga flares. Med flera tusen stjärnbjässar per några futtiga kubik-ljusår så måste strålningsnivån vara fullständigt vansinnig där inne! Ingenting kan väl leva där!?

Just det förresten – Sagittarius A*, supermonstret som häckar där borta och käkar hela stjärnor till frukost, bara det borde vara skäl nog till att livet undviker Downtown Milky Way.

Ja ja Captain Kirk, kanske livet som vi känner till det, men varför begränsa sig till en så smal definition av liv? Vem vet, det kan finnas riktigt tuffa livsformer, kosmiska extremofiler som frodas i det här infernot; livsformer som är baserade på en helt annan kemi än våra bräckliga kolbaserade köttsäckar. Liv som kräver tusentals grader Celsius för att överhuvudtaget komma ur sängen om morgnarna och vars dag inte börjar på allvar innan det har fått sin femte kopp gammastrålning.

Liv som skulle finna blotta tanken på temperaturer kring plus tjugo grader C som rena rama djupfrysningen. Kanske de sitter där just nu och skrattar skitigt åt någon av sina kompisar som spekulerar i att det kanske finns liv där ute i de yttre galaxarmarnas kyliga mörker.

Vad sade ni? Att jag sitter och spekulerar hejvilt? No shit, Sherlock? Men säkert satt Capone och kompisarna och spekulerade ute på Alcatraz också och inbillade sig allt det där tonvis med sex, drugs and rock ‘n roll (eller jazz var det väl på den tiden) som de missade, det där som lyste och glittrade på San Francisco Bay.

Spekulationer, klart det. Inte mycket annat att göra än att spekulera när E.T. åkte hem och glömde lämna sitt telefonnummer. Bara fortsätta drömma och rikta teleskopantennerna åt det hållet, om vi en dag mot förmodan skulle få höra lite kosmisk jazz som svävar in på solvinden.

Världens mest pinsamma presskonferens

Dr. Fabiola Gianotti, blivande generaldirektör för CERN. En av världens smartaste människor. Pärlor åt de finländska svinen.

Nu är jag förbannad. Röd i ansiktet, rök som stiger ur öronen, blyertspennan som bryts itu i min knutna näve. Jag sitter i E-tåget på väg till Domsby och svär bokstavligen högt medan jag skriver det här, så att till och med spurgurna tittar på mig och undrar vad för slags fel den där hurrin har i huvudet.

Varför? Jag menar, visst: folk som gör och säger dumma saker framkallar ibland den reaktionen i mig. Men jag har varit rätt lugn den senaste veckan trots att idioter av alla valörer och kulörer har stått i kö utanför massmedias dörr för att få säga dumma saker.

Och dessutom fick jag själv tidigare i dag det gyllene tillfället att höra en av världens smartaste människor tala, live. Jag borde vara glad som en liten gris i världens lerigaste gyttjepöl.

Så vad hände då? Jo. Jag går till H:fors uni, Gumtäkts campus, där pågår seminariet ”The Brilliance of Science – the Role of Women in International Science ”. Kvällens stjärntalare: dr. Fabiola Gianotti, italiensk partikelfysiker, blivande generaldirektör för CERN (hon tar över vid årsskiftet).

CERN, vad är det? Gianotti vemdå? Nå Fabiola Gianotti, en av världens mest inflytelserika vetenskapspersoner, alla kategorier, basar för världens största fysiklabb som äger och driver VÄRLDENS STÖRSTA MASKIN, partikelacceleratorn Large Hadron Collider (LHC), där 12 000+ forskare från alla världens länder inklusive Gondor och Rohan letar efter svaren på VÄRLDENS STÖRSTA FRÅGOR, inklusive vilken färg har GUDS POLISONGER!

Och, är ni beredda på det här?

INTE EN ENDA journalist ställer en enda fråga på presskonferensen efteråt. Utom jag, Odin ske lov, för skulle det bara ha varit en enda lång pinsam tystnad när konferenciern frågade ”are there any questions” så skulle Gianotti ha beordrat att forskarna på CERN bygger en dödsstråle, en antimaterialaser i rymden som raderar Finland från världskartan!

Ni kan tacka mig för att ni överhuvudtaget LEVER, era uslingar!

Get this: en av världens smartaste människor, alla kategorier, en vältalig, hypersmart, karismatisk superforskare – som bara råkar vara kvinna – talar i Helsingfors; Belsebub vet hur mycket det har kostat att få henne att komma hit…

Och INGEN vill ställa en enda fråga? Som sagt, utom jag. (You owe me your measly lives!)

Inte ens Feministerna r.f. har skickat sommarvikarien från sin interna infoblaska till Gumtäkt denna stjärnklara kväll med inget speciellt på TV! Hon borde vara deras fucking IDOL! Det är överhuvudtaget inte möjligt för en kvinna att ta sig högre upp i rangordningen inom vetenskapen, en av de gubbigaste genrerna som existerar!

Hur gjorde ni det, dr. Gianotti?

Hur betedde ni er, dr. Gianotti, ni och ert team, för att hitta partikeln som allting och alla, inklusive min blyertspenna, jag själv och min hamster Legolas består av: Higgsbosonen a.k.a. gudspartikeln? Hur kändes det att tillkännage fyndet för hela världens samlade press? Och att bli chef för hela jävla CERN?

Hur känns det att ha skrivit mer än 500 vetenskapliga uppsatser och artiklar för världens ledande vetenskapliga journaler?

Hur känns det att bli utnämnd till en av de “100 mest inspirerande kvinnorna i världen” av The Guardian? Eller att vara nummer fem på Time Magazines lista över “Personalities of the Year” 2012?

Hur kändes det när Forbes Magazine utnämnde er till en av “Top 100 Most Influential Women”? Eller när Foreign Policy Magazine tog med er på sin lista över “Leading Global Thinkers of 2013”?

Aj jo, och hur kändes det att komma till Finland och hålla en presskonferens där ingen utom en marginell typ på en minoritetskanal frågar en endaste liten, sketen fråga?

Trots att det bjöds på buffé med kaffe och tårta!

Nå, nu finns det ju en möjlighet att alla som är någonting inom finsk media har bokat separata intervjuer i enrum med dr. Gianotti, och vid Teutates, låt det vara så! Vid alla elaka små inavlade grekiska demigudar på Olympen, säg att det är så!

För annars gröper jag ut min hjärna och gjuter pärongelé i kraniet och sätter mig ned och tittar på alla repriser av Emmerdale som jag kan ladda ned, inklusive dem som är dubbade till baskiska!

Aj jo, det blir en intervju med Gianotti i Kvanthopp i Radio Vega så småningom.

Neutrinerna, coolast av partiklar

De är bokstavligen helt hypercoola, neutrinerna alltså. En kompakt vägg av bly 10 000 000 000 kilometer tjock, är tunnare än dimma för dem; de flyger rätt igenom den utan att ens nudda vid någonting.

Årets Nobelpris i fysik går alltså till japanen Takaaki Kajita och Arthur B. McDonald i Kanada för deras forskning som bevisade att neutriner har massa.

Neutriner är universums allra minsta partiklar som skapas bland annat i samband med fusionsreaktionerna i solens kärna, och man trodde länge att de inte hade någon massa. Men 1998 lyckades forskarna bevisa att neutriner kan byta skepnad; på fysikspråk byter de ”smak” i flykten, och det här innebär att de måste ha massa. Ingen vet exakt hur stor den massan är, bara att den finns där och att den är oerhört liten, omkring en miljon gånger mindre än en elektrons massa.

Neutriner saknar elektrisk laddning, så de kan flyga obehindrat genom hela jorden. Faktum är att flera miljarder neutriner passerar rätt genom dig där du sitter just nu.

Det betyder dessvärre att de är otroligt svåra att fånga och studera, trots att de är universums näst vanligaste partiklar, efter fotoner, alltså ljuspartiklar.

Detektorerna som används för att upptäcka neutriner är i princip enorma vattentankar som finns djupt nere under jorden, ofta i någon gammal gruva, för att de ska vara avskärmade från störande kosmisk strålning och annan bakgrundsstrålning. Den detektor som den nu aktuella upptäckten gjordes med, Super-Kamiokande i Japan, sitter en kilometer under markytan.

Kajitas och McDonalds upptäckt är en av de stora aha-upplevelserna inom den moderna fysiken, det här är grundforskning av riktigt grundläggande sort, och som Nobelkommittén noterar i sin prismotivering så har den på ett fundamentalt sätt ändrat vår syn på vad materia är och den kan bli avgörande för vår syn på universum och dess framtid.

Vi vet ju att universum just nu flyger i sär med en grym hastighet, som dessutom accelererar hela tiden. Kommer den expansionen att bromsa in och vända en vacker dag? Neutrinerna, som vissa menar utgör en del av den så kallade mörka materian (som utgör en fjärdedel av hela universums massa), kan komma att spela en roll där.

Fast det här är ju ingenting som vi behöver hålla andan för medan vi väntar. Det är ett bra tag till dess, om vi säger så. Men det skulle ju vara roligt att veta. Så där som i allmänhet när man snackar vetenskap.

Där vi en gång skjutit på varann

Jag brukar (o)roa mig själv då och då med att gå runt i kvarteren kring Senatstorget och spana in kulhål i byggnadernas stenfundament. Påminner mig om att saker och ting har varit värre än de är just nu i det här landet.

Det är kanske värt att minnas att dessa var skotten som missade. Undrar vem de andra var, kulhålen som blödde, vilka var deras berättelser, och vad skulle de här människorna tycka om sina gamla kvarter i dag? Om Finland 100 år efter inbördeskriget?

Inbördeskriget – jag har alltid kallat det så trots att det har många namn – var inte så värst långt i det förflutna då jag var ett barn. Min mormor och morfar var födda några år före inbördeskriget. Min mormors mor var en ung kvinna när det hela pågick. Hon och hennes man bodde i Gröndal i Esbo då.

Men såvitt jag minns så talades det aldrig om inbördeskriget hemma hos oss i min barndom. Jag vet ärligt talat inte på vilken sida i kriget min släkt stod. Eller om någon av dem ens deltog i striderna. Kanske tystnaden i sig borde säga mig någonting.

Pappas släkt bodde i Borgå, de var mer borgerliga av sig så de kanske stod på de vitas sida. Jag har ingen aning faktiskt.

Den enda story jag minns som alls berörde inbördeskriget handlade om min mormors far i Gröndal. Mot slutet av inbördeskriget – eller kanske när det hela redan var över – hade två unga män, de var visst skomakarlärlingar, sökt skydd hos mormors far och mor. De var, eller hade varit, på de rödas sida.

Martin, så hette mormors far, var svensk medborgare; kärleken och trädgårdsmästaryrket hade fört honom från Småland till storfurstendömet Finland.

Såvitt jag vet så tog han inte annars någon aktiv part i det finländska inbördeskriget, men den där dagen då den vita patrullen kom för att leta efter de två unga männen så hissade Martin den svenska flaggan i flaggstången i trädgården och mötte de vita i porten med hagelbössan i handen.

”Svensk mark. Hit men inte längre”.

Vad som sedan hände är jag inte helt säker på, men jag tror att den vita patrullen vände på klackarna. Och Martin levde ännu ett bra tag efter det här.

Mormors mor i sin tur insjuknade i spanska sjukan efter inbördeskriget och var nära på att stryka med, men hon överlevde till slut. Jag minns henne mycket väl. Hon ville att jag skulle bli präst.

Man kan inte få allt här i livet.