Där vi en gång skjutit på varann

Jag brukar (o)roa mig själv då och då med att gå runt i kvarteren kring Senatstorget och spana in kulhål i byggnadernas stenfundament. Påminner mig om att saker och ting har varit värre än de är just nu i det här landet.

Det är kanske värt att minnas att dessa var skotten som missade. Undrar vem de andra var, kulhålen som blödde, vilka var deras berättelser, och vad skulle de här människorna tycka om sina gamla kvarter i dag? Om Finland 100 år efter inbördeskriget?

Inbördeskriget – jag har alltid kallat det så trots att det har många namn – var inte så värst långt i det förflutna då jag var ett barn. Min mormor och morfar var födda några år före inbördeskriget. Min mormors mor var en ung kvinna när det hela pågick. Hon och hennes man bodde i Gröndal i Esbo då.

Men såvitt jag minns så talades det aldrig om inbördeskriget hemma hos oss i min barndom. Jag vet ärligt talat inte på vilken sida i kriget min släkt stod. Eller om någon av dem ens deltog i striderna. Kanske tystnaden i sig borde säga mig någonting.

Pappas släkt bodde i Borgå, de var mer borgerliga av sig så de kanske stod på de vitas sida. Jag har ingen aning faktiskt.

Den enda story jag minns som alls berörde inbördeskriget handlade om min mormors far i Gröndal. Mot slutet av inbördeskriget – eller kanske när det hela redan var över – hade två unga män, de var visst skomakarlärlingar, sökt skydd hos mormors far och mor. De var, eller hade varit, på de rödas sida.

Martin, så hette mormors far, var svensk medborgare; kärleken och trädgårdsmästaryrket hade fört honom från Småland till storfurstendömet Finland.

Såvitt jag vet så tog han inte annars någon aktiv part i det finländska inbördeskriget, men den där dagen då den vita patrullen kom för att leta efter de två unga männen så hissade Martin den svenska flaggan i flaggstången i trädgården och mötte de vita i porten med hagelbössan i handen.

”Svensk mark. Hit men inte längre”.

Vad som sedan hände är jag inte helt säker på, men jag tror att den vita patrullen vände på klackarna. Och Martin levde ännu ett bra tag efter det här.

Mormors mor i sin tur insjuknade i spanska sjukan efter inbördeskriget och var nära på att stryka med, men hon överlevde till slut. Jag minns henne mycket väl. Hon ville att jag skulle bli präst.

Man kan inte få allt här i livet.

Advertisements

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

En reaktion till “Där vi en gång skjutit på varann”

  1. Jo landet var länge delat, det kriget satte tydliga ärr. Lustigt att vi ett knappt sekel senare inte riktigt har koll på vilka de var.

    Mormor berättade om att hon luggit på köksgolvet medan det small i knutarna då de vita stormade Vasa.

    Och farfar igen har berättat om hur han suttit också i köket, men på Elisabethsgatan i Helsingfors, och från första våningen på god utsiktsplats sett en tsarofficer komma kutande förbi med en hop bolsjeviker och rödgardister tätt i hälarna. Strax efter farfars utkiksplats snubblade officeraren, och steg aldrig upp mer.

    Och farmors bästa väninnas familj övergav sin villa i Grankulla och reste tillbaka till Tyskland i rädsla för de röda. Deras villa stod öde ännu då jag var liten, och jag var skräckslagen varje gång jag gick förbi där. Förstod bara att något hemskt hade skett med människorna som bott där, men inte exakt vad. Men de hade flytt det onda. Och jag var rädd för att det onda fanns kvar.

    Så nära, så fjärran, och så skrämmande nära igen.

    Tack för din blogg med tankeväckande inlägg.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s