Veckan inleddes med en stor fet moralpanik när ett predikobiträde i Maxmo lät barnen i publiken förstå att jultomten inte existerar och att det vore bättre att fira Jesu födelse i stället.
Samma biträde menade att barnen inte ska förvänta sig på tok för många paket, med landets ekonomi i det skick som den är och med föräldrarna sannolikt åtminstone halvvägs nere i blandmissbruksträsket och vem vet vad.
Jag borde ju nu som förhärdad fritänkare jubla och tycka att helt rätt, sickna sagor om tomtar och troll är ju direkt förkastliga, ju fortare barnen ramlar ned från det fantasiträdet desto bättre. Också om det nu råkar ske med huvudet före, liksom.
Men nu är det uttryckligen fritänkaren i mig som blev besviken och sur för en stund. Moralpanik är trots allt att ta i en aning.
Jag menar, varför förstöra en av de bästa metoderna som vi, den Globala Ateistiska Konspirationen (GAK) har kommit på för att sprida skepticism och kritiskt tänkande? Vem behöver Dawkins när vi har Sata… jag menar Santa Claus.
Trots allt så var det ingen mindre än jultomten som föste mig in på gudlöshetens bana. Jag växte upp i en familj där kristendomen var, om nu inte dominerande så i alla fall stod den ständigt på lur bakom hörnet med troende äldre släktingar som påminde oss barn om vikten av att kunna sin katekes.
Min mormors mor, en snäll gammal tant som bodde i övre våningen hos mormor och morfar på andra sidan gården från oss, ville till exempel att jag skulle bli präst då jag blev stor. Jag var kanske fem eller sex då hon lärde mig om Satans garn och vikten av att inte låta sig insnärjas i det. Jag trodde länge att Mörkrets furste tyckte om att virka pannlappar och sticka yllesockor.
Mitt liv kunde lätt ha blivit väldigt annorlunda om det inte hade varit för, just det, jultomten. (= Julgubben / julbocken / julbisin, vad ni vill.) Jag skulle måhända ha blivit ett lätt byte för de Jehovas vittnen som utan att mamma visste om det våldgästade vårt hem när jag var ensam hemma efter skolan på eftermiddagarna då jag var i åtta-nioårsåldern. Men det blev jag inte, och jag tackar tomten för det!
Ser ni, när man blir lärd att tro på någonting i stil med tomten, en rätt harmlös skröna som föräldrar slår i sina barn för att få dem att äta sina grönsaker och låta bli att slå sina småsyskon, och när man sedan genom att lägga ihop två och två upptäcker sanningen, då är man ganska nöjd med sig själv efteråt, även om det kanske svider lite först. Det är något av ett tidigt mognadsprov, en nyttig lektion i att tänka själv. Det stärker självförtroendet mer än de flesta föräldrar kanske anar.
Jag minns tydligt hur upptäckten att tomten inte existerade på riktigt ledde mig vidare till att tänka saker som att “ja men om mamma lurades om tomten så kanske det där som gammelmormor säger om Jesus inte heller är riktigt sant.” Och kanske allt som pappa säger inte heller håller måttet. Kanske självaste Kekkonen inte är Trollkarlen från Oz, utan en skröplig gammal gubbe. Och så vidare.
Sedan den dagen då jag upptäckte att tomten inte existerade på riktigt så har jag aldrig upphört att ifrågasätta saker (utom det där som jag känner för mina barn och min hustru förstås). Och jag vet inte hur ni tänker, men den vaccination mot vidskepligt tänkande som den temporära tron på tomten innebar, den kan jag personligen aldrig vara tillräckligt tacksam för.
Tack mamma, pappa, mormor, morfar och alla andra för att ni lurades lite. Varken för mycket eller för lite, utan precis lämpligt mycket.
Dessutom, det var roligt så länge det varade. Jag skulle inte byta ut de där dagarna av magisk förväntan, härligt nervpirr och spanande efter tomtefotspår i snön utanför fönstret, för allt guld i det himmelska Jerusalems trottoarer.
Konsten att flyga 