Säg mig, främling, vilket är det där Finland som du vill bevara finskt?
Jag har ställt frågan förr, till dina meningsfränder, men de tittade bara på mig som om jag inte var riktigt klok. Som om det vore så uppenbart att man är galen om man måste fråga. Eller så avslöjar själva frågeställningen att jag är en så kallad “suvakki” och alla vet att det inte är värt besväret att försöka förklara någonting för sådana.
Jag har upplevt samma sak när jag har ställt en liknande fråga till troende. “Vad eller vem är Gud?” De brukar också ibland ge mig en giftig blick och skaka på huvudet. De känner kanske till att jag är ateist (eller snarare ignostiker) och tror att jag gör narr av dem eller gillrar någon sorts fälla åt dem. Men jag är fullständigt uppriktig: jag vill veta! Vad är det som just du tror på? Vad är heligt för dig, och varför? På vilket sätt gör det dig till Dig?
Jag har själv letat efter den där definierande punkten då jag blev till Jag. Och jag har kommit till att det var då jag insåg att andra inte visste samma saker som jag. Alla de viktigaste människorna i mitt liv; mamma, mormor, morfar och de andra – ingen utanför min lilla krets tycktes ens veta vem de var. Jag minns den där gången i varuhuset i Borgå, jag var kanske fem, då jag irrade bort mig från farmor och ingen tycktes veta vem min farmor är och var hon befinner sig. “HUR kan ni inte veta vem FAMO är???”
Så säg mig alltså, främling: du talar om Finland på samma sätt som jag talade om farmor. Du och jag, vi har säkert bägge två en farmor. Eller har haft. Vi kan vara överens om vad det innebär att ha en farmor. Men om vi skulle sätta oss ned och skriva var sin skoluppsats om “Min farmor” så tror jag att det skulle bli två väldigt olika berättelser. Tror inte du också som jag?
Låt oss härnäst skriva var sin skoluppsats med rubriken “Mitt Finland”. Vad får dig att tro att våra två uppsatser skulle vara desto mer lika varann den här gången? Speciellt som du tycks spotta på det mesta av allt det där som jag uppfattar som nästintill heligt med mitt Finland: öppenheten, mångfalden, tvåspråkigheten, uttrycksfriheten, respekten för bildning och kunskap.
Våra uppsatser innehåller säkert också sådant som är gemensamt för oss båda. Sibelius Finlandia kanske bringar en tår till ögonvrån hos oss bägge två, men, misstänker jag igen, av olika orsaker.
Min mormor (har du en mormor, främling?) hade en liten, gammal tramporgel där hemma. Den hade säkert funnits i något klassrum där mormor var lärarinna, och mormor hade tagit hand om den när den kasserades och ersattes av ett modernare spelverk. Den stod i vardagsrummet i mormors och morfars hus i Grankulla och på den lärde hon mig att spela enkla melodier när jag var liten, bland annat just Finlandiahymnen. “O Finland se, din morgonljusning randas…”
Vem som än framför Finlandiahymnen, om det så är Radions symfoniorkester, Berlins filharmoniker eller en flashmobb på Helsingfors järnvägsstation, så hör jag alltid den där pipiga, smått astmatiska tramporgelns läte, svagt men tydligt under de mäktiga stråkarna och kören.
Jag ser min mormor framför sig, svensk medborgare från födseln (hennes far var svensk invandrare) men hon tog finskt pass då hon skulle studera till lärare. Senare tjänstgjorde hon också som Lotta i vinterkriget medan morfar var vid fronten. Jag har sedermera träffat flera av min mormors gamla elever åt vilka hon lärde ut allt det hon visste om Finland och världen. Inklusive hur man spelar Finlandiahymnen.
Jag ser Hedemora kyrka framför mig. Kantorn spelar Finlandiahymnen på kyrkans orgel. Min far ligger i kistan framme vid altaret. Han utvandrade i början av åttiotalet och kom aldrig tillbaka till fosterlandet (förutom urnan som numera finns på Näse begravningsplats i Borgå). Men han utförde ett viktigt livsverk i det svenska samhällets tjänst och kommunfäderna i Hedemora som jag talade med på begravningen var uppriktigt sorgsna och osäkra på hur de skulle klara av att balansera kommunens budget utan Stig som alltid fick det att se så enkelt ut.
Två livsöden: en svensk invandrare i Finland och en finsk utvandrare i Sverige. Förenade av en enkel men berörande melodi som säkerligen utgör soundtracket till mången uppsats med rubriken “Mitt Finland”, än i denna dag. Speciellt i denna dag, när vårt land är mer delat och osäkrare på sin identitet än det har varit sedan det nymornade Finlands dagar, på Sibelius tid, i ett land som inte ens existerade på den tiden.
Hur många nyfinländare, andra generationens invandrare, vars föräldrar kom hit från Somalia eller Kurdistan, sjunger Finlandiahymnen och blir lite fuktiga i ögonvrån på samma sätt som jag den där sensommardagen i Hedemora i början av 00-talet? För många av dem är den en precis lika potent symbol för det enda fosterland de någonsin har känt till som för dig. Finland. Hur kan du hata dem för det, främling?
Men deras Finland är naturligtvis inte samma Finland som ditt, främling. Det där Finland där det alltid är 1995 och Finlands Lejon nyss har vunnit ishockeyguldet, lotsade till världsmästerskapet av en svensk gästarbetare. Eller har du suddat ut honom från din uppsats, främling?
“Rajat kiinni”-demonstrationen tidigare i höstas, du minns säkert den, främling, du var ju en av de där som bildade människokedjan tvärs över gränsövergången. Jag minns att jag läste på evenemangets Facebooksida att klädkoden för demonstrationen var “Suomi jääkiekon MM -95”. Sjöng ni Finlandiahymnen då också , när ni stod där och höll varandra i händerna, som en levande skyddsmur mot hotet västerifrån? Det där som hotade röra om i allt det där heliga och eviga som ni skrev om i era uppsatser om “Mitt Finland”?
Nåja, främling. Jag tror att vi kan vara överens om att vi knappast någonsin ens kommer att uppfatta Finlandiahymnen på samma sätt, du och jag. Vi måste kanske gräva ännu djupare för att hitta en gemensam nämnare. Vad skulle det i så fall vara? Kanske det att vi överhuvudtaget har saker som vi uppfattar som heliga och eviga, du och jag. Saker som det är värt att stå upp för och till och med dö för. Även om de är helt olika saker samlade under en och samma blåvita flagga.
Dessvärre tror jag att vi bägge har fel där, åtminstone i det långa loppet. Ser du, främling, det finns inga självklarheter och eviga, heliga sanningar. Det du tror på, det jag tror på, du och jag, våra barn och barnbarn, kommer en gång att bli till dammet som blåser på vinden över våra skogar och sjöar, lika bortglömda av tiden som de Neandertalmänniskor som en gång bodde här, före den senaste istiden, långt innan ens samernas förfäder kom hit. Neandertalfolket hade också saker som de betraktade som heliga och eviga, också de sörjde sina bortgångna nära och kära och jordfäste dem under högtidliga riter.
Fast nationalstaten hörde inte till de sakerna som Neandertalfolket tänkte på, det kan du slå dig i backen på. Men det skulle ju vara intressant att läsa deras uppsatser, eller hur? Lika intressant som att läsa uppsatser skrivna av dina och mina förfäder från den tiden, främling. De bodde i Afrika och utvandrade därifrån och kom sent omsider hit, i hopp om ett gott liv för sig själva och sina barn.
Deras Afrika är naturligtvis borta nu, de bekanta konturerna utsuddade av tiden och det skiftande klimatet och geografin. Reträttvägen till de bördiga östafrikanska slätterna är avskuren av den plötsligt uttorkade Saharaöknen.
Vårt Finland kommer naturligtvis också en dag, snarare än vi tror, att vara borta för evigt. Till och med det geografiska område som vi uppfattar som Finland kommer att knuffas bort med det tektoniska flak som det driver på över jordens yta. Kanske kommer klipporna som vi lekte på om somrarna att skjutas ned under någon annan kontinentalplatta som vårt kontinentalflak ligger på kollisionskurs med, djupt ned i jordens mantel där allting smälter och upptas av den uråldriga lavaoceanen. Våra gömda och aldrig upphittade skatter, borttappade förlovningsringar och tapperhetsmedaljer upplösta till sina grundämnens atomer.
Allt det här är naturligtvis långt borta i en avlägsen framtid, främling, och tills vidare, kanske så länge vi lever så kommer du att hysa din bild av ditt Finland precis som jag kommer att ha min. Du kanske just nu är ute och köper sprit och bensin, det förstnämnda avsett att ge dig mod i kväll när du ska hälla det sistnämnda på väggen till en mottagningscentral för flyktingar. Allt för att bevara ditt Finland ”finskt”. Jag hoppas innerligt att du låter bli att göra det.
Jag kommer sannolikt att sitta hemma och titta på berättelsen om Miss Sophie som firar sin nittioårsfödelsedag i sällskap av Mr Pomeroy, Mr Winterbottom, Sir Toby, och Admiral von Schneider. Som ju naturligtvis inte finns där på riktigt, kanske lika lite som någondera av våra respektive Finland, främling.
Men kanske det inte ens är viktigt, allt det där. Kanske det inte är poängen, det som var och inte var, det som är och inte är. Att jaga det eviga och det heliga har kanske alltid varit mer eller mindre fåfängt. Finlandiahymnen är en viktig och vacker komposition, men det finns kanske andra melodier som rentav är viktigare, som kommer närmare det heliga och eviga än Sibelius någonsin nådde.
Kanske det sist och slutligen helt enkelt är som Tove Jansson sade:
“En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.”
Konsten att flyga 