Elöverkänslig, jag?

Gjorde ett litet tanke-experiment. Beslöt mig för att testa om jag kan intala mig själv att jag uppvisar elöverkänslighetsliknande symptom.

Som bakgrund: jag är en heavy user av allsköns apparater som alstrar elektromagnetisk strålning. Sitter med paddan och / eller telefonen i handen mest hela tiden. Omges ständigt av wifi-nätverk, dag och natt. Men har aldrig känt något som helst obehag.

Men, tänkte jag, vad om jag skulle försöka frammana dessa symptom som vissa upplever (jag betvivlar alltså inte att folk upplever dem).

Så jag koncentrerade mig och tittade på min ipad och föreställde mig hur mikrovågsstrålningen som den avger penetrerar mina händer och interagerar med mina nervbanor och cellmembran. Jag såg det för min inre syn.

Jag föreställde mig, visualiserade hur det började pirra och krypa i mina händer, hur de sakta men säkert började domna och värka så där som de gör när man är ute och cyklar utan handskar en kall dag. Fast med hetta i stället för kyla.

Jag föreställde mig att jag kunde se den elektromagnetiska strålningen som ett svagt grönt sken som omgav min ipad och fick mina tummar att kasta bleka skuggor på mitt bröst.

Och efter en stund – och nu skämtar jag inte eller försöker driva med dem som upplever liknande saker – KÄNDE jag ett svagt men tydligt, obehagligt, stickande ”ringande” i mina händer, som sakta spred sig upp längs handlederna och underarmarna.

Jag ryckte till, blev nästan rädd för min egen reaktion. Lade ned ipaden på soffan. Känslan försvann. Lyfte upp den igen. Funderade för en stund att ”tänk om…?” Är det något som jag har missat här? Jag såg på min son som satt med min frus ipad i handen och tittade på barnprogram från Netflix. Fick en olustig känsla. Har jag varit för kaxig? Utsätter jag dem i min arrogans för en verklig fara?

Jag steg upp, gick till köket och drack ett glas vatten. På vägen tillbaka till soffan i vardagsrummet föreställde jag mig den spöklika gröna glöden från wlan-modemet bakom kapphängaren i tamburen, kände dess närvaro som dämpat solsken mot kinden en mulen vårdag.

Lyfte upp ipaden, pluggade in hörlurarna, lade på musik och började skriva detta med en brännande, krypande känsla i fingrarna.

Beslöt mig för att experimentet hade gått långt nog. Slöt ögonen, lutade mig tillbaka och lyssnade igenom Mike Oldfields ”Ommadawn”, fortfarande med ipaden i famnen.

Försjönk i musiken, glömde bort tiden och känslan i fingrarna. Öppnade ögonen, reste mig upprätt och tittade ned på ipaden som lyste sådär blåaktigt led-vitt som den alltid hade gjort. Känslan i mina fingrar var borta. Allt var som förr.

Utom att jag var en liten aning skrämd av det jag upplevde. Det kändes oerhört verkligt, åtminstone för en stund. Kanske för att det var det. För saker och ting har en tendens att bli verkliga om vi intalar oss att de är det. Man ska aldrig underskatta kraften som bor i självsuggestion. På gott och ont.

Annonser

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

En reaktion till “Elöverkänslig, jag?”

  1. Jep! Vår hjärna är en otrolig ”maskin” som är kapabel till nästan vad som helst. Allt vi känner, ser, hör, luktar och smakar ”blir ju till” då hjärnan processerar de impulser den får via nervbanorna. Om min hjärna plötsligt skulle säga mig att det finns en stor sten mitt i vardagsrummet skulle den stenen existera för mig som på riktigt.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s