Sagan om den lilla bussen

Det var en gång en liten buss. Den var blå och vit till färgen. Det var en fin liten buss. Inte värst ny, men pålitlig och snabb och den fick alltid massvis med beröm i internationella jämförelser.

Passagerarna älskade sin lilla buss för den såg alltid till att de kom tryggt till jobbet och tillbaka hem, år ut och år in, genom snöstormar och stekande hetta. Så de tog väl hand om sin buss och polerade omsorgsfullt lejonemblemet på dess grill, speciellt den sjätte december varje år, det var den lilla bussens födelsedag.

Men så en vacker dag steg det på passagerare av en färg som den lilla bussen inte hade sett tidigare. Det här fick bussens hjul att råka i gräl sinsemellan.

”Välkomna” sade vänsterhjulen och svällde av iver, ”stig på, vi har rum för nästan hur många nya passagerare som helst!”

Bussen var liten men förvånansvärt rymlig för de som använde den här busslinjen var väldigt åldersstigna så många av dem åkte inte längre till jobbet.

”Satans jävla rödgröna vänsterhjul!” utbrast hjulen på högra sidan och drog sig allt längre högerut så att spårvidden växte kraftigt . ”Förbannade fascisthjul” skrek hjulen på vänster sida och töjde ut hjulaxlarna åt sitt håll. Bussen, som dittills alltid gått rakt och jämnt, började vingla hotfullt av och an på vägen så att flera passagerare föll av sina säten och gjorde sig illa.

Höger framhjul girade skarpt åt höger och vänster framhjul svarade med att styra kraftigt vänsterut så att den lilla bussen förlorade styrförmågan fullständigt.

Bakhjulen svarade med att börja driva åt var sitt håll. Det vänstra bakhjulet gasade på framåt allt det orkade medan det högra, som ville köra tillbaka till 1952, backade så hårt det kunde.

De övriga bussarna och bilarna som körde förbi begrep inte alls vad som hade flugit i den lilla bussen som nu bara stod på stället och brände gummi med bakhjulen medan framhjulen spretade åt var sitt håll, samtidigt som hjulen skrek ”satans rasist” och ”suvakkihuora” åt varandra.

En del passagerare drogs också in i grälet och började dödshota, huoritera och kasta skit på varandra och de övriga i bussen, men majoriteten av passagerarna, som tyckte att det hela hade gått alldeles för långt, sade åt chauffören att han skulle se till att få sitt fordon under kontroll så att de kunde komma till jobbet.

Men chauffören bara skakade  på huvudet och sade att ”sansat folk” inte blandar sig i när ytterligheterna bråkar. Därefter stängde han dörrarna så att ingen kom vare sig in eller ut, och lade upp fötterna på ratten och tände en cigarrett.

Och där, mitt på vägen i ett moln av gummirök, står den lilla bussen så vitt jag vet än i denna dag och rostar bort medan de passagerare som inte har slagit ihjäl varandra är svårt inavlade och sitter och spelar banjo och berättar sagor för varandra om en lyckligare tid då mobiltelefonerna hade knappar.

Sen pituinen se.

Annons

Skoltaxin och häxpaniken

Att stiga upp i svinottan i februarimörkret, trotsa snöslaskstormen för att köra barn med funktionsnedsättning till skolan – barn som inte alltid är fullt samarbetsvilliga, om vi säger så – det kräver lång stubin och beslutsamhet. Det är, i ärlighetens namn, ett skitjobb att köra skoltaxi för specialbarn.

Kanske det viktigaste skitjobbet som jag kan tänka mig.

Varje morgon då jag följer ut min äldre son (som har en funktionsnedsättning) till skoltaxin ser jag till att uttryckligen tacka chauffören personligen. Jag medger lätt skamset att det är alltför sällan som jag överhuvudtaget tackar representanter för serviceyrken, åtminstone så hjärtligt som jag tackar taxikuskarna som ser till att vår son kommer tryggt till skolan. För jag anser på allvar att den personen förtjänar en inbjudan till presidentens självständighetsmottagning på slottet och en rejäl löneförhöjning.

Men dessvärre får kusken nog nöja sig med sin magra lön och min hjärtliga tacksamhet, för det är sådana här sysslor som inte rankas högt när det kommer till slottsbalsinbjudningar, inkomsttabeller och saker som lilla Saku-Petteri och Marjatta vill bli när de blir stora. De vill jobba inom, ööh, media tai jotain.

Så det är invandrare som kör skoltaxin. För infödda finländare bryr sig inte om sådana skitjobb. De (vissa av dem åtminstone) sitter hellre hemma och lyfter bidrag och spottar i taket och hötter med näven efter invandrarna som kommer hit och våldtar deras hästar och rider iväg på deras kvinnor. Eller hur det nu stod på MV-lehti.

En invandrare som kör specialbarn till skolan. Jag bävar för att ens föreställa mig hur och med vilka termer kommentatorerna på MV-lehti skulle beskriva det. Och de bryr sig ju inte längre ens om att säga ”tsoukki tsoukki hei” efteråt när någon rynkar på pannan. För man får ju säga precis vad som helst om vem som helst numera.

Nå, nu under veckan så har det ju kokat på Facebook när man i Esbo har trott sig iaktta en skum, obekant paketbil med en invandrare bakom ratten, en invandrare som försöker locka in skolbarn i bilen. MV-lehti gick självklart igång på högvarv med anledning av detta, hängsnaror knöts, högafflar vässades och facklor tändes. Någon kom till och med på att ringa till polisen.

Men under över alla under: det visade ju sig att den skumma paketbilen, som mycket riktigt hade en invandrare bakom ratten, var en – tadaa: skoltaxi!

Den här sorglustiga affären skulle i normala fall få mig att skratta så att jag kiknar, men på riktigt, det här är så långt från ett normalt fall som man kan komma: det här är ju ett symptom som bevisar att Finland är i total häxpanik just nu.

Det är inte klokt, på allvar! Om Soldiers of Odin-idioterna hade råkat ”patrullera” i området just då Mahmud körde upp i sin VW Transporter, hur hade de reagerat då? Hade dessa testosteronclowner brytt sig om att notera taxiskylten på taket eller hade de hissat upp honom från halsen i närmaste lyktstolpe? Jag är rädd för att det bara är en fråga om tid innan så sker på riktigt om inte folk drar ett djupt andetag och räknar till tio tusen, pronto!

Påsken är på kommande. Jag skulle på riktigt inte vara förvånad om MV-lehti snart rapporterar om att en invandrare har setts flyga över Vanda på en ko, i riktning mot Blåkulla.

Finlands folk! Lugna er! Nu!

Och invandraren som kör min son till och från skolan – det är inte klokt, jag vet inte ens vad du heter, typiskt nog när man är i Finland – du är fortfarande min hjälte. TACK!

Facebook och vägen till helvetet

Ifall att någon hade undgått att lägga märke till det: världen har blivit vansinnig. Skotten i Sarajevo-galen. Slaget vid Somme-galen. Stalingrad-galen.

Det lustiga, om man kan se något lustigt med allt detta, är att det hela började med uttråkade Harvardstudenter som kastade virtuella får på varandra något tag omkring 2005.

Om och när tredje världskriget bryter ut så kommer det till en icke obetydlig del att bero på den masshysteri och agitation som sprids via Facebook. Om Donald Trump eller någon annan rabiat populist får sitt finger på kärnvapenknappen så är det delvis just för att Facebook tillät hatet och paranojan att uppnå kritisk massa.

Den dagen då vansinnet har eskalerat bortom punkten utan återvändo och den radioaktiva skitstormen sveper över världen kommer Mark Zuckerberg och de övriga styrelsemedlemmarna att sitta i sin luftkonditionerade bunker 500 meter under Klippiga bergen, komplett med en underjordisk nio håls golfbana, och fundera kring huruvida saker och ting eventuellt hade tagit en annan vändning om man hade intagit en snäppet mer proaktiv position medan tid fanns och börjat röja gläntor i den fascistiska undervegetationen som sakta men säkert kröp upp från den gamla underjordiska mörkerwebben och överväxte det gamla mysnätverket tills dagsljuset inte längre nådde marken.

Vem vet, det hade kanske inte krävt desto mer än att man hade tagit sina egna communityregler på allvar och sett till att verkställa dem, i stället för att använda halvljumma, helblinda och stendumma algoritmer som bannade folk för bastubilder och nipple slips. Allt medan sieg heil-projektilerna visslade runt öronen, gatupatruller värvade medlemmar och filade på sina strategier, och huoriteringarna, dödshoten och uppmaningarna till mordbrand fullständigt okontrollerat regnade över oskyldiga användare.

”Vi har tagit del av din anmälan och funnit att det och det inte bryter mot våra community-regler.” Bla bla bla.

Let’s face(book) it: det är fullständigt omöjligt att bli bannad på Facebook så länge du håller bägge bröstvårtor innanför blusen. Det finns ingenting så vedervärdigt som du kan säga, ingen hotelse detaljerad nog som du kan slunga ur dig, det existerar överhuvudtaget ingen djävulskap satanisk nog för att kosta din nesliga lilla trollröv en veckas timeout från Det Sociala Nätverket. Du kan ostraffat sprida lögnaktiga och hatiska rykten om vem som helst, när som helst och var som helst, dagligen.

”Muslimer våldtog ett helt dagis och kissade på Mannerheims porträtt medan de brände upp Teemu Selännes spelskjorta från Anaheim Ducks. Hämta facklorna och högafflarna, vi ses utanför Mottagningsvägen 5 i Vanda klockan 19:00!”

”…har funnit att det inte bryter mot våra communityregler. Have a nice day!”

En vacker dag, i en avlägsen framtid, när mänsklighetens spillror söker sig upp från sina fallout shelters och återskapar någonting som påminner om ett fungerande samhälle, efter den obligatoriska postapokalyptiska Mad Max-fasen, kommer den tidens all världens docenter att skriva essäer om vår tid. Om den där gången då demokratin fick Ebola, zikaviruset och hepatit C från en och samma smutsiga spruta. Den där sprutan som 1,4 miljarder användare delade och vars hälsovådlighet många påpekade men ”vi har funnit att den är hur ren som helst enligt våra communityregler”.

Och en gång om året kommer de att vallfärda till Mark Z:s grav och under högtidliga former gräva upp honom och skjuta honom på nytt.

EPILOG:

Den här bloggtexten innehöll en massa osakligheter och triggerord. Jag är nästan lite hoppfull om att en algoritm någonstans fick en liten röd flagga att plinga till ovanför min profil. En tio dagars banning skulle faktiskt kännas helt rätt just nu. Jag hade hur som helst funderat på att ta en time out. Men jag håller inte andan i väntan på det privatmeddelandet från administratorn, om vi säger så.