Kommer jag att dö nu?

Den senaste månaden eller så har jag brottats med en sorts dödsångest som jag aldrig tidigare har upplevt. I går blänkte det till igen från den vassa eggen på Liemannens redskap. Epikrisen från min inledande vård på lungavdelningen på Mejlans sjukhus anlände på posten. “Radiologi epäillyt lymfoomaa, metastaasia tai sarkoidoosia.” Två cancer-alternativ först och som tredje den besvärliga och kroniska men hanterbara lungsjukdomen sarkoidos som enligt vad jag hade försökt tolka ur läkarnas prat, tonfall, och miner var den mest sannolika. Och här, i det här pappret, kommer den på tredje plats!?

Också det här ett sätt att fira fruns och min stundande tioårs-bröllopsdag, med en eventuell cancerdiagnos hängande över huvudet!

Nå: en sömnlös och orolig natt senare ringer telefonen. Det är läkaren från avdelning 6A vid Triangelsjukhuset. Jag ser på nummervisningen varifrån samtalet kommer och vet omedelbart vad saken gäller. Det är nu som Beskedet kommer. Resultaten från biopsin, det titthålskirurgiska ingreppet som för eviga tider har lämnat ett synligt ärr på mitt bröst, 15 centimeter under adamsäpplet. Jag sätter mig bokstavligen platt ned mitt på vardagsrumsgolvet och svarar i telefonen med darrande stämma.

“Se on hyvänlaatuinen.”

“Godartad”. Mitt nya favoritord i det svenska språket. Med andra ord: jag kommer inte att dö, inte ännu åtminstone. Inte heller kommer jag att behöva genomgå nya operationer, strålbehandlingar, cellgiftsbehandlingar och annat som jag redan hade hunnit förbereda mig mentalt på.

Resten av telefonsamtalet minns jag inte värst mycket av. Bara att jag tackade läkaren för de goda nyheterna och att jag efteråt satt tyst en lång stund mitt på det bruna kakelgolvet i vårt vardagsrum, och darrade och stirrade ut i hällregnet som smattrade mot fönstret, innan jag hajade till och ringde till min hustru och min mamma och berättade om diagnosen.

Det jag lider av heter alltså sarkoidos. Det är en kronisk sjukdom som kan vara dödlig om rätt sorts vård inte sätts in i tid. Den orsakar feber, hosta, kronisk trötthet och flera andra symptom, varav jag hade upplevt de flesta. Till och med synen kan påverkas. Febern och hostan var de mest markanta symptomen i mitt fall. Jag fick hög feber den adertonde februari och febern höll i sig i mer än två månader i ett sträck! Den torra rethostan var också outhärdlig. Men kortisonmedicinen som inleddes för knappa två veckor sedan hade önskad effekt, åtminstone när det kommer till hostan, som försvann nästan helt. Jag minns inte heller när jag har haft så här lätt att andas förr! Tydligen har sarkoidosen legat och pyrt på sparlåga i åratal, innan den bröt ut för fullt nu i vintras.

Jag kommer alltså sannolikt att hämta mig fullständigt och kommer att kunna återvända till jobbet i relativt snabb takt. Jag är fortfarande svag och febern är inte helt borta, även om den håller sig stabil, en bra bit under de dryga trettioåtta grader som jag hann vänja mig vid. Om man nu kan tala om att vänja sig vid ett sådant tillstånd. I nästan två månader gick jag omkring med konstant trettioåtta och fem till trettioåtta och nio, sisådär.

Men jag mår mycket bättre och nu kan jag se fram emot att börja bygga upp min fysiska kondition igen, sakta men säkert. På grund av min sjukdom har jag tappat nästan tjugo kilo kroppsvikt och dessvärre är det inte bara fläsk som har försvunnit, en hel del muskelmassa har också gått förlorad. Jag kommer att pusta och frusta en hel del den närmaste framtiden när jag går uppför trappor. Men det hjälps inte. Och det är ett projekt som jag ser fram emot, faktiskt. Nu när jag vet att Liemannen verkar hålla sig på avstånd ett tag till.

Alla är inte lika lyckosamma, det är ju någonting som jag är smärtsamt medveten om. Inte ens de som “bara” får samma diagnos som jag. Sarkoidos är en sjukdom som av en ännu okänd orsak tycks drabba icke-européer allra hårdast. Invandrare som drabbas av sarkoidos brukar ofta vara riktigt illa däran, sade en läkare. Då räcker inte kortisonbehandling utan tyngre knep behöver tillgripas.

Sarkoidos är också enligt de flesta experterna en ärftlig sjukdom. I mitt fall är den i så fall ett genetiskt telegram från min farmor, som låg på sjukhuset i Mjölbolsta i längre perioder något tag under sjuttiotalet. På grund av sarkoidos.

Men som sagt, det kunde ha varit så mycket värre. Vår släkt är inte särdeles cancerbenägen, men det har förekommit. Farfars syster, gammelfaster Vivi led av bröstcancer om jag minns rätt. Ska man få ett genetiskt telegram från släktledens djup så var farmors hälsning åtminstone av den lindrigare sorten. Så tack för det farmor, du gav mig skrämselhicka, men åtminstone av en sort som går över.

Dessutom, inget så ont att det inte för någonting gott med sig. I och med att jag låg inne på sjukhuset en längre period nu i början av april, så kunde läkarna följa med mitt övriga hälsotillstånd. Det visade sig bland annat att jag lider av högt blodtryck och ett blodsocker som tidvis stiger till pre-diabetiska nivåer. Allt detta kan jag bara skylla på mig själv för. Trots att jag varken röker eller dricker så har mina levnadsvanor varit allt annat än hälsosamma.

Jag har länge gått och släpat på en kraftig övervikt som jag inte på länge har kunnat förklara bort med min ungdoms standardursäkt, “jo, men ser du jag är 202 cm lång också!” Det här beror främst på att jag har varit en soffpotatis av kosmiska mått, som aldrig har idkat en gnutta organiserad och målmedveten motion i mitt liv. Jag har dessutom ätit sällsynt ohälsosamt, stora portioner, massvis med potatis, pasta, snabba kolhydrater, fast food av alla sorter och framför allt sötsaker. Jag har varit en vandrande hjärtattack i väntan på att trilla dit i flera år. Saken har inte blivit bättre av konstant för höga stressnivåer och perioder av arbetsnarkomani.

Men nu verkar det ha börjat hända saker. Den konkreta utsikten att livet är betydligt mindre självklart än jag trodde, har fått mig att ta itu med mina levnadsvanor på ett sätt som aldrig förr. Min sjukhusvistelse nyligen tvingade mig bokstavligen till det, och det är jag glad för!

På sjukhuset är de nämligen strikta, där daltar vårdarna verkligen inte med en och frågar om man vill ha mer chokladpudding. Där kollar de in ens strategiska mått och värden och ger en en daglig mängd kalorier som är beräknad så att man hålls vid liv. Varken mer eller mindre.

Men när man har tråkigt nästan jämnt på sjukhuset så börjar man faktiskt se fram mot sjukhusmaten trots att den inte är någon kulinarisk fest, även om den faktiskt är helt ätlig baskost. Poängen är att portionerna är uträknade enligt kroppens verkliga behov, och de anländer med regelbundna intervaller, på fasta klockslag. Och när maten väl anländer så är man så hungrig att den smakar helt himmelskt och man njuter andäktigt av varje tugga.

Det förvånade mig stort hur enkelt det var att hålla fast vid sjukhusets matvanor när jag väl återvände hem. Systemet jag anammade var busenkelt: fem måltider per dygn, med cirka tre timmars mellanrum. Frukost mellan klockan sju och åtta, lunch klockan elva, mellanmål klockan två, middag med familjen klockan fem och kvällsmat klockan åtta. Och efter det ingenting.

Min diet är inte annars särdeles militärisk och präglas inte av någon självplågarmentalitet. Sådant har jag erfarenhet av, och det håller aldrig i längden. Socker är fortfarande tillåtet i små doser, honungen i teet avstår jag inte från. Men godiset har jag lämnat. Jag har inte ätit choklad, min gamla tröst- och stressmat på mer än en månad nu, och förvånas dagligen av hur lite jag saknar den.

Då min morfar slutade röka (på 60-talet?) efter årtionden av stenhårt kedjerökande, cold turkey på typiskt morfar-manér, förvånades många av hur enkelt det verkade lyckas för honom. Efter sin sista cigarrett rökte han faktiskt aldrig mer, och han levde till över nittio. Tiden efter att morfar slutade röka så hade han dock ett substitut för tobaken, som av allt att döma funkade mycket bättre än dagens nikotintuggummin (tror någon på allvar att nikotintuggummina på riktigt är ämnade till att få folk att sluta?): Ruutunäkki-knäckebröd, som han gick och knaprade på då röksuget slog till.

Jag har en lite liknande metod: då sötsuget kramar till i mig så tar jag en surskorpa, av den där sorten som de säljer i Lidl. Bara fullkornsråg och lite salt, inget socker och massvis med fibrer. Håller blodsockret under kontroll och skapar illusionen av tröstätande. Det är gott på riktigt dessutom. Lite som chips, fast hälsosammare. Och det blir i ärlighetens namn kanske fyra-fem surskorpor per dag.

Vitt bröd har jag skippat nästan helt och hållet. Det är rågbröd för hela slanten nu. Reissumies funkar alltid. Mellanmålet klockan två och kvällsmaten klockan åtta är en reissare med ost, skinka, gurka eller paprika och sallat i. Körsbärstomater äter jag också som snacks i samband med mellanmålet.

Potatisen har jag skurit ned på med hård hand. Jag undviker inte den totalt, men jag skulle uppskatta att jag äter 80% mindre potatis nu än för två månader sedan. Pommes frites, som jag hatade redan förr men av någon absurd anledning ändå åt, är helt bannlysta. Good riddance.

Samma sak med läsk. Ingen sockerläsk alls längre. Nada. Ingen aspartamläsk heller för den delen. Lidls citronsmakande mineralvatten däremot i desto större mängder. Jag dricker säkert två liter av den varan per dag.

Fett unnar jag mig däremot. Inget lättmargarin på brödet, utan normaltjockt med vanligt Ingmariini eller motsvarande. Jag är fullständigt övertygad om att fettet har demoniserats till stora delar helt i onödan. Yoghurt, som jag äter med frukosten, är av den normala två procentiga sorten, inget fettfritt här. Däremot inget socker, det är naturell yoghurt som gäller, kanske med lite blåbärssoppa på. Till frukosten kan jag också äta ett hårdkokt ägg.

Och olivolja. Den är tillåten. Jag är en stor anhängare av medelhavsdieten, och den får drypa med olivolja då och då. I anknytning till det har jag projektet lära mig äta fisk. Lax har jag redan lärt mig tycka om. Laxsoppa med rejält med grädde, mums!

Att skippa pastan har visat sig vara lite knepigare, och där tror jag att jag inte ens tänker vara alltför strikt, även om jag äter mycket mindre pasta numera. Så länge man håller sig till måttliga mängder och äter gott om grönsaker till så är det inte ett problem. Det finns dessutom många goda alternativ till pasta som man kan variera med. Korn funkar bra till exempel, det ersätter också vitt ris, som jag har eliminerat ännu striktare än pasta.

Och pizza… tja, jag har inte ätit pizza på två månader nu, men jag misstänker nog att det kommer att bli pizza då och då i framtiden, dock inte av takeout-versionen, utan hemlagad, tunnbottnad pizza med hälsosamma saker på. Pizza Hut och motsvarande är helt bannlyst.

Vi får se vad vågen och kroppens indikatorer visar om ett år. Men jag tror hårt på en förändring mot det bättre när det kommer till hälsan och välmåendet. Skrämselhickan som cancerhotet utlöste var av en sort som på riktigt förändrar en människa på ett sätt som inga nyårslöften och kesäksi-bikinikuntoon-ruscher kan göra. När man plötsligt inser att man kanske aldrig kommer att få se sina små barn klä studentmössan på huvudet, eller i värsta fallet ens öppna presenterna nästa jul, då går det upp ett ljus eller två.

Jag har alltid hatat uttrycket “det som inte dödar dig gör dig starkare”. I nio fall av tio är det rena rama bullshiten. Lidande är oftast fullständigt onödigt och ska undvikas om det bara är inom rimlighetens gränser. Nå, enligt den här logiken så kan jag hävda att det att jag insjuknade i vad som visade sig vara sarkoidos var enbart negativt och att allt hade varit bättre om jag inte hade råkat ut för det här. Kanske, men då skulle jag sannolikt fortfarande gå omkring och mumsa på choklad och dricka cola i långa banor när sommarvärmen sätter in. Om den nu gör det.

Så summa summarum, ingenting så ont att det inte för någonting gott med sig (även om det strikt taget inte heller är sant. Det finns gott om ondska i världen som bara är fullständigt ont utan någon som helst förmildrande omständighet eller silverkant). Åtminstone fick jag någonting att tänka på, till den grad att jag faktiskt tror att jag kommer att bli en bättre människa tack vare det. Och kanske jag blir en bättre pappa och make på kuppen. Win-win.

Dessutom har jag fått en oväntad men praktisk lektion i kvantfysik. Den långa väntan på den potentiellt fatala diagnosen försatte mig i ett motsvarande tillstånd som Schrödingers katt i sin slutna låda, som innan lådan öppnades och man kunde kolla huruvida giftampullen i lådan hade utlösts eller inte (sannolikheten för det var exakt fifty-fifty) befann sig i ett tillstånd där den var både död och levande samtidigt. Det här låter som filosofiskt nonsens, men de facto så är det just så här som det konkret går till i kvantfysikens domäner. Partiklar kan både existera och inte existera samtidigt, vara på två eller flera olika ställen på en och samma gång.

Lite så upplevde jag väntan på att min diagnoslåda skulle öppnas och dr. Schrödinger tittade ned och kollade om jag fortfarande jamade.

Oj vet ni, jag minns inte när jag senast har väntat så här mycket på sommaren. Att bara sitta på bryggan en kväll i juli med kameran i famnen och se när kvällsskyarna sakta driver förbi. Nu i sommar ska jag njuta av livet och skära ned på skärmtiden.

Om ni inte tror mig, så begrunda det här: det tog sex timmar från det att jag fick min diagnos till att jag skrev en uppdatering på Facebook om saken.