Det här gäller alltså Finland och delar av Sverige. Storyn för Brittiska öarna är en helt annan. Havsvattnet väster om britterna är svalare än på länge (smältvattnet från Grönland? Vad händer med Golfströmmen?) och västligaste delarna av Europa kan räkna med svalt och rejält regnigt väder nu i sommar. WSI är också inne på det här spåret i sin senaste prognos som uppdaterades i dag. De utlovar också hett och torrt för våra knutar.
Europeiska ECMWF utlovar också varmare än normalt i sin årstidsprognos, även om de bara snackar om en grads överskott eller så. Amerikanska NOAA går mot strömmen och förutspår en normal eller rentav lite svalare sommar än vanligt här hos oss.
Vi har nu en global medeltemperatur som är högre än vad några människor före oss har upplevt. Nya globala temperaturrekord har slagits tolv månader i sträck. Fullständigt oerhört! Okej, vi har en massiv El Nino på gång i Stilla havet, liksom 1998 som också utgjorde en topp i statistiken, men det vi ser nu knäcker allting.
El Nino förutspås ebba ut och gå in i La Nina-fas mot slutet av sommaren, så vi får se vad det har för inverkan. Sommarvädret här hos oss kommer det inte att hinna inverka på hur som helst.
Håll tummarna för Indien! De stackarna svettas i temperaturer så pass höga som +51 grader Celsius just nu, i väntan på monsunregnen som borde börja inom kort. För en gångs skull utlovas rikligare monsunregn än normalt, vilket skulle vara goda nyheter för Indien som i flera år har lidit av ovanligt klena monsuner med svår torka som följd.
Själv förbereder jag mig genom att gräva fram sprinklern från trädgårdsskjulet för att hålla gräsmattan och det ymnigt blommande äppelträdet vid liv. I fjol torkade den lovande äppelskörden bort nästan totalt under den heta torkan i början av juli, och då var sommaren inte ens särskilt het eller torr som helhet, Atlanten var aldrig blockerad på allvar och de ryska omegahögtrycken kom för det mesta av sig eller stannade i öster. Den här sommaren har däremot riktig potential till rejäl hetta och torka.
Min tippning för varmaste semestermånaden: juni och juli. Augusti kanske bjuder på lite mer svalkande skurar. Vilket jag personligen inte har någonting emot. Lite häftiga åskväder skulle sitta bra så fick man idka blixtfotografering också.
Vi som inte vågar vara lyckliga
Jag skulle vilja skriva någonting om svårigheten med att tillåta sig själv att vara lycklig. Men jag är rädd för att det skulle bli för personligt, mer personligt än jag är beredd att bjuda på. Även om jag är något av en emotionell exhibitionist ibland, känns det som.
Men man måste ju ta risker om man vill uppnå någonting, om det så är att lära känna sig själv bättre. Man lär sig förvånansvärt mycket om sig själv genom att sätta sig ned och skriva. Det är terapeutiskt, det ger en helt ny struktur och klarhet åt tankarna.
Så låt mig säga som så här: det är inte lätt att vara lycklig då man från den allra tidigaste barndomen har vandrat längs en strand där drivvedsstycken av lycka upphittade bland strandstenarna och tången kvickt kastas i brasan eller tillbaka ut i sjön. Självdestruktivitet gör inte livet lätt.
Vi kom simmande över urtidshavet, vi människor, över den mörka och farliga oceanen där de flesta drunknade på vägen men tillräckligt många lyckades ta sig upp på stranden till någon av de spridda öarna av trygghet och lycka. Tillräckligt många för att vårt släkte skulle ta sig vidare och befolka planeten.
(Om nån nu tycker att min metafor med havet som en symbol för faran och öar som trygghet och lycka är lätt cheesy, så låt mig påminna om att det är därifrån vi kom på riktigt. Vi är havsvarelser som kravlade upp på land. Vi har havet inom oss nu, det utgör 70% av oss, precis som havet utgör 70% av jordens yta. Samma salthalt också. Men av våra semestervanor att döma så längtar vi alltid tillbaka i smyg, även om vi vet att det är ett främmande och farligt element för oss. Numera.)
Anyway, jag skulle berätta nåntingom mig själv. Det är ju poängen med en blogg. Så vi uttrycker det så här: Det blir en konstig fruktsallad när man kombinerar gener som inte alls är kompatibla till att börja med.
Pappa var en duktig simmare när han ville. Men tyvärr ville han inte. Någonting som hände under hans uppväxt, antar jag, men han trivdes aldrig på lyckans och trygghetens strand värst länge. Så fort det började kännas för bra så kastade han sig tillbaka huvudstupa i de mörka, kokande bränningarna, oftast utan att se sig för efter uppstickande stenar. Ibland kastade han hela sin familj i först.
Mamma var och är en duktig simmare hon med, men hon har alltid stått stadigt med båda fötterna på lyckans öar alltid då hon lyckats hitta en och ta sig upp på det torra. Utom då hon har blivit iknuffad som sagt, men hon har alltid lyckats ta sig (och mig) upp tillbaka och raskt fått igång en brasa där hon och jag har värmt oss och grillat korv. Mamma har, kort sagt, aldrig varit rädd för att vara lycklig. Så jag blev det i stället, för jag kunde helt enkelt inte begripa hur någon kunde vara så oberörd av stormen, mörkret och grynnorna som hela tiden hotade från alla håll. Det är inte naturligt att vara så där glad, lycka måste vara övergående, varför njuta av den när den ändå snart är borta och så simmar vi där i mörkret bland hajarna.
Ja, och så hade jag pappas exempel dessutom.
Om inget annat så var han åtminstone grundlig i sitt uppdrag att kasta lyckan i sjön alltid då han lyckades fiska upp den och tafatt stå en stund där på stranden med lyckan i sin hand och se på solnedgången. Innan ljuset på den västra horisonten hade falnat och dött så virvlade både gubben själv, metreven och bytet omkring i malströmmen där ute. Han var kort sagt fullständigt inkapabel till att vara lycklig, även om han var en intelligent, kapabel och charmerande man, då han ville vara det. Han kunde ha fått allt. Faktum är att han fick det. Men han tillät aldrig sig själv att behålla det tillräckligt länge. Följaktligen dog han en förtidig död, ensam och övergiven i främmande land. Antagligen exakt så som han föreställde sig att det skulle ta slut för hans del.
Min konstiga mix av pappas självdestruktiva DNA och mammas positiva överlevargener har gjort mig till en besynnerlig och ibland motstridig typ som förhåller sig misstänksamt till lycka och som tidvis tycker om att kasta mina fina, dyrbara saker i sjön bara för att det antagligen är rätt åt mig. Jag är också ständigt övertygad om att sann lycka egentligen är ouppnåeligt och omöjlig att äga och att det inte är nån idé att njuta av den då den uppenbarar sig för i morgon stormar det igen och vi är tillbaka i de kalla vågorna utan land i sikte.
Men samtidigt har jag mammas lyckogener som tittar skeptiskt på det här och får mig att stuva undan just exakt tillräckligt av allt det fina för man vet ju aldrig, och plantera äppelträd på stranden då jag lyckas ta mig i land, så där som det sägs att Martin Luther ska ha sagt, att “även om jag visste att världen går under i morgon så skulle jag ändå plantera ett äppelträd i dag”.
Men den avgörande skillnaden mellan pappa och mig är att han stirrade döden i vitögat utan att blinka, sade bara “kom igen då, vad väntar du på” medan jag helt nyligen blev påmind om min egen dödlighet och livets korthet, och blev skrämd till den grad att jag inte bara beslöt mig för att styra bort från grynnorna utan att tillåta mig själv att behålla lyckan som jag fiskar upp.
Jag är lycklig just nu, jag medger det öppet, och det i sig är en stor seger, för det är någonting som jag inte alltid ens skulle ha varit kapabel att erkänna för mig själv. Jag är fortfarande medveten om att lyckan kommer och lyckan går, det är en naturlag som vi inte kan förändra, det kommer stormar, istider, skeppsbrott och bermudatrianglar, men just nu har jag lyckan och jag tänker åtminstone inte kasta den i sjön självmant. Den här sommaren tänker jag sitta och hålla i den och polera den och dela den med familjen och det som händer när höststormarna sätter in är ett annat kapitel.
Det är ju i och för sig tragiskt att man ska behöva vänta tills man är 46 år och insjuknar svårt, med att inse att det gäller att ta vara på det här nu och bli lycklig medan man kan. Jag känner att jag kastade bort allt för många lyckliga år för att jag gick och inbillade mig att jag inte är värd sann lycka, eller så är lycka hur som helst någonting falskt som inte är värt att eftersträva. Jag hade så många chanser att uppnå stora saker, se världen, få nya vänner, uppleva spännande äventyr, skratta, springa, flyga, göra saker. Men alltför ofta sade jag nej för att det är så man gör när man är självdestruktiv. Trots att jag innerst inne hade velat.
Jag ville åka på klassresa till Kreta med gymnasiet, men stannade hemma. Jag ville åka på språkresa till Kanada men förnekade det. Jag ville gå och tala med de där söta tjejerna men lät bli. Jag ville ringa upp pappa och träffa honom och ha det där samtalet med honom men vägrade, och sedan gick tjugo år och en dag var han borta och nu får jag aldrig mer den chansen igen. Jag ville skriva en bok.
Eller så trodde jag på riktigt att jag inte kunde bli lycklig. Att jag inte var en bra människa. Att mobbarna i skolan hade rätt. Jag är fet, ful och motbjudande och förtjänar antagligen att vara eländig. Mitt självförtroende var riktigt kört ned i bottendyn, lågvattenmärket kom väl när jag var omkring tjugo.
Mitt första äktenskap var ett typiskt exempel på det här: jag, skilsmässobarnet med sår i själen, sökte upp ett annat lika sargat skilsmässobarn som likt mig trodde att misär var den enda äkta och bestående känslan. Vi drogs till det som vi kände igen i varandra trots att det var någonting som borde ha varnat oss för varandra. Sedan hade vi det olyckligt tillsammans för det var det enda vi kunde göra och det var så vi ville ha det. Trodde vi åtminstone. Ända tills vi inte klarade av att vara tillsammans längre. Lyckligtvis innan vi lyckades få barn tillsammans, trots att vi nog försökte. Stackars barn, om det hade blivit till.
Min andra och sista äktenskap är ett helt annat kapitel där jag räddades av att jag i en stund av aningslöshet, medan pappas självdestruktiva DNA tog kaffepaus, lät mig ledas till en stark och lycklig kvinna som inte bara stod med båda fötterna stadigt på stranden utan tillät mig att inse att det här är rätt.
Jag har hatat mig själv stundvis för att i mina cyniska, nattsvarta stunder se ned på henne för hennes obändiga tro på lyckan och det självklara i att man ska ta vara på allt det goda i livet, och för att jag till och med genom mitt trilskande har orsakat henne helt onödiga sorger och förminskad lycka. Men på det hela taget har jag lyckats bibehålla kursen som jag tog den där dagen för ganska exakt tio år sedan: det här är rätt och nu håller jag henne stadigt i handen trots att jag inte alltid kan tro fullt ut på att jag förtjänar den här lyckan.
Och jag har ju dessutom våra två söner nu. Det handlar inte bara om mig längre. Oavsett om jag vågar vara lycklig eller inte så måste de få vara det. Jag är säker på att min pappa tänkte lika om mig, men han kunde bara inte göra något åt saken när det kom till kritan. Han var för långt gången. Han hadr inte heller insett att han själv borde ha lärt sig vara lycklig för att kunna göra mig lycklig, eller lära mig att vara det. Det är åtminstone någonting som jag har insett beträffande mina egna söner.
Jag är fortfarande lite nymornad med den här känslan av lycka som jag hittade på min strand en vårmorgon i april. Den känns lite främmande, men samtidigt bekant, som en gammal kompis från dagis som man hade roligt med då för fyrtio år sedan men inte har haft kontakt med sedan dess tills man möter honom utanför Stockmann och inser genast vem det är.
Självdestruktiviteten och lusten att avsiktligt sumpa goda tillfällen, till den grad som jag har drivits av dem, inte nära på lika starkt som pappa men den har som sagt funnits där, det känns just nu som en motbjudande tanke. Insikten att jag inte kommer att leva för evigt, glimten av dödlighet som jag upplevde i och med min sjukdom, har fått mig att inse att livet bjuder på en begränsad uppsättning goda chanser och tillfällen, och jag kommer inte för all evinnerlighet att ha lyxen att kunna kasta dem i sjön även om det skulle ge mig en pervers kick. Jag måste tänka pragmatiskt nu. Jag är fyrtiosex, jag behöver ta vara på alla chanser jag får. När man är tjugo vet man inom sig att det alltid kommer flera. Inte nödvändigtvis så nu längre.
Så nu har jag sagt någonting om att vara lycklig. Det gäller bara att våga, för annars blir man det aldrig. Man måste också lära sig att gilla det. Alla trivs helt enkelt inte med det. Jag trodde länge att jag inte gjorde det. Men jag inser numera att jag gör det. Och för mig är det stort, någonting av det största som finns.
* * * * *
Fyrvaktare Matsson lyfte med möda den gamla oljelampan från ekans botten och hivade den med ett högljutt skrammel över relingen. Han följde den med blicken tills den hade försvunnit ur sikte i det klara, mörkgröna vattnet. ”Vad skulle det vara bra för”, tänkte han med en suck och satte sig ned på mittoften och fattade årorna. Solen närmade sig horisonten; om en timme skulle det vara mörkt.
Att kasta kökslampan i sjön, det måste vara författarens mest korkade infall hittills. Det var totalt irrationellt och fick Matsson att tänka att författaren antingen måste vara svårt deprimerad, full och galen eller alla tre på en gång. Hur som helst betydde det här att Matsson skulle tvingas genomlida en mörk vinter med kvällsvard i de snabbt sinande vaxljusens svaga sken. ”Det får bli till att ransoneras” sade han högt för sig själv medan hans årtag klöv den spegelblanka ytan.
Matssons blick vandrade längs horisonten vars perfekta cirkel bara bröts av fyrens steniga finger som pekade mot Zubelgenubi, som nyss hade tänts i zenit, först av aftonstjärnorna. Förr hade Marskären legat där borta i sydost, med ljusen från Lågnäsets trålarkaj glittrande på vågorna om kvällarna. Längre bort i söder hade fastlandet gått att skymta från fyrens lykthus på klara höstmorgnar.
Vad som hände hade Matsson inte en aning om. En grå och blåsig kväll i slutet av september för åtta år sedan hade han gått upp i fyrhuset för att tända lyktan, och hur han än hade kisat med ögonen så hade han inte fått syn på vare sig Marskären eller Lågnäsets fiskehamn. Den natten bröt en nordvästlig storm ut, den rasade i tre dagar och slet taket av en av strandbodarna. Matsson hade nästan hunnit glömma de saknade Marskären då solen gick upp över ett spegelblankt Nordhav och bekräftade hans tidigare observation: Marskären var försvunna.
Matsson svingade sig över relingen, vadade i land och drog ekan upp på sin kälke. Den rostiga gamla vinschen gnisslade i protest när han drog ekan upp för klipphällen, utom räckhåll för bränningarna. Medan han vandrade längs med stigen upp mot fyren fingrade han tankspritt på sin haka och kinderna som täcktes av ett rejält helskägg. Ännu ett mysterium. Matsson kunde svära på att han ännu kvällen innan hade haft på sin höjd en tre dagars skäggstubb. Ännu en av författarens nycker. Liksom tatueringen som han hade haft på sin vänstra överarm; ett ankare och Acherons fem stjärnor, fyrvaktarskråets traditionella symbol. Den var borta.
Titta mamma, jag andas!
I den tidigaste gryningens mörker, med den annalkande solen bara synlig i form av en blek strimma på den östra horisonten, med resten av familjen snarkande i sina respektive hörn av stugan, smög jag ned till bryggan och stod där i den kyliga havsluften och bara andades en stund.
För att jag kunde, med ens.
Senare på dagen satte jag mig i båten och styrde ut mot det öppna havet. Där ströp jag gasen, stannade motorn och satt mitt på fjärden ett tag och guppade och andades.
För att jag kunde, med ens.
Att andas, ser ni, har så länge jag minns varit riktigt jobbigt för mig. Största delen av mitt vuxna liv åtminstone. Som jag berättade i ett tidigare blogginlägg så fick jag nyligen en diagnos – jag lider av den autoimmuna sjukdomen sarkoidos. Den har antagligen legat och pyrt hur länge som helst utan att jag ens har varit medveten om den, jag har sannolikt gått och trott att tjaha, det är nu tydligen bara så här som det är.
Dock har jag inte misstänkt astma, vilket min mor envist har hävdat, eftersom hon själv har astma. Jag har testats för astma två gånger, och astma var det icke. Inte heller är jag allergisk för pollen eller någonting annat heller för den delen.
Men lungsarkoidos, det har jag nu bevisligen i mig. Och det tar sig i uttryck så att kroppens immunförsvar, som saker och ting går till i autoimmuna sjukdomar, tror att kroppen är under attack och så blir det feber och andnöd och fan och hans mormor när immunförsvaret går till storms mot inbillade fiender, och i grund och botten, sin egen kropp.
Att andas har för mig inte varit så mycket av den där nästan omärkbara, omedvetna och automatiska funktionen som man inte analyserar desto mer om man inte har svininfluensan eller svår hösnuva eller någonting. Det har känts mer som att varje andetag har krävt att ett utskott tillsätter en arbetsgrupp som utnämner en kommitté som ordnar ett tre dagars seminarium i Tammerfors eller Lieksa eller någonstans. Det har, för mig, varit i allra högsta grad en medveten ansträngning att andas. Tills jag fick min diagnos och rätt sorts medicinering.
I och för sig, sarkoidos går inte att bota, man bekämpar bara symptomen, men det duger ärligt talat för mig, det är trots allt symptomen som har djävlats med mig. Medicineringen bet och plötsligt fann jag mig själv minus en tjugo kilos tyngd som föll från bröstkorgen. Jag minns att jag satt hemma i soffan en eftermiddag och undrade varför det är så tyst här hemma. Har någon fläkt någonstans gått sönder? Är det flygstrejk och Finnair står på marken (vi bor rakt under inflygningskorridoren till H:fors-Vanda, vi är så vana vid flygplanens ljud att vi inte tänker på dem längre)?
Nej, det är bara rosslandet från min andning som plötsligt saknas. Tusan också, jag har andats ända sedan i morse utan att behöva slåss med Respirationskommittén! Vad är nu detta?
Vi spolar bandet fram till den tidiga söndagsmorgonen i Barösund där jag står på bryggan och bara låter luften strömma fram och tillbaka, upp och ned genom luftrören, som en utsökt torr Riesling, utan att jag behöver jobba det allra minsta lilla för det. Vilken otrolig lyx! Nästan lika berusande som en utsökt torr Riesling dessutom. Livet är härligt ibland.
Havet ligger som en spegel, ute på skären inleder tärnorna sitt evinnerliga stackatokäbblande som de kommer att fortsätta med hela dagen. Den ljusa strimman på den östra horisonten blir bredare.
Jag besluter mig för att inte andas upp allt syre på en natt, så jag vandrar uppför sluttningen, tillbaka till den väntande, varma sängen i stugmörkret. Med en viss möda ska jag kanske tillägga, också om andningen för en gångs skull funkar. Krafterna har inte ännu återvänt trots att sarkoidosen befinner sig på reträtt för den här gången.
Innan jag stänger stugdörren bakom mig tittar jag upp på vårmorgonens sista bleknande stjärnor och sänder en tanke genom tiden, två miljarder år bakåt, till en tid som förändrade allting för livet på jorden.
Det fanns en tid då luften här på jorden saknade syre. Och det passade den tidens liv perfekt. Livet som bodde här hade anpassat sig till anaeroba, det vill säga syrefria förhållanden. Vi människor skulle dö på fläcken under de omständigheterna, men jordens livsformer som levde då mådde bara prima utan syre.
Sedan hände följande: en ny sorts mikro-organismer utvecklades i jordens oceaner. Vi känner till dem som blågröna alger, trots att de själva föredrar att kallas cyanobakterier. “Kolla vad vi har kommit på”, sade de och jäste av stolthet. “Fotosyntes!” Varpå de ivrigt skred till verket och började suga i sig solljus och fotosyntetisera och föröka sig vilt och pumpa ut syre i den unga jordens atmosfär.
Det här tyckte ju det övriga livet på jorden inte om alls. Vi människor och andra moderna livsformer älskar vårt syre och är fullständigt beroende av det, men den tidens livsformer var som sagt anpassade till en tillvaro utan syre. För dem var syret som plötsligt mättade luften ett dödligt gift. Så dödligt att nästan allt liv på jorden dog ut. Syreholokausten kallas det ibland, det som skedde, och inte utan orsak. Det var brutalt, en global slakt utan like. Fast de blågröna algerna, de fattade ju inte alls vad ståhejet gällde, de bara ryckte på axlarna och var som att “hej kom igen nu då! Var inte sådär! Var det nåt vi sade, eller?”
Fast cyanobakterierna ropade i och för sig hej lite för tidigt. Allt syre som de producerade fick nämligen en (för dem) oväntad konsekvens. Syret började reagera med atmosfärens metan, som är en väldigt kraftig växthusgas. Det här fick metannivåerna i luften att sjunka kraftigt vilket ledde till en kraftig nedkylning av jordens medeltemperatur och utlöste det som kallas “Snowball Earth”, Snöbollsjorden, en tämligen beskrivande term som innebar att jorden frös så gott som från pol till pol. Tror vissa, det hela är lite hypotetiskt, men det finns saker som stöder den här modellen.
Det här ledde ju oundvikligen till en bad hair day också för de blågröna algerna. Men algerna samlade sig och kom igen senare och de producerar ju fortfarande större delen av allt syre som vi andas i dag. Plus att de ligger och luktar illa i våra bastuvikar om varma sommardagar. De anser väl att de har rätt till att koppla av lite efter ett hårt värv.
Och jag kan ju bara hålla med. Strongt jobbat, kompisar! Synd att det gick som det gick med resten av jordens livsformer då för två miljarder år sedan, men hej, den enes död, den andres bröd. Jag är en syreandande varelse och stolt över det! Ni anaeroba livsformer som fortfarande existerar kan alltid hitta en syrefri, gyttjig havsbotten nånstans sydost om Gotland att krypa ned i och ligga och chilla i. Dessvärre för oss blir de här zonerna allt större i vårt hemmahav. Kanske anaeroberna förbereder en revansch. Jobbar i hemlighet på någon form av arsenikandning med för oss fatala pruttar och utandningar. Vad vet jag.
Nå, den dagen den sorgen, nu tillbaka till sängen där jag ännu tänker tillbringa minst fyra timmar med att drömma om varmluftsballongflygande, fluffiga vita cirrostratusmoln, maskrosfrön som seglar på sommarvinden, Pink Floyds Learning to Fly och andra luftiga saker. Allt medan min kropp gör det som jag nästan hade hunnit glömma att den kunde: andas, lugnt och stilla.
Bara för att den kan, med ens.
Konsten att flyga 