Titta mamma, jag andas!

Våren 2016-23

I den tidigaste gryningens mörker, med den annalkande solen bara synlig i form av en blek strimma på den östra horisonten, med resten av familjen snarkande i sina respektive hörn av stugan, smög jag ned till bryggan och stod där i den kyliga havsluften och bara andades en stund.

För att jag kunde, med ens.

Senare på dagen satte jag mig i båten och styrde ut mot det öppna havet. Där ströp jag gasen, stannade motorn och satt mitt på fjärden ett tag och guppade och andades.

För att jag kunde, med ens.

Att andas, ser ni, har så länge jag minns varit riktigt jobbigt för mig. Största delen av mitt vuxna liv åtminstone. Som jag berättade i ett tidigare blogginlägg så fick jag nyligen en diagnos – jag lider av den autoimmuna sjukdomen sarkoidos. Den har antagligen legat och pyrt hur länge som helst utan att jag ens har varit medveten om den, jag har sannolikt gått och trott att tjaha, det är nu tydligen bara så här som det är.

Dock har jag inte misstänkt astma, vilket min mor envist har hävdat, eftersom hon själv har astma. Jag har testats för astma två gånger, och astma var det icke. Inte heller är jag allergisk för pollen eller någonting annat heller för den delen.

Men lungsarkoidos, det har jag nu bevisligen i mig. Och det tar sig i uttryck så att kroppens immunförsvar, som saker och ting går till i autoimmuna sjukdomar, tror att kroppen är under attack och så blir det feber och andnöd och fan och hans mormor när immunförsvaret går till storms mot inbillade fiender, och i grund och botten, sin egen kropp.

Att andas har för mig inte varit så mycket av den där nästan omärkbara, omedvetna och automatiska funktionen som man inte analyserar desto mer om man inte har svininfluensan eller svår hösnuva eller någonting. Det har känts mer som att varje andetag har krävt att ett utskott tillsätter en arbetsgrupp som utnämner en kommitté som ordnar ett tre dagars seminarium i Tammerfors eller Lieksa eller någonstans. Det har, för mig, varit i allra högsta grad en medveten ansträngning att andas. Tills jag fick min diagnos och rätt sorts medicinering.

I och för sig, sarkoidos går inte att bota, man bekämpar bara symptomen, men det duger ärligt talat för mig, det är trots allt symptomen som har djävlats med mig. Medicineringen bet och plötsligt fann jag mig själv minus en tjugo kilos tyngd som föll från bröstkorgen. Jag minns att jag satt hemma i soffan en eftermiddag och undrade varför det är så tyst här hemma. Har någon fläkt någonstans gått sönder? Är det flygstrejk och Finnair står på marken (vi bor rakt under inflygningskorridoren till H:fors-Vanda, vi är så vana vid flygplanens ljud att vi inte tänker på dem längre)?

Nej, det är bara rosslandet från min andning som plötsligt saknas. Tusan också, jag har andats ända sedan i morse utan att behöva slåss med Respirationskommittén! Vad är nu detta?

Vi spolar bandet fram till den tidiga söndagsmorgonen i Barösund där jag står på bryggan och bara låter luften strömma fram och tillbaka, upp och ned genom luftrören, som en utsökt torr Riesling, utan att jag behöver jobba det allra minsta lilla för det. Vilken otrolig lyx! Nästan lika berusande som en utsökt torr Riesling dessutom. Livet är härligt ibland.

Havet ligger som en spegel, ute på skären inleder tärnorna sitt evinnerliga stackatokäbblande som de kommer att fortsätta med hela dagen. Den ljusa strimman på den östra horisonten blir bredare.

Jag besluter mig för att inte andas upp allt syre på en natt, så jag vandrar uppför sluttningen, tillbaka till den väntande, varma sängen i stugmörkret. Med en viss möda ska jag kanske tillägga, också om andningen för en gångs skull funkar. Krafterna har inte ännu återvänt trots att sarkoidosen befinner sig på reträtt för den här gången.

Innan jag stänger stugdörren bakom mig tittar jag upp på vårmorgonens sista bleknande stjärnor och sänder en tanke genom tiden, två miljarder år bakåt, till en tid som förändrade allting för livet på jorden. Den Stora Syrekatastrofen. Den värsta miljökatastrof som någonsin drabbat vår planet, inklusive oss själva.

Det fanns nämligen en tid då det inte fanns något syre i jordens luft och havsvatten. Eller obetydliga mängder hur som helst. Livet som bodde här hade anpassat sig till anaeroba, det vill säga syrefria förhållanden. Vi människor skulle hata det, men för den tidens liv passade det här utmärkt.

Sedan hände följande: en ny sorts mikro-organismer utvecklades i jordens oceaner. Vi känner till dem som blågröna alger, trots att de själva föredrar att kallas cyanobakterier. “Kolla vad vi har kommit på”, sade de och jäste av stolthet. “Fotosyntes!” Varpå de ivrigt skred till verket och började suga i sig solljus och fotosyntetisera och föröka sig vilt och pumpa ut syre i den unga jordens atmosfär.

Det här tyckte ju det övriga livet på jorden inte om alls. Vi människor och andra moderna livsformer älskar vårt syre och är fullständigt beroende av det, men den tidens livsformer var som sagt anpassade till en tillvaro utan syre. För dem var syret som plötsligt mättade luften ett dödligt gift. Så dödligt att nästan allt liv på jorden dog ut. Syreholokausten kallas det ibland, det som skedde, och inte utan orsak. Det var brutalt, en global slakt utan like. Fast de blågröna algerna, de fattade ju inte alls vad ståhejet gällde, de bara ryckte på axlarna och var som att “hej kom igen nu då! Var inte sådär! Var det nåt vi sade, eller?”

Fast cyanobakterierna ropade i och för sig hej lite för tidigt. Allt syre som de producerade fick nämligen en (för dem) oväntad konsekvens. Syret började reagera med atmosfärens metan, som är en väldigt kraftig växthusgas. Det här fick metannivåerna i luften att sjunka kraftigt vilket ledde till en kraftig nedkylning av jordens medeltemperatur och utlöste det som kallas “Snowball Earth”, Snöbollsjorden, en tämligen beskrivande term som innebar att jorden frös så gott som från pol till pol. Tror vissa, det hela är lite hypotetiskt, men det finns saker som stöder den här modellen.

Det här ledde ju oundvikligen till en bad hair day också för de blågröna algerna. Men de samlade sig och kom igen senare och de producerar ju fortfarande större delen av allt syre som vi andas i dag. Plus att de ligger och luktar illa i våra bastuvikar om varma sommardagar. De anser väl att de har rätt till att koppla av lite efter ett hårt värv.

Och jag kan ju bara hålla med. Strongt jobbat, kompisar! Synd att det gick som det gick med resten av jordens livsformer då för två miljarder år sedan, men hej, den enes död, den andres bröd. Jag är en syreandande varelse och stolt över det! Ni anaeroba livsformer som fortfarande existerar kan alltid hitta en syrefri, gyttjig havsbotten nånstans sydost om Gotland att krypa ned i och ligga och chilla i. Dessvärre för oss blir de här zonerna allt större i vårt hemmahav. Kanske anaeroberna förbereder en revansch. Jobbar i hemlighet på någon form av arsenikandning med för oss fatala pruttar och utandningar. Vad vet jag.

Nå, den dagen den sorgen, nu tillbaka till sängen där jag ännu tänker tillbringa minst fyra timmar med att drömma om varmluftsballongflygande, fluffiga vita cirrostratusmoln, maskrosfrön som seglar på sommarvinden, Pink Floyds Learning to Fly och andra luftiga saker. Allt medan min kropp gör det som jag nästan hade hunnit glömma att den kunde: andas, lugnt och stilla.

Bara för att den kan, med ens.

 

Annonser

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

5 reaktioner till “Titta mamma, jag andas!”

  1. När man insuper denna text och sakta börjar förstå dess innebörd, så kan man bara konstatera att herr Rosenlund är på väg till sitt vanliga jag. Den man är van att höra i radion, med långa och utförliga förklaringar uti minsta detalj. Välkommen tillbaka.

    Liked by 1 person

  2. Att andas är bra! Hoppas du fortsätter med det ännu länge, länge!

    Och för de där flygdrömmarna vågar jag rekommendera även Hayao Miyazakis fantastiskt vackra film ”Porco Rosso”!

    Liked by 1 person

  3. Hej! Jag känner mycket igen mig i det du skriver om din sjukdom. Jag själv gick åren mellan jag var 19 och 26 med konstiga infektioner, feber och blodhosta. Sommaren 2011 fick jag min diagnos till slut som visade sig vara en autoimmun sjukdom som drabbat lungorna. Närmare bestämt en okänd form av vaskulit (=blodkärlsinflammation) i mina lungor. Tyvärr hann sjukdomen förstöra så mycket för mig att det totalt blev sex lungoperationer och jag var nära att styrka med flera gånger. Ännu i denna dag efter fem år med cellgifter och kortison så blöder lungorna, inte lika mycket som förut, men det tycks vara väldigt svårt att lugna ner mitt immunförsvar. Ville egentligen bara säga att jag känner igen mig mycket och håller helt med om att uttrycket det som inte dödar dig gör dig starkare är rena rama bullshitet. Jag driver en blogg på Sevendays.fi som heter Lungan i stormen. Jag började bloggen redan 2011 när jag låg intagen en hel sommar på TYKS, eftersom jag hade varit så länge sjuk att jag inte hade någon kontakt med vänner och bekanta längre. Nu för tiden är mitt mål med bloggen att få fram för omvärlden hur det är att leva med en osynlig kronisk sjukdom som inte vill ge sig. Titta in ifall du blir nyfiken. Där finns en flik med min historia också som är ganska lång.
    Jag blev också intresserad av kost efter att jag blev sjuk och började äta en s.k. anti-inflammatorisk diet som hjälpte mig att gå ner i vikt, och så utbildade jag mig till licensierad kostrådgivare.
    Sorry för min essä här. Önskar dig allt det bästa! Hoppas medicinerna fortsätter att göra dig kryare! Vet hur jävligt det är att hela tiden få gå och tänka på sin andning. Jag lever med 50% lungkapacitet och en lunglob mindre.

    Liked by 1 person

    1. Tack för att du delade med dig av din story! Jag ska kolla in din blogg vid tillfälle. Det låter jobbigt minsann, det som du lider av. Värre än min sjukdom, helt säkert. Hoppas att du får snar lättnad!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s