Religiös fostran à la Gandalf

Då jag var liten våldgästades vårt hem av två Jehovas vittnen, en äldre dam och hennes lärjunge i lång, blommig kjol. Detta skedde medan jag var ensam hemma efter skolan, innan mamma kom hem från jobbet. Jag förstod ju inte att det var någonting fel med detta, jag tyckte det var roligt med två tanter som höll privata sagostunder för mig. Ända tills telefonen ringde en dag och mamma svarade.

– Hej! Får Marcus komma med till ett av våra möten i Uleåborg?
– Öööh ursäkta vem vad vart då??

Nå, ingen större skada kom av hela den här episoden förutom att jag inte kunde äta blodplättar i ett par år eller så efteråt, för den som äter blod hamnar ju i helvetet, eller hur det nu var med den saken. Ja, och sedan har vi det här med att jag intog en betydligt mer skeptisk och kritisk inställning till allting religiöst än vad som annars hade varit fallet. Om det här är en del av någon slags gudomlig plan (vilket ju allting är) – hur tänkte Han då?

Men för att det här inte ska bli en alltför ensidigt religionsfientlig text så bör jag kanske påpeka att de som uppfostrade mig på riktigt, min mamma och min mormor, kom från en bakgrund med tankar och traditioner som väldigt långt var stöpta i den kristna formen. Och inget fel med det, de representerar för mig kristendomens vänliga och välvilliga ansikte. Jo, jag medger öppet att religionen också har ett sådant ansikte. Också islam. Alla religioner utom West Boro Baptist Church, antagligen.

Inte ens Jehovorna gjorde något försök att få mig att hata bögar. Eller så hann vi bara inte till det kapitlet innan mamma kastade dem på backen med ett rejält pers-niska-grepp.

Som ateist får man ibland frågor rörande barnuppfostran. “Predikar du ur DawkinsGod Delusion” för dina barn? Har ni svarta mässor? Offrar du och pojkarna getter åt Darwin och Sagan? (Hail Sagan bara, jo.)

Nej, det är ett sånt helsike att tvätta getblodet ur finrumsmattan att det får för det mesta vara nuförtiden.

Faktum är att religion är ett samtalsämne som väldigt sällan tas upp hemma vid vårt middagsbord eller annorstädes i vårt hem för den delen. Det är inte ens värst medvetet, det har bara blivit så. Vi är i praktiken så sekulära att man vill spy.

Och jag har definitivt ingen avsikt att pracka på barnen min ateism, lika lite som min hustru har – gudskelov – valt att pracka på dem sin tro, till den grad som hon har en sådan.

Barnen hör inte till kyrkan – jo, det var mitt önskemål – men de har min tillåtelse att gå med resten av klassen i julkyrkan och att sjunga Den blomstertid på våravslutningen. De här “religion light”-grejerna.

Jag ser det som en slags vaccination mot religiöst trångsinne. Att förbjuda barnen all kontakt med det religiösa är inte bara omöjligt och dumt, det gör också religionen till förbjuden frukt, och vi vet ju alla hur den smakar. Dessutom hör religionen till allmänbildningen.

Men var säker på att eventuella religiösa fanatiker som försöker närma sig våra pojkar kommer att få se denna fredliga och beskedliga Bruce Banner-ateist förvandlas till en riktigt elak, stor grön Hulk, och sedan har ingen roligt längre.

Faktum är att jag har haft pratstunder om detta med Jehovorna som patrullerar i vårt kvarter. Märkt ut vår port med talet 42 målat i osynligt getblod för dem, sådär metaforiskt alltså. Vade retro, Jehova!

Jag har förklarat för dem i väldigt icke-tvetydiga termer vad som kommer att hända om jag kommer hem från jobbet en vacker dag och ertappar dem med mina söner och en Powerpoint om blodplättar och Satan.

Men i övrigt är jag faktiskt väldigt laid back som pappa när det gäller religion och uppfostran. De får tala om Jesus om de vill, men ännu har de inte visat något värst stort intresse för hela ämnet. De är mer intresserade av Tor, Loke och de andra gudafigurerna i Marvels Playstation-spel.

Ett top tip för kyrkan: Smuggla in Jesus i Marvels Lego-konsolspel. Vill ni komma nån vart med kidsen, gör det, vad det än kostar. Snåla inte, se till att kodarna förser honom med rejäla superkrafter. Gör honom åtminstone hävare än Iron Man om ni vill att han ska få respekt av dagens konsolspelande generation. Glöm det där med att gå på vatten, det kan alla andra spelets superhjältar redan. Till och med figuren i Minecraft kan gå på vatten. Och i luften.

Gör åtminstone Jesus  jämnstark med Gandalf om ni vill att han ska tas på allvar. Sagan om Ringen-figurerna ingår ju också i vissa Marvel-spel, Lego Dimensions till exempel. Där ger han på nöten åt Jokern, spöken från Ghostbusters-universumet, diverse skurkar från Tillbaka till framtiden-filmerna och, ööh, vem mer, Lord Business från Lego Movie-dimensionen. En veritabel populärkulturell mischmasch-kompott. Jesus skulle inte ha några som helst problem med att smälta in där.

Apropå Sagan om ringen så där har vi ju en av mina “heliga” böcker. Faktum är att hela min inställning till religion på sätt och vis kan påstås härstamma från ett lite underskattat kapitel i den första boken i trilogin. Det där hobbitarna söker skydd för natten i huset som tillhör en viss Tom Bombadil, en mystisk skogstomteliknande figur som har satt myror i Tolkien-förståsigpåarnas huvuden ända sedan boken kom ut.

Vem är Tom Bombadil? Varför lämnade Peter Jackson honom ute ur filmerna om Ringen trots att han de facto är kanske den mest kraftfulla figuren i hela boken? Jag menar, ringen har ingen som helst makt över honom, han bollar med den och skrattar åt den som om den vore någonting som nyss trillade ut ur ett Kinder-ägg, med texten “Made in China” på.

IMG_0593

(För att den här texten ska vara så tydlig som möjligt så avslöjar jag förresten i det här skedet att jag alltid har sett Härskarringen som en symbol för religionen. Vi tror att vi behärskar den, att vi kan använda den till våra goda syften, men i praktiken slutar det alltid med att nån får ont nånstans.

Jag är säker på att Tolkien själv inte tolkade sin Ring på det sättet, men alla tolkar vi våra heliga skrifter efter eget gottfinnande.)

De som tror sig veta mest och bäst säger att Tom Bombadil var en holländsk docka som tillhörde JRR Tolkiens son Christopher när han var liten, och att det var Bombadil-dockan som inspirerade självaste JRR när han började dikta upp sagorna om Frodo, Bilbo och Gandalf för Christopher vid läggdags.

Tom Bombadil kan alltså sägas vara äldst i Tolkiens universum, något som han själv anspelar på.

”Eldest, that’s what I am… Tom remembers the first raindrop and the first acorn… He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.”

Hur som helst så befattar sig Bombadil inte desto mer med Härskarringen. Han bollar med den ett tag, lattjar sig lite på dess bekostnad, tittar nyfiket på den och sätter den till och med på sitt finger utan att påverkas det allra minsta lilla.

Dock, som Gandalf senare påpekar vid rådslaget i Rivendell, det är inte så att ens Tom Bombadil in i det sista kan undgå att påverkas av krafterna som bor i härskarringen, när hela resten av världen faller under dess skugga, då faller också Bombadil, “sist som han var först”.

IMG_0604

Men till dess så tar han inte någon större stress av Ringen. Vilket ju låter som att det gör honom till en prima kandidat för att förvalta den hemska tingesten, eftersom den inte utövar någon lockelse över Bombadil. Men nä, att låta honom ta hand om den och gömma den för Saurons soldater döms också ut som förslag av Gandalf för “Bombadil skulle sannolikt bara glömma att han har den och slarva bort den”.

Hur som helst har det här lett mig till två slutsatser. Ett: jag är inte det minsta förvånad över att Peter Jackson skrev ut Tom Bombadil ur manuset till Sagan om ringen-filmerna. Han hade blivit utskriven ur Bibeln också, senast vid synoden i Nicaea. Du kan helt enkelt inte ha en skrattande kille i blå regnrock rännande runt i handlingen, en konstig typ som inte har en tillräcklig respekt för Berättelsen med dess protagonister, antagonister och heliga symboler.

Det är inte… dramatiskt, helt enkelt. Dessutom, det kan ge någon i publiken intrycket att det finns ett “utanför”, att man kan skratta åt storyn som jag med stor möda försöker sälja åt dig som absolut och total och En Fråga Om Liv Och Död.

De kan ju få för sig att strunta i alltsammans och gå och plocka blåbär med Tom i stället för att komma till söndagsgudstjänsten eller buga inför Saurons öga eller whatever. Och sådant kan vi inte tillåta inom ramen för det här narrativet!

Kanske inte, men det här är min slutsats nummer två: att jag vill vara som Tom Bombadil i mitt förhållande till religionen. Och att jag vill lära mina barn att tänka i liknande banor.

Naturligtvis med förbehållet att man inte ska skratta åt folk och deras uppriktiga uppfattningar om saker och ting. Människor ska respekteras. Men deras böcker och Ringar behöver definitivt inte respekteras. Speciellt inte till den del som de uppmanar till att förtrycka våra medmänniskor.

Även om vi trots allt lever i en värld där ingen i det långa loppet kan undgå att falla under skuggan från vilken av de just nu käbblande världsreligionerna som sist och slutligen utgår med segern, men tills det sker kan och bör vi hur som helst skratta åt deras Ringar och bolla med dem och titta nyfiket på dem men någon makt över oss har vi ingen skyldighet att ge dem.

Däremot så måste jag ju medge att Jesus, av alla 5000+ kända gudomar i världen har en lite särskild ställning i vårt hem, en status som inte ens Gandalf kan anspela på. Jesus har ju gett sitt namn åt Tejpen. Mina barn vet genast vad som avses då man talar om Jesustejp. Det där som håller hela universum samman och som en vacker dag kanske kommer att få världsalltets utvidgning att sakta in och få allting att börja dra ihop sig igen och Big Bang-cykeln att börja om från början. Det här har jag förklarat för dem.

Och nu när jag tänker på saken: en rulle Jesustejp är ju formad som en stor… ring.

Advertisements

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

5 reaktioner till “Religiös fostran à la Gandalf”

  1. Du har rätt i det förstås, Bengt. Varken religion eller ateism räcker till i sig för att garantera fred på jorden. De behöver kompletteras med humanistiska värderingar, bildning, jämställdhet och ekonomisk rättvisa med mera med mera. Men erkännandet att majoriteten av världens befolkning INTE kommer att hamna i helvetet för att de tillber fel gud, är ett viktigt steg på vägen om man frågar mig.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s