Britannia klåpar igen

Storbritannien står i beråd att begå ännu ett historiskt misstag. Snälla britter, jag vädjar till er i elfte timmen: gör det inte. Historien visar att brexitar aldrig leder till någonting gott.

Då talar jag inte om det faktum att gamla anglofiler som jag blir väldigt förvirrade och måste omvärdera hela sitt förhållande till Monty Python, Queen, Douglas Adams, Sir Alec Guinness, Ricky Gervais… Nä, det är ju förstås en tråkig aspekt på det hela, men vi repar oss och hittar någonting nytt att vurma för.

Nej, det är större saker på spel här. Förra gången det skedde blev resultatet The Dark Ages. Den mörka medeltiden. Och Martin Luther.

Jag talar om den gången då romarna gjorde en brexit. 400-talet efter vår tideräknings begynnelse. Rom gjorde som Brave Sir Robin i Monty Pythons Holy Grail:

Brave Sir Robin ran away
(No!)
Bravely ran away away
(I didn’t!)
When danger reared its ugly head
He bravely turned his tail and fled
(No!)
Yes, brave Sir Robin turned about
(I didn’t!)
And gallantly he chickened out

(Ser ni nu vad jag menar med att en gammal anglofil kommer att få det svårt under de kommande månaderna?)

Min anklagande blick riktas mot en viss Flavius Stilicho, ”Den sista romerska generalen”, imperiets de facto härskare under den här väldigt kaotiska perioden. 401 drar han vad som återstår av de romerska trupperna ur Britannia och ger sig av för att slåss mot hunnerna och barbarerna som angriper imperiets kärnområden på kontinenten.

Det här lämnar Britannia vidöppet för angrepp bland annat från saxare som härjar längs kusterna. Britterna skriver ett brev till kejsaren Honorius och ber honom skicka trupper. Honorius svarar åt britterna att de får lov att försvara sina egna städer bäst de kan. ”You’re on your own” som det heter på amerikanskt actionfilmsspråk.

Och det var det, i praktiken. 402 är det sista årtalet som går att finna på ett romerskt mynt präglat i Britannia.

Okej, man borde väl ha en viss förståelse för romarnas trångmål. 400-talet var en kaotisk och omvälvande tid, det västromerska riket knakade i fogarna och barbarerna bankade som sagt på porten, helt bokstavligen, men om romarna hade fått tummen ur ändan, bevarat lite sinnesnärvaro och tänkt lite strategiskt och långsiktigt och gjort en uppriktig kraftansträngning för att bevara Britannia… Hur annorlunda hade inte historien sett ut då?

Jag menar, romerska Britannia var en viktig källa till spannmål och vapen för trupperna i Gallien och Tyskland; Rom kunde ha använt Britannia till att vända krigslyckan mot barbarerna, hunnerna, goterna och whatnot på kontinenten. Till att stabilisera imperiet.

Då hade Västrom kanske inte fallit. Då hade hela den så kallade mörka medeltiden i Europa undvikits, vi skulle i och för sig inte ha fått någon renässans heller. Ingen Magna Carta. Sannolikt inte heller någon protestantism, ingen Martin Luther. Vi skulle vara katoliker allesammans numera. Timo Soini borde ju stöda den här alternativa historielinjen i så fall. I den finns knappast något EU heller. Fast okej, knappast något Finland för den delen. Inte i den form som vi känner till det i alla fall.

Vikingarna skulle aldrig ha invaderat de brittiska öarna, romarna skulle ha kastat dem tillbaka i havet, och då skulle de ha tvingats söka sig andra ställen att erövra och bosätta sig på.

Kanske de då skulle ha satsat lite extra på Nya Världen; de var ju hur som helst där långt före Columbus. Med romarna i Amerika (eller Vinland som de kallade det) kanske New York skulle heta Nya Stockholm och där skulle man ju inte tala engelska.

För om romarna hade lyckats hålla Britannia så skulle det engelska språket inte heller existera i sin nuvarande form. Latin skulle fortfarande vara lingua franca. Kan ni föreställa er Bruce Springsteens Born in the USA på latin?

Inte jag heller, så jag Google-translaterade den. Men jag kunde ha sjungit den ur minnet, som rinnande vatten. Om ni hade undvikit brexit den där gången för länge sen.

*****

Natus in demortui viri oppidi
prima lectus tuli erat cum ledo terram
finem sicut canis ut ‘beat nimis donec
habe dimidium vitae justo celaverimus

natus USA, dilexisti malitiam super benignitatem USA
fui USA natus, patria natus USA

Modicum lactis vasa in manu mea
et posuerunt me interfice et ad aliena
ire flavum natus Foederatis Americae Civitatibus, in qua natus

sum natus in USA
USA natus

USA revertere in conflatorio

conducere dixit ”si mihi filium”

descendit VA videre hominem
dixit ”fili mi, non cognoscitis”

habui fratris XKe Sahn
sunt tamen impugnatione Viet Cong,
omnis habens mulierem
ille ametur in sinu Saigon

surgens imaginem Paenitentiariae
nunc descendit ab umbra sum conflatorio ignis vapore
decem annos incendiis nusquam currere
non autem per viam natum nusquam

ire in USA,
in qua natus sum nata USA
Foederatis Americae Civitatibus,
in Austria natus sum praeteriit Pater in Austria,

natus USA
USA nata sum
in refrigerio gestatio Pater USA

Annonser

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

3 reaktioner till “Britannia klåpar igen”

  1. Intressant kontrafaktisk utblick!
    Vikingarna kallade staden York för Jórvík (man hör likheten!), alltså kan man säga Nya Jórvík. Romarna talade dock om Eboracum. Standard latin talade de troligtvis inte, utan latinet höll på att utvecklas mot ett eget språk, (jmf franska, spanska) med inslag av lokala keltiska språk. Skriftliga källor ock få. De var ju lite isolerade där på sin ö…

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s