Frälsningssoldaten

Följande story, eller stommen till den, skrev jag 2006 då min hustru var gravid med vår förste son. Den är sprungen ur någon sorts vag känsla av utanförskap och mina svårigheter med att finna mig i min roll som blivande pappa. Den ploppar upp i mitt medvetande med jämna mellanrum när jag finner mig i en ny situation med osäkerhet och tvivel. Som den jag är i just nu med sjukdomen vars sviter jag kämpar mig ur.

Jag har utvidgat den en aning, lagt till detaljer, skrivit om vissa delar, men några av mina Facebookvänner är säkert bekanta med den, jag lade ut en äldre version av texten på FB för några år sedan.

Hur som helst, så här går den.

*****

En måndag i oktober 2006. Glesa gråa draperier av iskallt duggregn driver över staden, eftermiddagsrusningen ska strax börja. Min hustru fyller år i övermorgon, och jag ska hämta en present åt henne från Akademiska bokhandeln vars fasad håller på att renoveras. Jag korsar Centralgatan och dyker in under byggnadsställningarna och presenningarna. Norra Europas största varuhus vill bli ännu större. Med den nuvarande utvidgningstakten täcker det varje kvadratmeter landyta på jorden år 3053.

Akademen. Iltalehtis löpsedel förkunnar att popsångaren Jani Wickholm har blivit misshandlad då han försökte skilja åt två våldsamma fyllbultar. Var han själv en av dem, tänker jag.

I Akademens foajé bredvid hissarna står en gammal frälsningssoldat. Han håller vädjande ut en sparbössa framför sig och skakar den lite trött så att de få mynten där inne rasslar och klirrar. Jag har aldrig gett pengar till Frälsningsarmén och har inte tänkt börja idag.

Jag slås av hur otroligt sorgsen mannen ser ut. Hans underläpp slokar, hans kinder hänger, han har väldiga påsar under ögonen och jag tänker att han ser ut som Tex Averys animationshund Droopy. Mannen är liten till växten, en och sextio max, hans rygg är krummad, han står blickstilla som lösryckt ur tidsflödet och stirrar mot en punkt på väggen mittemot hissarna, cirka 20 centimeter ovanför golvet. Jag måste stanna och böja mig ned för att se om det finns något där, någonting som bara han har lagt märke till.

Jag går ned på knä och knackar med knogen på väggen, på punkten som han verkar stirra på. Ett dovt knack knack. Nähä, ingenting här utom vitmålad betongvägg. Jag vrider på huvudet och inser med ens att jag befinner mig mitt i frälsningssoldatens synfält, mellan den gäckande punkten på Akademens vägg och mannens ögon.

Jag finner mig stirrande rätt in i hans blick och plötsligt fryser jag och blir stel. Den gamla frälsningssoldaten rör inte en min, han verkar inte ens ha noterat min närvaro. Själv är jag till min fasa som fastnaglad vid golvet och fullständigt oförmögen att röra en muskel. Min mobiltelefon faller ut ur bröstfickan i min läderrock, den studsar ett par gånger mot granitgolvet med ett plastigt ljud och blir liggande.

Världen börjar rotera runt frälsningssoldatens ögon, allt blir till en kaleidoskopisk virvel och jag rycks loss ur min förlamning och kastas genom rummet, in i den allt vidare och djupare spiralen. Färger och skepnader blandas ihop, allt blir till en enda psykedeliskt färgad tromb som bleknar till grått och sedan svart. Jag faller djupare, nedåt och nedåt, och förlorar medvetandet.

Fyrtiosju år senare står jag i en hiss. Jag fyller åttiofyra år om tre veckor, inser jag efter en stunds huvudräkning, inte helt utan mental ansträngning. När har jag firat min födelsedag senast?

Ett ögonblick; jag borde ju fylla trettiosju, inte åttiofyra! Hur kom jag hit? Var finns den här hissen? Jag kisar med ögonen mot skylten på hissens vägg; min syn är inte vad den en gång varit. ”Bokavhämtningar och prenumerationer, våning 4”. Hissen stannar med ett ljudligt BING, dörren glider upp. “Bottenvåningen, Akademiska bokhandeln”. Jag stiger ur hissen.

Jag är tillbaka i Akademens foajé, tänker jag, men tankarna verkar komma från en sedan länge barrikaderad del av min hjärna, en vrå av huvudet som jag har varit utan tillträde till under en lång, lång tid.

”Det var som självaste helvete”, säger jag halvhögt för mig själv, utan att inse att språket jag sade det på är ett som jag inte har talat på nästan fem årtionden.

Inte mycket har förändrats på alla dessa år, noterar jag och undrar i samma stund hur jag kan veta det. Hur allt det här är så bekant. Ställningen med Iltalehtis löpsedel står där den stod senast, i Akademens foajé till höger om de mässingsinfattade glasdörrarna som leder in till bokhandelns nedre sal.

…Iltalehti? Akademiska bokhandeln? Löpsedel?

Jag läser rubrikerna: ”POPLAULAJA JANI WICKHOLM HAKATTIIN RAA’ASTI”. Ser man på fan! Den gamla Idols-göken, utbrister jag med ett skratt. ”Du kom lindrigt undan!”

Jani Wickholm, vem är det, tänker jag som en kommentar till mig själv, fast på ett annat språk, ett där namnet Jani Wickholm inte vill låta sig uttalas korrekt. “Dhianni Chvikollm, nziee urr kahwai-i?”

Gamla minnen börjar bubbla upp ur det undermedvetnas mörka djup. Det var ju precis här det hände. Det var här som jag… som jag… som allting…

En man på väg in i bokhandeln, med uppmärksamheten fäst vid sin telefon, törnar in i mig. En ung börshaj i en kostym som kostar mer än min bil. (Bil? Vilken bil?) ”Oho, sori!”

Min hand skjuter reflexmässigt ut från min trådslitna gamla tunika, jag grabbar börshajen i rockärmen. Hans kläder är fuktiga, han har en våt Helsingin Sanomat i handen som han hållit på huvudet för att skydda sitt välfriserade hår från regnet. ”VILKET DATUM ÄR DET I DAG!?” kacklar jag med min spruckna, gälla gammelmansstämma.

”Vitun hullu, painu helvettiin!” Mannen slår ut med den hopvikta tidningen. Mitt grepp om hans arm lossnar. Jag tar tag i tidningen och rycker den ur hans hand. För ett flyende ögonblick ser mannen ut att överväga att slå till mig, han höjer högerhanden och knyter näven, men han verkar komma till slutsatsen att jag inte är värd besväret och sänker handen och försvinner svärande i folkmängden bakom mässingsdörrarna.

Jag vecklar upp tidningen och lyckas med mina starriga gammelmansögon urskilja datumet på första sidan. ”Maanantai 2. lokakuuta”. Samma dag som det började.

”Det?” Vilket då? En flashback kommer farande som en fallande asteroid och däckar mig närapå.

Jag spinner runt. Frälsningssoldaten. Där borta stod han, invid väggen till vänster om hissarna. Han är borta.

Hissdörren går upp och en medelålders dam med en liten hund i famnen stiger ut. Jag ser min spegelbild på hissens bortre vägg. Jag är en uttorkad gammal gubbe med väderbitet ansikte, långt vitt hår och skägg med flätor och en sliten, grå fotsid tunika med dekorativa, bleknade mönster och tecken på som är omöjliga att placera i någon jordisk kultur eller tidsperiod. I det flätade skägget har jag fjädrar och benbitar invävda. Jag påminner avlägset om en beduin, men tribaltatueringarna i mitt ansikte för tankarna till Polynesien.

Jag bläddrar genom minneskartoteket som jag alldeles nyss fick tillgång till, jag tänker tillbaka på mitt liv, på det som anknyter sig till den här staden. Jag växte upp i Helsingfors… tror jag. Var det jag? Det känns bokstavligen som ett annat liv, en annan värld, flera ljusår avlägsen från Ulakbars karavanstråk. Jag jobbade på, vad hette firman nu igen? Någonting med media? Jag var på väg för att köpa en födelsedagspresent åt min… hustru! “O herre gud, min hustru!” kacklar jag högljutt så att folk som passerar mig rycker till. Jag hade nyss gift mig, sommaren innan, och min hustru var gravid i sjunde månaden då jag… då det hände. Då jag rycktes bort.

Med ens ser jag hela bilden i lysande technicolor. Men det här är inte Helsingfors. Det här är efter frälsningssoldaten och den kaleidoskopiska virveln.

Jag drev kameler, eller djur som avlägset påminde om kameler. De hade sex ben. Jag drev dem i många, långa år under de stekande solarna. På karavantraden mellan Udhjensun och kosmodromen i Belamar-Banharom. Järn- och kromhaltiga meteoritstenar från norra Ulakbar och dhjun-trädets kåda från Imramans högplatå.

Jag var en slav, jag tillhörde nomadhövdingen Buqmurth. Han i sin tur hade svurit trohet åt kung Bulijel. Till mina sysslor hörde förutom att driva djuren att lasta och lossa sten från korgar på djurens ryggar. På mitt ansvar var också att hålla rovdjuren borta från tälten om nätterna, att driva bort kringströvande löst folk; mest var det ynglingar från byarna invid karavanstråken som lockades av ljusen från tältbyn och ljuden av trubadurens bizmukh.

I min ålderdom, då jag hade blivit för svag för att jaga iväg hundarna och vilddjuren och ynglingarna skrattade åt min torra, tärda och hopsjunkna uppsyn, gavs jag som syssla att plocka upp meteoristenar som föll från lastkorgarna då karavanen var i rörelse. Min värkande höft gjorde det allt svårare för mig att hålla jämn takt med karavanen trots att den rörde sig långsamt.

Många långa år (ett år här var betydligt längre än ett jordiskt år hade jag på känn) under de två solarna Behemel den Blå och Ihodroth den Vita hade grumlat mina ögon, och jag hade svårt att hitta stenarna som föll från korgarna och rullade ned längs dynerna, och jag fick följaktligen ofta stryk av slavdrivaren. Men jag gjorde mitt bästa, för alternativet till att vägra att arbeta var att bli kvarlämnad åt vildhundarna och rövarna som strök efter karavanen, alltid inom synhåll men på avstånd, åtminstone tills Behemel gick ned.

En dag, två veckor ut från Udhjensun, haltade ett av lastdjuren till och en svartglänsande, rund sten föll ur korgen och rullade ned längs dyningens sluttning. Jag muttrade en svordom och haltade efter den med handen på den värkande höften. Jag fick syn på stenen, den låg i sanden ett tiotal hader längre nedåt.

“Kom till pappa, stygga sten, inte rulla sin väg så där, smältverket i Banharom är hungrigt. Kung Bulijel vill bygga många nya rymdskepp för att sprida sin makt och sin ära i Ihodrothsystemet, och han vill förkunna Profetens ord för de ogudaktiga men rika metansurfarna ute på ringvärlden kring gasjätten Mikombar.”

Och barbarerna ute på Hoolanwan måste frälsas innan Dhirbens årtionde är slut, det är kung Bulijels påbud.

”Ha! Jag har dig!” Jag lyfte upp stenen och lade den i säcken som jag svingade över axeln och var just på väg att återvända då jag lade märke till något besynnerligt längre nedåt sluttningen.

Karavanstråket löpte längs en högre belägen bergstunga som sköt ut från Bahrambergen längre söderut, på en låg ås av grov sand som höjde sig över den steniga ökenslätten och övergick i ett hav av dyner av finare sand längre norrut.

Här, på sidan av åsen där den långsamt vaggande karavanen redan hade dragit oroväckande långt bort från mig, upptäckte jag – ja, vad ska jag säga, en dörr var det ju, varken mer eller mindre, insänkt i en betongnisch i sluttningen. Liksom en portgång. Där inne i skuggan var en dörr av plåt. En bastant men enkel grå dörr med ett handtag av rostfritt stål.

Jag gick in i nischen och närmade mig dörren. Jag insåg att jag skulle få rejält med stryk av slavdrivaren den kvällen, om jag någonsin ens kom i kapp karavanen igen. Men jag förträngde alla sådana tankar, för det här var betydelsefullt även om jag inte visste hur.

Det fanns en liten grön kub ovanför dörren. Med en lampa i, uppenbarligen, för kuben lyste. En skylt bredvid kuben förkunnade: ”Hätäuloskäynti – nödutgång”. Orden och språket verkade avlägset bekanta, fast det inte var ett språk som talades här i trakten, det var ett som var säkert. (Men hur kunde jag veta vad där stod?)

Jag tog tag i dörrhandtaget och tryckte beslutsamt ned det. Till min stora förvåning var dörren olåst. Jag övervägde att halta upp för sluttningen och ropa på karavandrivaren men nyfikenheten var starkare och jag öppnade dörren och gick in, försiktigt men utan att tveka eller se mig om. Dörren slog igen bakom mig med en dånande smäll som ekade mellan de kala betongväggarna och stängdes med ett metalliskt klick. Jag tryckte ned dörrhandtaget på insidan. Dörren var låst. Vilket betydde att jag var inlåst. Konstigt nog kände jag ingen rädsla eller oro inför detta faktum.

Jag befann mig i en mörk korridor. En liten lysande punkt satt på väggen strax ovan midjehöjd. Jag tryckte instinktivt på den. Ett grönaktigt ljussken fyllde korridoren, flera lampor i taket tändes som av ett trollslag. Allt detta, dörren, korridoren, lamporna som tänds utan att någon är där med ett elddon, kändes mycket bekant på något vis, men jag kunde inte förklara hur och varför.

Trappor ledde uppåt och nedåt till vänster om mig. Framför mig låg ytterligare en dörr. Dörren i sluttningen, den som jag kom in genom var nu som sagt låst så mitt val låg mellan trapporna och dörren. Jag öppnade dörren. Ännu en korridor öppnade sig framför mig, upplyst den här gången. Två glasdörrar låg till höger, den ena med texten ”Prenumerationer” på. Den andra: ”Vain henkilökunnalle – endast personal”.

Och till vänster låg en tredje dörr, i mässing, utan handtag.

”En hiss”, sade en obekant röst inom mig, på ett främmande språk. Jag tryckte på den nedre av de två knapparna intill hissdörren. Ett dovt surr hördes, sedan ett högt, klart ljud: BING! Dörren gled isär och jag steg in, fortfarande gapande av förvåning och fylld av en stor känsla av overklighet och förvirrad bortom beskrivning.

Resten vet ni. ”Det var som självaste helvete…”

Känslokarusellen blir för mycket för min bräckliga gamla kropp: jag faller ned på alla fyra så att mitt långa, flätade skägg rör vid golvet och kippar efter andan. Genom mina tårar ser jag någonting på golvet framför mig, ett rektangulärt föremål, lite mindre än min handflata. Jag kryper framåt en meter eller så och sträcker ut handen och plockar upp – min mobiltelefon. Jag känner omedelbart igen den. Av någon orsak vet jag precis hur man använder den, trots att det är fyrtiosju år sedan jag har hållit någonting som fungerar med elektricitet i min hand. Jag trycker på knappen med siffran tre på och sedan på lurknappen. Det är snabbvalet för hennes nummer.

Jag höjer telefonen till mitt öra. Det tutar några gånger. Folk gör vida lovar runt mig där jag står på knä med ena handen mot golvet och pressar telefonen mot de gråa fjäderprydda dreadlocksen som hänger över örat.

Hon svarar glatt ”nå moikka, missä sä oot?” Jag är tyst under en stund som känns lång som ökennatten i Bismukh, jag får inte ett ljud ur min strupe som med ens är torr som sanddynerna i Ulakbar, den oändliga öknen som jag har korsat med karavanerna fler gånger än jag kan räkna. Jag börjar tala det främmande språket utan att ens lägga märke till det. “Är du… det är jag… minns du – oj kära, oj min kära -” jag kan inte hejda gråten. Jag får inget mer sagt.

”Haloo? Mikä juttu tää on? Mikä – haloo? Haloo?…” Klick, tut tut tut.

Telefonen faller ur min hand än en gång. Den här gången lossnar det bakre locket och batteriet faller ut.

Jag reser mig sakta med knakande leder från golvet i Akademiska bokhandelns foajé. Mobiltelefonen får ligga där den ligger. Jag sluter mig till folkströmmen, den som leder ut från Akademen, och går ut i duggregnet och står där en lång stund medan eftermiddagsrusningens larm når mig som i en dröm. Svenska teatern visar Grottmannen, verkar det som. Vaddå, fortfarande??

Regnet tilltar i styrka. Jag blir medveten om att jag håller min stensäck i min vänstra hand. Jag tar frånvarande ut meteoritstenen och håller den upp mot ljuset och vrider och vänder den en stund och stirrar på den som i en dröm. Jag låter mitt grepp om den tunga stenen lossna och den faller mot asfalten. ”Hei, varo vähän!” utropar en tonårsflicka med ring i näsan och ljusrött hår. Stenen träffade nästan hennes fot.

Jag sätter mig ned på den våta asfalten, lägger mig på sidan och drar ihop mig i fosterställning. Kylan från trottoaren strålar in i mina värkande gamla leder och ben. Det iskalla höstregnet väter mig in på kroppen och jag känner hur jag sakta börjar domna bort. Jag hostar en gång och skrattar torrt. Det sista jag hör innan den barmhärtiga medvetslösheten sänker sig över mig som Ulakbars natt är en mansröst som säger:

”Onkohan toi kännissä, vai mikä sitä vaivaa? Pitäiskö soittaa johonki?”

 

Jul 2015-62

Advertisements

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s