Problemet med pisshuvuden, del 2: Makten

, I ett tidigare inlägg behandlade jag det faktum att största delen av problemen i världen i dag är orsakade av en särskild grupp av människor: de där som på kliniskt fackspråk kallas pisshuvuden (eng. assholes). I dag tänkte jag fokusera speciellt på en underart av pisshuvuden, de som befolkar maktens korridorer (nej, alla politiker hör definitivt inte till den här kategorin, men det finns påfallande många av dem).

Det är nämligen ett beklagligt faktum att pisshuvuden väldigt ofta känner en oemotståndlig dragning till alla sorters världslig samt andlig makt och inflytande. Det är ett annat beklagligt faktum att pisshuvuden tycks vara utrustade med ett till synes oändligt förråd av energi och självförtroende. Bertrand Russell kommenterade detta i sitt berömda citat (som av någon orsak ofta tillskrivs Charles Bukowski): “Felet med vår värld är att pisshuvudena är så säkra på sin sak medan de kloka är så fulla av tvivel.”

Här bör jag kanske understryka att pisshuvudskap och intelligens ingalunda nödvändigtvis utesluter varandra. Ett pisshuvud är rätt sannolikt också dum i huvudet, men det finns gott om intelligenta pisshuvuden som dessvärre (de är ju pisshuvuden trots allt) oftast väljer att utnyttja sin intelligens på totalt galna och väldigt destruktiva sätt. Det enda som alltid utmärker ett pisshuvud är att personen i fråga utan undantag är mer eller mindre illvillig och / eller otrevlig.

Adolf Hitler är ett exempel på ett pisshuvud av den här sorten. Han brukar räknas som ett HKRMP-klassens pisshuvud (Högst Kapabelt Rasande Mordlystet Pisshuvud, eng. HFRHA, Highly Functioning Raging Homicidal Asshole), ett tillstånd som förenar en någorlunda hög intelligensnivå med ett tillstånd av totalt ding i bollen och så gott som alltid även en svår megalomani. Josif Stalin är ett annat självskrivet exempel på en HKRMP-artens personlighetstyp.

Britternas blivande ex-premiärminister David Cameron däremot räknas förvånande nog inte ens som ett pisshuvud enligt den officiella klassificieringen. Han är helt enkelt bara en så kallad DES-person (Dum Som en Stövel eller TAB, Thick As a Brick) kombinerat med ett dåligt omdöme av bibliska proportioner, för många förfäder som var kusiner när de gifte sig, och en hejdlöst stor mängd otur.

Största delen av ledarfigurerna för brexitrörelsen är däremot tvättäkta pisshuvuden, med Ukip-ledaren Nigel Farage och Londons ex-borgmästare Boris Johnson som de främsta exemplen. Åtminstone Nigel “Fromage” Farage är dessutom rejält dum i huvudet, 4/5 på hakkarainen-skalan, men även han är dessvärre utrustad med tonvis av självförtroende.

Den för pisshuvuden typiska egenskap som brexitrörelsens ledare har, utöver sina outtömliga förråd av energi och självförtroende, är frånvaron av någon som helst aning om vad de skulle ta sig till om de mot förmodan fick sin vilja igenom och tvingades ta ansvar på riktigt. Nå, det är för sent att gråta över den saken nu.

Pisshuvuden i maktposition älskar att svänga sig med fraser som “gå med på våra krav, för ANNARS…” men de är i själva verket livrädda för att A) man faktiskt går med på deras krav och B) att någon ställer motfrågan “annars vaddå?” För faktum är att de i nio fall av tio inte har så mycket som skuggan av ett vettigt alternativ till vad det än är som de motsätter sig.

För motsätter sig är i ett nötskal vad pisshuvuden i politiken gör. Ett pisshuvud i maktposition har sannolikt byggt upp sin karriär och politiska plattform kring ett enda litet ord skrivet med stora bokstäver: “NEJ”. Om pisshuvudet har tur räcker detta ofta till för  att garantera en rätt så lång och måttligt framgångsrik politisk karriär som oppositionspolitiker, speciellt under längre tider av välstånd och ordnade samhälleliga förhållanden (Timo Soini levde fett på det här i tjugo år), då risken är relativt låg för att pisshuvudet ska få ett så stort understöd att han eller hon tvingas omsätta sina högtflygande planer i praktiken.

Planer, som i de flesta fall, inklusive brexit, inte ens existerar.

Faktum är att det är oklart vilka som är värre: de ambitiösa politiska pisshuvudena som saknar en plan eller de som de facto har en plan, en horribel sådan. Adolf Hitler hade ju minsann en plan och var kapabel nog att förverkliga den, men eftersom han var ett HKRMP så var planen ju oundvikligen särdeles usel och ledde till att tiotals miljoner människor dog eller fick väldigt ont någonstans.

Nigel Farage däremot, han hade som sagt inte ens en plan, fast det är fullt möjligt att han hör till den variant av särskilt besvärliga politiska pisshuvuden som är oerhört ambitiösa och självsäkra men inte smarta nog för att hoppas på att inte mer än hälften av väljarna sväljer deras struntprat så att de tvingas skrida från ord till handling.

Farage ville på riktigt vinna folkomröstningen om Storbritanniens EU-medlemskap trots att en liten varningsklocka pinglade någonstans i hans dumma lilla huvud: “You’ll be seriously fucked if you do win, you know, old chap.” Men sådana varningar lyssnar inte de riktigt svåra pisshuvudena på, de som samtidigt är extremt puckade.

Donald Trump hör dessvärre till just den här avarten av politiska pisshuvuden. Han fattar sannolikt inte heller att om han vinner presidentvalet så är det kört för honom, då är det högafflarna, facklorna och hängsnaran nästa för hans del, förr eller senare.

Så vad kan samhället då göra för att hindra att farliga pisshuvuden får politiskt inflytande och reellt inflytande över de gemensamma angelägenheterna? Tja, vissa forskare menar att det inte går att undvika: mänsklighetens historia tycks gå i cykler där HKRMP-typens pisshuvuden med mer eller mindre jämna mellanrum stiger till den absoluta maktens topp och startar ett världskrig eller två, och sedan börjar allt om från början med vad som återstår av mänskligheten som krälar i skiten och ojar och vojar sig att “aldrig mer, aldrig mer”…

Men om 60-80 år eller så när de flesta som var med när det begav sig är för gamla för att ha något inflytande så börjar allt fler pisshuvuden dyka upp bland de politiska kandidaterna och förr eller senare är det något av dem som får en jackpot och sedan har ingen roligt längre.

Andra experter är mer optimistiska och framhåller att det är fullt möjligt att minimera risken för att pisshuvuden uppstår överhuvudtaget: väldigt få av oss föds ju nämligen som pisshuvuden, det handlar i de allra flesta fallen om folk som har fått för mycket eller för litet kramar, för mycket eller för lite sand i sandlådan och / eller tappats på huvudet i förlossningssalen en gång för mycket. Och sådant går ju att påverka.

Dessutom visar upprepade studier att ett utjämnande av sociala klyftor och inkomstskillnader minskar på risken för att enskilda individer ska utveckla pisshuvudliknande drag. Rejäla satsningar på en högklassig utbildning för alla tjänar samma syfte: en solid allmänbildning är ett relativt effektivt vaccin mot pisshuvudskap.

Det går också att bota sådana som redan har haft oturen att bli pisshuvuden. Oftast sker det här spontant då individen genomgår en tillräckligt traumatisk och omtumlande period i sitt liv. När man sist och slutligen får ligga som man bäddade. Men också genom rätt sorts handledning, empatiträning, motion, havregrynsgröt och tidig intervention går det att bota en del av pisshuvudena. Mediciner biter däremot inte på pisshuvuden. Kanske snarare tvärtom.

Också om vi aldrig kommer att kunna rädda alla från ett öde som pisshuvud – som jag nämnde i mitt förra inlägg på temat så tycks omkring 15% av populationen vid en given tidpunkt vara regelrätta pisshuvuden, oberoende av etnisk, religiös eller annan tillhörighet, och andelen verkar hållas någorlunda konstant – så finns det ändå sätt att förhindra att pisshuvudena får ett alltför stort politiskt inflytande.

Ett sätt som garanterat fungerar är naturligtvis att väljarna inte röstar på pisshuvuden. Men där är igen paradoxen den samma gamla: är man en DES-person som är för korkad för att förstå sitt eget bästa som väljare (DES-personer är till skillnad från pisshuvudena inte automatiskt illvilliga, ofta bara lite bakom flötet helt enkelt), eller är man själv ett pisshuvud, då händer det lätt att man röstar fel. Mot sitt eget bästa.

Där rekommenderar forskarna igen rejäla satsningar på folkbildning och upplysning. Det minskar inte bara risken för att individer ska utveckla pisshuvudliknande drag, det minskar också på andelen DES-personer i populationen, de som är mest sannolika att svälja pisshuvudkandidatens lögner.

Sedan finns ju ännu extrema metoder som har diskuterats men ännu inte tagits i bruk någonstans i världen, även om det sannolikt kommer att tas upp till behandling i Storbritannien i efterdyningarna av brexit-fiaskot. Som det här med att göra röstande villkorligt: har du inte bevisat att du inte är DES så har du inte ärende i folkomröstningsbåset.

Du måste liksom åtminstone ha någon sorts grundläggande hum om vad det är som omröstningen gäller på riktigt, vilket en skrämmande stor andel av väljarskaran inte hade i fallet med brexit. Du förutsätts genomgå någon form av skriftligt prov innan du får lov att rösta, det skulle vara en möjlig metod enligt det här sättet att tänka. Men som sagt, det är kontroversiellt och det återstår att se om någon vågar vara den första som skrider till dylika åtgärder.

Tills någon kommer med en vettig lösning på problemet med politikens pisshuvuden så borde det väl finnas ett minimikrav för var och en som bidrar till att rösta in pisshuvuden i våra fullmäktigen och regeringar, att man åtminstone minns det här: när skadan en gång är skedd och till och med den mest puckade DES-person inser att det här gick inte som på Strömsö – rösta åtminstone inte på samma pisshuvud i nästa val.

Ack, om man ens kunde räkna med att det här var en självklarhet.