Mitt livs bästa och sämsta råd

Jag slår vad om att Karen Blixen aldrig besteg det här förbannade berget. På sin höjd satt hon i en korgstol i sin väl omskötta trädgård där nedanför och drack five o’clock tea och tittade på när solen sjönk bakom bergen.

Eller vad vet jag. Kanske Karen var den hurtiga typen. Kanske hon löpte upp och ned för den här sluttningen som en bergsget varje dag.

Nå hur som helst, året är 2008 och jag är i Kenya tillsammans med min farbror Tom och hans fru och några av hans vänner, och de tillhör alla ett maratonsällskap som heter Last Lap. Något som jag är rädd för att det här kommer att bli, mitt last lap. Min sista etapp. Bokstavligen är jag rädd för det. Eller hoppas på det, jag är i det här skedet inte säker på vilket, ärligt talat.

Last Lap-vännerna har alltså som praxis att alltid då de befinner sig på något nytt, exotiskt ställe så ska det springas – eller promeneras, de är alla kring sextio – en maraton eller halvmaraton på just det stället med omgivning. Och då vi nu är i Kenya så hej, klart det ska bli maraton av här också.

Jag, kontorsråttan och soffpotatisen från Grankulla, är överlägset yngst i sällskapet men samtidigt överlägset i det sämsta fysiska skicket av alla. Senast jag idkade löpträning var, ööh tja, i gymnasiet? Och då har jag vetat om i flera månader att det här var på kommande. Det är inte som att det kom som en överraskning. Jag fick frågan tidigare i vintras om jag ville vara med, och dum som jag är svarade jag ja. Man ska ju pröva på allt en gång i livet, utom folkdans och sin syster. Och att träna inför en större fysisk ansträngning som man vet att är på kommande, tydligen.

Problemet är nu bara det att jag hade förstått saken som så att nämnda maraton skulle avverkas i maklig takt längs med en någorlunda jämn och plan afrikansk landsväg. Kanske med en palmdunge någonstans längs rutten där man kunde ha picknick. Men jag blev lurad. Eller vi blev lurade.

Vår lokala värd, dr. Boro, hade fått uppgiften att hitta en lämplig sträcka åt oss att löpa längs med. Så han fick den briljanta idén att skicka upp oss i de närbelägna Ngong-bergen som alltså ligger helt nära farmen där Karen Blixen bodde innan hon drog iväg out of Africa. Det blev alltså en kombinerad bergsbestigning och maraton. Eller halvmaraton i det här fallet. Med en höjdskillnad på cirka en kilometer. Vi startade från 1500 meters höjd över havet och på sin högsta punkt tog oss rutten till 2500 meters höjd.

Staden som ligger nära Blixens ägor präglas för övrigt fortfarande kraftigt av sin berömda före detta invånare. Allting heter Karen någonting. Karen Hair Dresser, Karen Bike Repair Shop, Nakumatt Karen (Nakumatt är en lokal supermarketkedja), etc.

Om jag bara kunde få sitta på Karen’s Bar eller någonting just nu, tänker jag där jag släpar min överviktiga lekamen upp längs den gräsbevuxna bergssluttningen, frustande och pustande som lokomotivet Ukko-Pekka, medan de medelålders damerna i sällskapet glatt trippar upp för berget som om de vore på söndagspromenad i Brunnsparken. Före dem går guiden som dr. Boro har fixat åt oss, en cirka åttioårig lokal herreman, som senare på kvällen ska ge mig mitt livs sämsta råd. Vi återkommer till den saken senare. Först ska vi överleva det här.

Med oss har vi också en ung kille i cirka tjugoårsåldern, han är beväpnad med en pistol för det finns rovdjur här som kan behöva sjasas bort. Lejon och geparder och sådant. Och rövarband som stryker omkring. Man vet aldrig vem eller vad man möter här, säger vår väktare som om han menade det. Vilket han antagligen gör.

Det här, utsikten att bli lämnad kvar här i Ngong-bergen när solen går ned, är liksom en del av motivationen för att ta sig igenom den här vandringen (för vandring är vad det är – ingen här är ändå så otroligt hurtig att den springer upp längs berget, eller vår åttioåriga guide är det antagligen, han är otroligt vältränad, men han håller tillbaka och skuttar bara lite lätt då och då för att hålla värmen i musklerna).

Dr. Boro har avtalat med en paketbilschaufför att möta oss på andra sidan bergsryggen, cirka 20 kilometer härifrån, klockan 17 på eftermiddagen och om vi inte är där då så åker han tillbaka in till stan utan oss. Klarar vi av en eller annan orsak inte av att ta oss upp för berget och ned på andra sidan, blir vi kvar här när solen går ned, så tja, det är ett alternativ som ingen av oss överväger på allvar, om vi säger så.

Utom jag som ur ögonvrån ser en bekant figur i svart slängkappa och kåpa och med en lie på axeln, han går bakom mig där jag stundvis kryper på alla fyra upp längs de brantare delarna av stigen. Tanken på att stanna och låta Last Lap-gänget fortsätta medan jag sätter mig ned och spelar ett långt, avslappnat parti schack med mannen i den svarta kåpan samtidigt som jag beundrar den otroligt vackra utsikten över savannen nedanför, börjar kännas allt mer tilltalande. Jag tror på riktigt vid det här laget att jag inte kommer att fixa det här.

Det är då min farbror säger någonting som antagligen är bland det bästa råd som jag någonsin har fått. Han säger det då jag för trettioelfte gången föreslår att vi ”tar en liten paus och sätter oss ned i gräset och drar andan”.

Onkel Tom säger nånting i stil med att ”det blir bara svårare att fortsätta om du tar en paus. Hemligheten är att hålla ångan uppe.”

Och grejen är att han har rätt. Jag märker det snart. För varje gång jag sätter mig ned och ”drar andan”, kanske dricker lite vatten och äter en chokladstång, är det dubbelt så svårt att komma igång igen. Efter fem minuters sittande i gräset väger lemmarna som gjutjärn och bara tanken på att stiga upp och fortsätta traska längs med stigen som bara fortsätter och fortsätter bära av uppåt, känns fullständigt vanvettig.

Om jag däremot skippar pauserna och bara fortsätter pressa på uppåt så blir det lättare, sakta men säkert. Musklerna fortsätter värka och andhämtningen låter som ångvisslan på Tampellas fabrik cirka 1898, men jag avverkar meter efter meter. Jag dör mot förmodan inte, jag går vidare. Det är som om någon liten tomte där djupt inom mig skulle ha insett efter en timme eller så att nähä, det här går inte så bra, och gått ned i källaren för att hämta de där reserverna som var avsedda för just en sådan här extraordinär situation. Jag klarar det här, börjar jag inse!

Så länge som jag inte faller för frestelsen och stannar för att vila. Något som de cirklande asgamarna där högt uppe i den afrikanska skyn tycker att jag gärna kunde få göra. (I ärlighetens namn minns jag inte om där fanns några asgamar i skyn den dagen, men jag inbillar mig gärna att det gjorde det.

För er som läser det här, ni som är erfarna löpare eller rentav bergsbestigare, för er kanske det här är fullständigt uppenbart och självklart. ”Ska det där föreställa ditt bästa råd någonsin?” Jo, för mig kom det här som en riktig uppenbarelse. Ett råd som jag senare har tänkt mycket på och tillämpat i många olika situationer, dock inte löpningsrelaterade, för efter den här gången i Kenya har jag just inte löpt något mer. Inte för att jag gjorde det då heller.

Men rådet går att tillämpa på så många andra saker och ting. För mig handlar det om det här som amerikanerna kallar ”follow through”. Det du en gång har börjat med, se till att fullfölja det till slut i en enda flytande, obruten rörelse, och först sedan sätter du dig ned och äter din vägkost.

Som det här med att skriva till exempel. Jag har börjat på otaliga böcker – eller berättelser, noveller, vad ni vill – i mitt liv men det har så gott som alltid slutat med att jag har beslutat mig för att ta en paus, vila lite, äta en chokladstång och beundra utsikten så att säga, och så har storyns hjälte blivit kvar där på bergssluttningen, sannolikt för evigt.

Jag har alla berättelserna kvar på en hårdskiva någonstans. Mina hjältar och huvudpersoner väntar på att jag ska komma och damma av hårdskivan och skriva dem ur sticket, innan lejonen kommer. Det lär de få vänta på ett bra tag. Eller man vet ju aldrig. Men faktum är att någonting som du har avbrutit, ”bara fem minuter, för att dra andan en aning”, är så mycket svårare att fullfölja sedan när tiden är inne för det.

Ska det göras, så ska det göras i en enda obruten, flytande rörelse.

Som att bära en tung möbel upp för en trappa. Har du en gång fått ett bra grepp om den, då släpper du inte taget, då bär ni på, du och din kompis, han med paketbilen som ångrar att han köpte en paketbil, tills skåpet står där uppe i sovrummet, där som frun din pekar att det ska stå. Tar ni en ”liten paus” där mitt i trappan så blir skåpet där och sedan får ni krypa över det var gång ni ska gå upp för att lägga er de följande fem åren eller så. Tro mig.

Och hör ni beslutsfattare, här är någonting åt er att tänka på också. Har man en gång kommit igång med att bygga ett väl fungerande välfärdssamhälle med hälsovård och utbildning i toppklass för alla, då tar man inte ”en liten paus” mitt i allt och börjar skära ned. Det är som att bromsa sig ur en uppförsbacke. Och då är det i praktiken kört med det samhällsbygget. Det är så mycket svårare att ta sig upp igen och fortsätta med projektet sedan när tiden känns rätt och det finns pengar (vilket det aldrig sedan verkar finnas), och så vidare.

Ett universitet eller ett sjukhus går att bygga upp igen senare om man får för sig att riva det för att det är för dyrt att uppehålla och en supermarket skulle hur som helst sitta bättre just där, men i något skede ångrar man sig och besluter sig för att nähä, universitetet var nog en bättre idé trots allt, men då har all den knowhow, all kunskap som har samlats under årens lopp – alla nätverk av briljanta människor, ens goda rykte, all tradition – skingrats över savannen. Sedan när man slutligen får tummen ur änden och besluter sig för att stiga upp och fortsätta klättra kanske solen har gått ned och då kommer lejonen.

Säg efter mig: i en enda obruten, flytande rörelse. Follow through. Det känns kanske tidvis hopplöst och ser ut som att det här fixar vi aldrig, men vi gör det, tro mig, hur mycket musklerna än känns som om de vore av smält bly. Sätter vi oss ned med benen i kors och ”tar en paus”, då klarar vi det åtminstone inte, det är ett som är säkert.

Den stora västerländska tänkaren Kenny Rogers har summerat upp det här briljant i följande odödliga rader av countrylyrik, i låten ”The Gambler”.

”You’ve got to know when to hold’ em
Know when to fold’em
Know when to walk away
Know when to run
You never count your money
When you’re sitting at the table
There’ll be time enough for counting
When the dealing’s done”

Efteråt sätter vi oss ned och räknar eller äter picknick eller vad vi än vill göra. Efteråt. Men först gör vi det här. I en enda obruten, flytande rörelse.

Nåja, det var alltså mitt bästa råd som någon nånsin gav mig. Dags för det sämsta. Jag fick alltså det också under samma resa, senare på kvällen, hemma hos dr. Boro som hade ordnat en fest i sin trädgård för dem som överlevde halvmaratonen i Ngongbergen. Vilket alla gjorde, tro det eller inte.

Mitt livs sämsta råd gavs till mig av vår åttioårige guide som ledsagade oss över berget. (Lyckligtvis var han en betydligt bättre bergsguide än utdelare av livsvisdomar.) Rådet kom som svar på en fråga som jag ställde honom. Den gamle mannen försåg sig nämligen väldigt frikostigt av spriten som bjöds på garden partyt hemma hos dr. Boro, och han var snart rejält berusad.

Jag frågade honom om hemligheten bakom hans spänstighet, hur han kunde vara i så väldigt god kondis med tanke på att han ju var till åren kommen. Jag hade lagt märke till att han anlände till festen med bil. Så jag konstaterade: ”Men ni är ju i så otroligt god fysisk kondition, att den där bilen får väl stå och samla damm största delen av tiden, medan ni är ute och vandrar i bergen?”

Han svarade: ”Åh ja. Bilen använder jag bara då jag dricker.”

”Åhå”, svarade jag, lätt förvirrad. ”Hur menar ni då?”

”Well, you see”, svarade mannen med en lätt förebrående ton, som om jag var världens dummaste västerländska blekansikte som behöve få en så här uppenbar sak påpekad för sig, ”om jag är rejält i fyllan så är det ju svårt att hållas stående. Då är det mycket enklare att ta sig hem från festen med bil. Då får jag ju sitta ned. You should try it!

Jag antar, öh, att mannen hade en poäng där, om än hur vrickad, och jag kunde inte göra annat än att sitta en stund och begrunda det här i tysthet medan jag smuttade på min kenyanska Tusker-ölflaska. Men jag kom rätt snart till slutsatsen, vilken jag inte har sett något skäl till att ompröva senare i livet, att det här var nog tammetusan det sämsta jävla råd jag någonsin har fått av någon, alla kategorier.

Jag säger inte att det inte funkade för honom, att köra bil endast då han super, det gjorde det ju uppenbarligen. Han var som sagt i strålande fysisk kondition för sin ålder, till och med för min ålder, och framför allt, han var vid liv. Däremot, hur många av hans landsmän här ute på den kenyanska landsbygden som han under årens lopp hade mejat ned med sin bil i fyllan på vägen hem från någon fest, det har jag ingen aning om, men man kan ju inte förneka den knasiga, väldigt subjektiva logiken bakom mannens råd.

”When you are very drunk, it is hard to stand up straight and to walk. It is much easier to drive your car. You only have two legs but your car has four wheels.”

Vem vet, när jag fyller åttio kanske jag låter mina söner lyfta ut motorn ur min bil så att den inte rör sig ur fläcken och så parkerar jag den på ett ställe med fin utsikt över havet och så sitter jag där och dricker upp den där fina single malt-whiskyn som jag alltid envisas med att köpa från olika tax free-butiker på flygplatserna då jag är ute och reser, men aldrig tycks ha tid att dricka upp, och så höjer jag en skål för min bergsguide nånstans där uppe på de himmelska sluttningarna.

Och sedan dricker jag tammegomorron upp all whisky tills inte en droppe återstår.

I en enda obruten, flytande rörelse.

Annonser

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

4 reaktioner till “Mitt livs bästa och sämsta råd”

  1. Dethär är tammetusan det bästa du har skrivit, dvs av det jag har läst som du har skrivit och som jag har läst (i obrutna, flytande rörelser) så är dethär tammetusan det bästa, och det vill jag få sagt här och nu innan jag tar paus, så jag kan bara kommentera med att fortsätt att skriva, så får du det gjort.
    Tack.
    Mikke

    Liked by 1 person

  2. Jag tycker bättre om det sämsta rådet! Paus ger insikt, ”nya ögon”(finl.) ger självkritik, ny dag ger nya råd… men OK, fattar ju likväl poängen också, inte mindre sant för det.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s