Fallande imperier och ett trött hjärta

Jag har ett vagt minne att jag tog en titt på min nyårslycka som jag stöpte tillsammans med en kollega för ett drygt halvår sedan och konstaterade att ”den där ser nog ut som en bajskorv.” Och med facit på hand så här långt: 2016, ”miten se ihan noin niinkuin omasta mielestäsi on mennyt?”

Jag menar, allt har bara barkat käpprätt åt helvete så här långt i år. Min egen hälsa, för att börja någonstans. Först blev jag diagnosticerad med den kroniska sjukdomen sarkoidos, vilket jag kunde ha levt med, speciellt som det åtminstone inte var cancer, vilket in i det sista var en av de tänkbara diagnoserna. Men nu har jag dessutom fått problem med hjärtat. Hjärtflimmer. Den bottenlösa, blytunga tröttheten som jag har upplevt de senaste två månaderna eller så hade alltså inte med sarkoidosen att göra som jag trodde, det var hjärtat. Så nu käkar jag Marevan som en annan rysk sprinter och injicerar mig själv med en annan bloduttunnande medicin vars namn jag har glömt för stunden. Så att screw that!

Ja, och om vi fortsätter på 2016 års walk of shame (som bara är halvvägs ännu); politiken här hemma, vår värsta katastrofregering någonsin i fredstid har bara fått gräva gropen den – och vi – står i djupare och djupare, spadtag för spadtag, utan att någon har gjort ett allvarligt försök att stoppa dem. I’m looking at you, SDP, vad i hela fridens namn sysslar ni med? Och de Gröna är inte mycket bättre med tanke på att alla vet att Ville Niinistö som visserligen har börjat påminna om en trovärdig oppositionsledare på sistone, hur som helst är en lame duck som måste lämna ordförandeklubban ifrån sig om ett år, för det står så i de Grönas regler eller någonting. ”Miten fiksu veto se oli, ihan noin niinkuin omasta mielestänne?”

Och världspolitiken sedan. Hah! Välkommen till min utsiktplats över imperiernas begravningståg. Här ute på kobben i den sydvästra skärgården satt jag och bet på naglarna de där nervpirrande dagarna i slutet av augusti 1991 då åtta kuppmakare under ledning av Gennadij Janajev – de flesta av dem stadigt berusade – låste in Michail Gorbatjov på sin datja och tog itu med att vrida perestrojkaklockan några varv bakåt i syfte att rädda Sovjetimperiet som vid det här laget hade nått terminalstadiet. Med klent resultat, som det skulle visa sig.

Här på holmen satt jag också för någon veckan sedan och bet på naglarna när Storbritanniens samlade idioter och klantskallar röstade för att deras land ska lämna EU, och den här gången tycks det ha tagit skruv. Another empire bites the dust. Fast precis som ingen längre minns vad som hände med klantskallarna i Janajevs junta så kommer ingen om tjugo år att minnas Boris Johnson, Nigel Farage och de övriga brittiska kuppmakarna som tog till sjappen när det blev uppenbart att de hade en exakt lika liten aning om vad de egentligen sysslade med som augustikuppens arkitekter i Moskva.

Jag är ju övertygad om att det som vi bevittnar är den västerländska kapitalismens och globaliseringens egen version av Sovjetunionens nackskott från 1991, bara mera utdraget och med långt mer dramatiska följder för oss alla. Brexit är början, och det hotande valet av Donald Trump till USA:s president är nästa spik i kistlocket. Vad som blir den tredje och slutgiltiga spiken, tja, det återstår att se. Men jag är illa rädd för att inte bara EU, utan det där ”free world” som de amerikanska presidenterna tycker om att kalla sig ledare för, är riktigt illa ute den här gången. Och precis som med Sovjetunionens konkurs kan vi bara skylla oss själva.

Det räckte inte med att vinna det kalla kriget, det hade gällt att förvalta den segern klokt också. USA kunde ha blivit ”great” på riktigt, inte på det där populistiska fejksättet som Trump säljer, men de lät Reagan styra dem mot avgrunden i stället. Fox News fixade resten.

EU kunde ha blivit ett genuint fredsprojekt och en utjämnare av sociala orättvisor, men i stället tuggade man först mer än man kunde svälja i sin utvidgningsiver och ordinerade sedan ekonomisk åtstramning i långa banor som universalkur och förvånade sig därefter över alla populistpartier som ploppar upp överallt som svampar efter ett regn och ropar ”referendum!”

Förstås kan det ju hända att en deus ex machina dyker upp den här gången också, en ny västerländsk version av Boris Jeltsin som stiger upp på en pansarvagn i Washington DC och säger att ”nä hör ni, nu tar vi det lite lugnt allesammans!” Få se. Men jag tänker inte hålla andan i väntan på att så sker.

Bernie Sanders kunde eventuellt ha blivit en amerikansk Boris Jeltsin, men precis som Boris Jeltsin så skulle också han sannolikt ha lovat mer än han kunde hålla. Jag är ledsen, alla Bernie-fans, men Sanders skulle oundvikligen ha förlorat sin kamp mot väderkvarnarna och tagit till flaskan och raglat ut i den historiska marginalen, vagt hågkommen av eftervärlden som förkroppsligandet av den plötsliga och berusande insikten om möjligheten av en plan C under en tid då både plan A och plan B ledde raka vägen åt helvete. Tiden var inte mogen för folket att ”feel the Bern”. De som i sinom tid reser sig ur askan efter det som Trump lämnar efter sig kommer nog att vara beredda, men det är så dags sedan i det skedet.

Själv har jag en del semester kvar ännu innan det är dags att lämna kobben och se om vingarna fortfarande bär i arbetslivet. Någon av de fem olika industrial strength-receptmedicinerna som jag går på just nu behöver bita innan jag är mogen för det. Men så länge det finns liv finns det hopp. Jag ska dessutom in på sjukhuset i något skede och de ska zappa mitt hjärta elektriskt med något som på finska heter ”rytminsiirto”. Jag har nog hört den svenska termen, men jag har fäst mig vid den finska, den låter liksom harmlösare än den svenska, lite som en gästande trummis som stiger upp på scenen och anger takten åt den lite trötta jazzorkestern på Pori Jazz gredelina scen klockan halv tre på natten till söndagen.

Men först ska jag alltså sitta här och svära över vilket ruttet år 2016 är medan jag käkar och injicerar bloduttunnande preparat i mängder som skulle imponera till och med på skidlandslaget från Lahtis 2001. ”Miten se ihan noin niinkuin omasta mielestänne meni?”

Av någon orsak kom jag förresten under Brexit-natten att tänka på den sista keikkan med Tarja Turunen bakom mikrofonen i Nightwish 2008, bara någon timme innan Tuomas Holopainen gav henne sparken backstage. Jag var där i Helsingforsarenan den kvällen, det var en magnifik konsert. Och en av höjdpunkterna var utan tvekan Pink Floyd-covern High Hopes. Med den där ena raden skriven av min favoritförfattare Douglas Adams:

”The ringing of the division bell had begun.”

 

Advertisements

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

13 reaktioner till “Fallande imperier och ett trött hjärta”

  1. Apropå blodförtunnande mediciner;


    Apropå skolvetenskapens mediciner

    Hundratusentals människor i Sverige behandlas med kolesterolsänkande preparat eller blodförtunnande medel. En av dom som åt det senare var en mycket nära vän (Gudrun ❤ ) till mig sedan ca tre år tillbaka.

    Hon kom torsdagen den 26 maj 2016 akut till hjärnintensiven i Lund i koma (medvetslöshet) efter en rupterad = brusten aneurysm (blodkärlutvidgning i hjärnan).

    Brusten cerebral (i hjärnan) aneurysm är ofta dödlig. Cirka 25% av de drabbade dör inom 1 dygn, och ytterligare 25% dör inom ca 3 månader. Av dem som överlever kommer mer än hälften att ha någon form av permanent funktionsnedsättning.

    Hon opererades två gånger – men fredagen den 17 juni slutade hon med att andas 72 år ung – och begravdes den 1 juli.

    Hon hade sedan flera år tillbaka ätit Trombyl (ett s.k. blodförtunnande medel, som minskar risken för blodproppsbildning genom att förhindra att blodplättar klumpar ihop sig) – och en av biverkningarna är just blödningar i hjärnan.

    Hennes ögon och kropp var det vackraste jag har sett i mitt Liv – och hon hade och har en särskild plats i mitt hjärta. Nu kan jag bara hoppas på att Wi återses någon stans någon gång.

    Det är LivsFarligt att Leva som reinkarnerade varelser i kött – därför att den fysiska mortaliteten är näst intill 100 % – men den Själsliga är noll – eller ?

    Mer om detta ämnet kost och hälsa på min URL-länk.

    Gilla

    1. Omvänt kan man säga att den fysiska existensen är 100%, bevisligen, medan den själsliga är – tja. Därom tvistar de lärde. Jag är väldigt förtjust i min fysiska uppenbarelse, för den är min enda, såvitt jag vet. Vad som händer när den tar slut kan jag inte uttala mig om, men jag tror ju att då det är slut så är det slut.

      Liked by 1 person

      1. Hmm, Ingmar har genomgått en facelift ser jag 🙂 Vi får väl se om han har rätt. Det är hur som helst ingenting som vi kan påverka. Jag ser det som min plikt att leva som om det här är mitt enda liv.

        Liked by 1 person

      2. Jo… – Marcus – att leva som om detta liv är det enda – är ju lovvärt i vilket fall som.

        Facelift är det ej – utan en kanalisering av Ingmar Bergman. Det finns tusentals av sådana medier. Jag besöker själv en sådan några gånger per år sedan hösten 1995.

        Gilla

  2. Apropå EU – EU-eländet har jag ej mycket till övers för – och dom flesta politiker på riksnivå går ju numera den finansiella sektorns och industrins ärenden.

    Var blev idén av om att dom Wi väljer i första hand skall företräda oss av vanligt folk = väsentligt flera än 90 % av medborgarnas väl och ve ?

    Gilla

    1. Var det bättre före EU då, när krigen mellan England / Tyskland / Frankrike etc. avlöste varandra med några års mellanrum? EU må vara byråkratiskt, men åtminstone krigar medlemsländerna inte. Kanske för att man hinner lugna sig en aning innan man har hittat fram till rätt lucka i Bryssel som har blanketten som man ska fylla i för att förklara krig åt ett grannland.

      Liked by 1 person

      1. Tja, kanske det. Men jämfört med första och andra världskriget så går det ganska lugnt till, trots allt. För exakt hundra år sedan rasade slaget vid Somme. 300 000 döda och 700 000 skadade. I ett enda slag. Inget man längtar tillbaka till precis, eller hur?

        Liked by 2 people

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s