Det farliga Ordet

“I begynnelsen var Ordet”? Struntprat! Om man komprimerar jordens mer än fyra och en halv miljarder år långa historia till ett enda år så uttalades det första Ordet timmarna före midnatt den trettioförsta december. Och också då var det mest struntprat i stil med “klart jag ringer sig sedan” och “Jesus wants you to send us money”. Ja, och “Hej grabbar, vad tror ni att händer om vi klyver de här atomerna?”

Fast det är klart, Ordet åstadkom ju en hel del konkret stuff också. Alla de där stenarna som egyptierna staplade på varandra i formen av pyramider, tror ni att det skulle ha lyckats om inte någon hade haft tillräckligt smort munläder för att övertyga de andra om att det är en god idé? Eller tror ni att Kolumbus hade fått fyrk för sin lilla expedition om han inte hade varit en tillräckligt smooth operator för att sälja sitt koncept om en genväg till Indien till kung Ferdinand och drottning Isabella?

Vi kallar fortfarande Amerikas urinvånare för “indianer” trots att Kolumbus inte hade kunnat vara mer ute och cykla med sin indiska hypotes om han så hade väntat tills Atlanten frös igen och tillryggalagt sträckan på en Jopo. Det säger någonting om Ordets makt. Det är en av de många egenskaper som Ord har. De ekar.

Ordet är, om ni frågar mig, ett elakartat hjärnvirus, en kod eller mjukvara som vi använder till att programmera köttet att utföra uppgifter, tyvärr mestadels fuffens. Okej, där ingår en del fin litteratur också, vaggvisor och kärleksförklaringar och sådant, men då utomjordiska arkeologer om hundra tusen år landar i de förkolnade ruinerna av våra atombombade städer, så är det inte spåren av “puss på dig, älskling” eller “bä bä vita lamm” de ser, om vi uttrycker saken så.

Ordet är ett fanskap som det gäller att vara försiktig med, tro mig! (Fast å andra sidan så sägs det ju att alla kretensare och Grankullabor ljuger hela tiden, och jag är från Grankulla, så att who you gonna trust. Epimenides paradox ni vet.)

Tillåtet att ljuga

Jag minns klart och tydligt den mentala kallduschen som det innebar då jag insåg att det inte finns något direkt förbud mot att ljuga. Då menar jag i mer officiella sammanhang som i politiken och i massmedia. Jag måste ha varit i mina sena tonår när det här gick upp för mig på allvar.

Som bakgrund: min uppväxt ägde säkert till en stor utsträckning rum i en bubbla. Jag hade haft det lite jobbigt som barn och var lite folkskygg, jag tillbringade väldigt mycket tid på stugan hos mormor och morfar långt upp i tonåren, medan andra upptäckte sex, öl och rock ‘n roll, London, Rom och New York. Jag rörde mig överhuvudtaget väldigt lite bland folk, ute i stora världen. Jag inbillade mig på riktigt på någon nivå att lagen förutsatte av en att man talade sanning och att polisen kom och tog en om man ljög riktigt mycket och grovt.

Men så var det ju ingalunda, som det skulle visa sig. Det var bara att åka fast som var förbjudet, annars var det mer eller mindre fritt fram att brodera sanningen så mycket som man kunde och hann.

Man kan kanske ursäkta mig för att jag var lite naiv, för speciellt i det här landet rådde det ju länge en gentlemannaöverenskommelse mellan folket och dess beslutsfattare när det kom till ljugande. En oskriven lag om att man skulle föra sig på ett visst sätt och undvika att dra i vind alltför mycket. Att tiga och inte säga någonting alls var okej, men att se sina väljare stint i ögonen (bara det någonting väldigt ofinskt) och ljuga, det upplevdes länge som lite skitigt.

Faktum är att ju mer obscent ärlig man var, desto populärare tycktes man bli. Iiro Viinanen, Sauli Niinistö, Paavo Lipponen… Flera av våra mest respekterade statsmän nådde sina upphöjda positioner uttryckligen genom att säga åt oss rakt ut på äkta gammalt rektorsmanér att “nu är det kört hör ni, era slösaktiga jävlar! Gör ett hål till i svångremmen och blotta ryggskinnet för här ska sparas!” Ju mer brutal uppriktighet, desto mer rasslade rösterna in.

Det var i princip bara Centern som aldrig fick det här mejlet om ärlighetspakten cc:at till sig, de har fortsatt bullshitta friskt genom åren som om det vore den mest självklara saken i världen. Och med tanke på att de fortsätter dominera i opinionsundersökningarna trots att deras helyllekristna partiledare och statsminister ljög som en häst travar genom hela valkampanjen (och hej, varför sluta när man väl fått upp ångan) så tycks det ju fungera.

Kanske det forna agrarpartiets hemlighet är att de åtminstone är konsekventa om inte annat. Man vet vad man får: “kepu pettää aina”, centerpartiet strilar dig alltid i ögat. Inga överraskningar där. Och det innebär ju också på ett perverst sätt en viss sorts trygghet.

Genom åren förekom det ju en del försök att införa populism och målmedveten lögn i den finländska politiska kulturen (säga vad man vill om Centern, deras ljugande har för det mesta inte varit populistiskt, det har mer handlat om en cynisk och kalkylerande kekkonensk vetskap om att man kan göra nästan vad som helst i det här landet utan att behöva oroa sig för att behöva avgå om man åker fast), men det skulle dröja till Timo Soinis uppdykande på scenen innan det hela tillämpades framgångsrikt i industriell skala. Och till och med för honom tog det nästan tjugo år att lyckas med det.

Fast nu då Soini har etablerat sig och sin giftiga politiska freakshow i det här landet så kan han ju vara öppen med det: “lögner är helt okej i valkampanjer” förkunnade han nyligen. Det är upp till journalisterna att sätta dit dem som ljuger, och det är deras fel om lögnen går oupptäckt. Själv har lögnaren tydligen ingen andel i ansvaret för sin osanning.

Ja men Hitler då?

Jag märker att jag har kommit så här långt i det här blogginlägget utan att nämna Adolf Hitler. Och det går ju inte för sig att förbise honom i en text som handlar om Ordet och dess makt. För jag menar, han skrev ju mer eller mindre skolboken om politiska lögner (“ljug bara lite och ingen tror dig, ljug så förbannat och de äter upp vartenda ord!”) OCH bevisade på ett väldigt konkret sätt hur man med inget annat än ord som redskap kan programmera folk till att utföra de mest chockerande hemskheter.

Trots allt, dödslägren och de vansinniga och ofta spontana blitzkrigen som Hitler drömde upp i sin vrickade hjärna, allt det där förmedlade han till folk i form av ord. Han övertalade andra att förverkliga sitt vansinne. Såvitt jag vet skjutsade han personligen aldrig en enda människa till gaskamrarna eller avfyrade en enda kula från en Messerschmitt Me 109. Rätta mig om jag har fel. Gör det hans skuld en enda liten gnutta mindre? Nej, så klart inte! Mannen var ett monster, slutsnackat om den saken. Men smutsgöra var inte hans stil, han jobbade med Ordet som sitt redskap.

Apropå det, som en illustration av hur Hitlers hiskeliga ord ekade länge och väl genom tiden: ännu i slutet av sjuttiotalet, i skolan där jag gick i Grankulla, användes ordet “jude” som ett skällsord. “Satans jude!” kunde man få höra om de tuffa japparna på skolgården inte gillade ens uppsyn.

Det tog mig ett tag att inse det fullständigt knäppa med det här. I och för sig, man kommer ju sällan till lågstadiet med nittonhundratalets historia färdigt laddad i huvet. Som sjuåring är “jude” eller “homo” (ett annat populärt skällsord från den tiden) bara ord bland andra om man inte själv råkar höra till någondera gruppen, eller känna någon som gör det. Men ändå. “Satans jude”? Kom igen nu alltså!

Att kalla någon för “jude” i syfte att förolämpa dem, tja, den seden självdog såvitt jag minns i något skede, men som sagt: än i denna dag förstår jag inte varifrån hela grejen kom ursprungligen. Förekom samma sak i andra skolor eller var den här knatte-antisemitismen någonting typiskt för Grankulla?

Fast det är klart: barn hittar ju inte på sådana här saker själva, det är självskrivet att någons mamma eller pappa – eller storasyskon – hade sagt någonting fult om judar som de små Lacoste-klädda papegojorna sedan upprepade på skolgården.

Eller dog seden ut?

Och numera då, med nynassar genomlusande samhället och maktens korridorer på alla nivåer, har “jude” kanske gjort comeback som skällsord? Jag kan ju inte garantera att det någonsin ens försvann helt, jag minns bara inte personligen att jag skulle ha hört det efter tredje klassen eller så.

“Homo” däremot, det levde vidare som skällsord på skolgården i Grankulla hela vägen genom högstadiet och sannolikt också gymnasiet. Och längre än så.

Jag minns inte att jag skulle ha kallat någon för “satans jude” men “jävla homo” sade jag nog säkert i ilskan, om inte annat så som comeback åt någon av mina mobbare, det medger jag skamset. Och det var inte bara människor som var homo. Om det slaskade så var vädret “helt homo” och om tåget var försenat så var det också “helt sjukt homo”. Som snacket gick på den tiden. Som om det skulle vara en ursäkt.

Jag minns inte när det sjönk in i mig på allvar att “homo” som skällsord inte är okej, att precis som då de finskspråkiga kallade mig för “hurri” så svider det i någon då det andra h-ordet kommer flygande, även om det inte råkade vara riktat mot någon annan än vädrets gudar eller VR.

Oj jösses, jag måste ha varit skamligt gammal innan jag fattade det på riktigt.

Fast här måste jag säga till mitt försvar (även om man i de här situationerna bara borde acceptera sin skam och knipa käft för att åtminstone inte göra saker och ting värre) att jag aldrig hatade LGBT-människor, snarare trodde jag väl på någon nivå att de inte existerade på riktigt. Uppvuxen i en bubbla, och så vidare.

Jag måste ha varit i arbetslivet när jag träffade den första öppet homosexuella människan vars sexuella inriktning jag var medveten om. Det var trångt i skåpet i Grankulla på åttiotalet, antar jag. Kanske inte så konstigt. Den stan var inte precis Haight-Ashbury, om vi säger så.

Till saken: De som missbrukar Ordet

Jag märker med ens att jag skrev en massa stuff om idiotiska saker som sades på skolgården i Grankulla när jag hade tänkt skriva om Adolf Hitler. Även om bruket av “jude” som skällsord ju i princip var ett kusligt eko av hans stämma, via många kringelkrokar, men ändå.

Poängen jag skulle komma till var hur som helst den att om du inte kan undvika ett liv helt utan Ord, vilket jag är allt mer övertygad om att inte vore helt fel, så se i alla fall till att vara jäkligt försiktig med vem du ger Ordet till.

Folk som Adolf Hitler, Recep Tayyip Erdogan, Vladimir Putin, Donald Trump och Timo Soini är nämligen jobbiga på det viset att de utnyttjar gärna demokratin så länge som den tjänar deras syften. Så länge den erbjuder en plattform åt dem att stå på och förkunna Ordet. Att få dem att hålla käft är en helt annan femma.

När de en gång har fått Ordet så tenderar de att vilja behålla det. Till varje pris.
Okej, Timo Soini kommer att märka, om han inte redan har gjort det, att många av de sällsynt fula gökungar som han själv har fött upp i sitt sann-fågelbo inte heller nöjer sig med att vara tysta när de en gång lärt sig skräna som sin “pappa”. Inte ens då pappa har jobbat sent på utrikesministeriet och är trött och har huvudvärk.

Men hej, hur är det som den där ena valsloganen löd? “Sitä saa mitä tilaa”. Som man bäddar får man ligga.

Advertisements

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s