Skoj på stranden medan världen går under

Kvällarna börjar bli mörkare nu, till och med här i skärgården med sina öppna landskap och långt till horisonten.

Åtminstone de sena kvällarna, efter att lördagens obligatoriska brittdeckare på TV1 har tagit slut. (Vad ska vi göra sedan när britterna lämnar EU, blir det polska deckare på lördagskvällarna? Hemska tanke!)

Pojkarna har haft sina fem kusiner på besök här på holmen i dag. Sju späda men förvånansvärt bärande barnaröster har ekat mellan skären sedan middagstid. Nu har de åkt hem, men det ekar antagligen fortfarande där ute.

Man ska vara försiktig med vad man säger utomhus här i skärin, speciellt vindstilla dagar som denna. Alla grannar på mindre än en sjömils avstånd kan höra varenda ord. Vilket i vårt fall betyder mer eller mindre alla grannar. På Ramsholm, Gloholm, Bråtaholm och borta på Jölskär.

Det är bara Bastöstranden på östra sidan som är obebyggd. Där vandrar ett femtiotal får i skogarna och på klipporna om somrarna. Deras bräkande låter stundvis som ropande människoröster.

Jag minns inte hur FBI-agenten Clarice Starling beskrev det för Hannibal Lecter, men jag tror inte hon sade att fårens bräkande låter som skränande fyllon i natten. För så låter de för mig. Arska och Rane som aspackade stapplar omkring på Bastös branta klippor i mörkret och förr eller senare faller någon av dem ned och bryter ett ben och så ligger de där hjälplösa och skriker.

Säkert inte lika spöklikt som Clarice Starlings barndomsminnen, hur den storyn än gick – måste se filmen på nytt någon sen kväll i oktober – men nog för att få fantasin att galoppera en smula när man går till utedasset kring midnatt.

Men man önskar ju att fårens bräkande, eller Arskas och Peras örvlande där borta på andra sidan den spegelblanka Bastöfjärden, vore det mest skrämmande i tillvaron just nu.

Jag sitter här på stugverandan och lyssnar på de sista ekona av barnens lekar från dagen som gick och tittar på bilder som jag tog när de stojade och skuttade hejvilt från bryggan ned i det sjuttongradiga vattnet. De ser glada ut, trots lätt blåfrusna läppar. Men sådant brydde man sig ju inte om då man var i deras ålder. När blodcirkulationen ännu fungerade.

“Upp med dig från vattnet nu, Marcus! Du fryser så du huttrar!”

“F-f-fryser? J-j-jag? Nå n-n-nähä då!”

Jag var den andra generationen av släktens barn som skuttade och tjoade och hoppade i vattnet från Kolholms brygga, och absolut inte f-f-f-frös. Mina barn är den tredje. Eller fjärde, om jag räknar min sjutton år yngre bror som en egen generation. Okej, tredje… och ett halvt.

Hur många späda barnaröster ska ännu hinna eka här mellan skären innan världen går under?

På min mammas tid var det kalla kriget. Kennedy, Krustjov och kubanska missilkrisen. Världen gick nästan under då också. Men mamma och hennes två bröder skuttade och skrattade och simmade och f-f-frös absolut inte alls, och hade hjärtans roligt här, hur som helst.

Allt medan sovjetiska och amerikanska generaler beordrade att luckorna till missilernas silon skulle öppnas. Och sedan stängas igen. Åtminstone för tillfället.

Men sådant visste man ingenting om här på Kolholm då, här fanns inte ens elström på den tiden, för att inte tala om telefon.  Bara mormors batteridrivna transistorradio, och om mormor och morfar lyssnade på nyheterna så bad de sannolikt inte barnen upphöra med sitt simmande för att de sade på nyheterna att världen höll på att gå under.

Eventuellt nog för att barnen f-f-f-frös. Eller skulle äta mellanmål. Mormor var en väldigt praktiskt lagd människa som höll hårt på måltider och hade stenkoll på blåfrusna läppar. Världens undergång fick vänta.

Min generation då. Fortfarande kalla kriget. 1979 ockuperade Sovjetunionen Afghanistan. Jimmy Carter såg väldigt allvarstyngd ut på TV när han mötte pressen på väg till stabsmöte med sina generaler.

(I färg gjorde han det dessutom hos oss i stan, vi var sannolikt bland de första i Grankulla som hade färg-TV. Bara det bästa var gott nog för pappa. Själv bodde han inte länge med oss då längre, men räkningarna och påminnelserna och avbetalningslapparna för färg-TV:n och allt det andra som han köpte kom en gång i månaden.)

“Blir det krig nu, mamma?”

Jag minns att jag på riktigt var så rädd för det till synes oundvikliga världskriget att jag spanade in ett hörn längst inne under bastulaven i vårt hus i Grankulla där mamma och jag kunde sitta och ducka sedan när missilerna med sina kärnstridsspetsar började flyga där ovanför och sirenerna uppe på Odenwallska huset, den gamla skolbyggnaden, började tjuta.

Allt det här måste ha skett på vintern eller våren, jag minns inte så noga, men sedan kom hur som helst sommaren och inga missiler syntes i skyn, däremot nog fiskmåsarna, och vi drog ut till holmen som alltid förr.

Carter och Breznjev fortsatte sannolikt att käbbla över Afghanistan och vem vet vad annat, och hota varandra med Mutually Assured Destruction (MAD, en term som jag lärde mig skrämmande tidigt i livet) hela den sommaren, men jag missade allt det här för jag var för upptagen med att hoppa och tjoa och skutta i vattnet från Kolholms brygga och klippor och absolut inte f-f-frysa ens en gnutta.

Det fanns inte något Facebook på den tiden där man kunde få alla de senaste uppdateringarna om de senaste hotfulla tecknen på att Världens Undergång stod inför dörren. Så som man får det just nu. Varenda gång man lyfter upp sin smarttelefon eller Ipad som man ju har i full alarmberedskap, dygnet runt. Med tillgång till alla nyhetsbyråerna och rykteskvarnarna som mal 24/7/365 på Twitter.

Inget sådant då, 1979-ish. Bara morfar som satt i sin slitna gamla fåtölj i stughörnet och läste sin tre dagar gamla Husis (den fåtöljen fick en äkta vikingabegravning efter morfars bortgång, i samband med ett “Hornpellarnas natt”-bål en höst efter morfars bortgång. Forneldarnas natt hette det förresten).

Om morfar läste någonting om den stundande Apolakypsen då, denna sommar i mitt minne från början av åttiotalet, så visade han åtminstone ingenting med så mycket som en min. Han hade ett stenhårt pokerface, min morfar. Han visste säkert precis allt som pågick ute i stora världen, men han lät oss simma, kusin Martin och jag.

Bara i dag har jag bångat säkert åtta olika olika nyheter som någon har länkat till på Facebook och Twitter, som i mitt sinne är säkra tecken på att Slutet är nära. Att det här är den sista sommaren då späda, glada barnaröster ekar här mellan skären medan det hoppas och skuttas från klippor och bryggor. Och absolut ingen f-f-f… Ja, ni vet.

Men sedan, ta i trä, går ännu en vinter och nära ögat-situationerna avlöser varandra och förr eller senare hörs deras rop igen över Esbo, fiskmåsarnas det vill säga, och innan vi vet ordet av är vi här i Ingå igen. Barnen är ett år äldre och pappa sitter och undrar om det HÄR är sommaren då deras blodcirkulation har kommit upp i den åldern då man på riktigt börjar fatta hur kallt det vattnet är.

Men nähä då, det är säkert ett bra tag kvar till dess ännu. När hände det mig? Jag har på riktigt ingen aning.

Det enda jag vet är att också morgondagens Facebook- och Twitterkavalkad kommer att bjuda på gott om tecken på den stundande Undergången. Featuring Putin, Trump, Erdogan och gänget. Nii kommer att dela dem. Och jag kommer sannolikt att sprida dem vidare.

Åt alla utom mina små pojkar. De kommer att få fortsätta att simma och stoja  i morgon också. Så länge som de vill, eller tills de börjar f-f-frysa. Saligt okunniga om faran som världen svävar i as we speak.

Man måste ju värna om traditioner vetja.

Advertisements

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s