”Ju mer jag lär känna människor, desto bättre tycker jag om hundar”

Vissa säger att citatet i rubriken tillhör Mark Twain. Någon tillskrev det Adolf Hitler. Hur som helst så skrev jag nyss, efter att ha följt med det amerikanska presidentvalet, en version av det på Twitter: ”Ju mer jag läser om människor i nyheterna, desto mer gillar jag min hund.” För så kände jag just då.

Men å andra sidan, är det här verkligen någonting som håller för en närmare analys? Jag menar, min hund Otto, även om han är väldigt snäll och söt och lojal och allt det där, så är han och jag i många avseende varandras diametrala motsatser. Skulle det här vara politik så skulle han sannolikt luta åt det sannfinländska hållet medan jag är en sådan här, tja, kalla mig suvakki då.

Trots allt, jag kan till exempel inte förneka att han är rätt så främlingsfientlig. Otto skäller regelmässigt ut främlingar baserat på föga annat än deras utseende. Alltså för att de ser främmande ut. Kanske också för att han tycker att de luktar konstigt.

Men till Ottos försvar måste kanske tilläggas att han är lika främlingsfientlig gentemot främlingar av alla sorters nationalitet, hudfärg och religion. Kalla honom en “equal opportunity bigot”. Lika misstänksam mot alla.

Utom om de har godis. Korv och sådant. Då är det genast ett annat ljud i skällan.

Honhundar betraktar Otto huvudsakligen som sexobjekt och antastar dem fullständigt hämningslöst på öppen gata om han kommer åt att göra det. Oavsett hur många vittnen som finns i närheten.

Otto skulle inte tveka en sekund om han lyckades övertyga någon om att nu ska det idkas könsumgänge, han skulle göra det på fläcken, återigen oberoende av hur många som ser på. Om en bil kör förbi och stänker lerigt vatten på de unga tu medan de gör det, tja, det skulle knappast bekomma Otto värst mycket.

Hanhundar som han möter ser Otto uteslutande som konkurrenter som behöver sättas på plats. Utom då de är större och starkare än Otto själv, då är han plötsligt väldigt inställsam och snabb att underkasta sig. Ibland räcker det med att de är små men mycket bestämda.

Jag betraktar Otto som relativt smart, åtminstone för att vara hund (Shetlands fårhunden är den femte smartaste hundrasen läste jag någonstans), men let’s face it – han har en kognitiv förmåga som i bästa fall motsvarar ett treårigt människobarns. Samma gäller hans ordförråd. Men det gör honom ändå smartare än cirka en tredjedel av den sannfinländska riksdagsgruppen och majoriteten av MV-lehtis läsare. Och de som röstar på Trump. Otto stavar också bättre än de gör.

Kritiskt och självständigt tänkande, en egenskap som jag betraktar som önskvärd och viktig, står inte värst högt på Ottos lista över prioriteter i livet. Faktum är att hans beundran av Starka Ledare – min hustru och mig – känns lite jobbig, även om det stundvis smeker mitt ego.

Det hela är lite som den värsta nordkoreanska personkulten med allt sjåpande och krypande vid mina fötter när jag kommer hem från jobbet eller från en tur till postlådan, eller som då Jussi Halla-aho vandrar in på ett Suomen Sisu-möte. Jag har tagit upp saken med Otto, men hans svar var något i stil med att “ja,min herre och mästare, du har rätt som alltid. Flämt flämt.” Jag tror inte det var ironiskt menat, dessvärre.

Otto är fåfäng också, han går ständigt klädd i en flashig, lång blårävsaktig päls a la Snoop Dogg på MTV Awards. Dyr som attan var den, och naturligtvis var det vi som stod för fiolerna. Fast i och för sig, då följde resten av hunden med på köpet.

Ottos intällning till personlig hygien lämnar i övrigt att önska. Duscha och bada undviker han in i det sista och ser jäkligt förolämpad ut när vi slutligen får honom baxad i det blöta. Denna vattenkritiska attityd kompenserar han genom att skamlöst slicka sina privata delar, än en gång oberoende av vem som finns i rummet, sannolikt av den enkla orsaken att han kan göra det. Sedan tittar han på mig som för att säga att ”medge att du också skulle om du var vig nog.”

Med andra ord, tar man alla dessa brister i Ottos karaktär i beaktande så borde det vara mer eller mindre omöjligt för mig att hävda det som mitt, alltså Mark Twains, ursprungliga uttalande slår fast. “Ju mer jag lär känna människor, desto mer gillar jag min hund.”

Men så kommer han och hoppar upp i soffan, lägger sitt huvud i min famn och tittar på mig med de där små, sorgsna ögonen (bruna, fast det vänstra har en smula blått i sig). Kanske Teuvo Hakkarainen skulle få mig att tycka om sig om han gjorde lika… nä förresten, stryk det!!

Faktum är bara att jag gillar Otto. Det är irrationellt, men sånt är livet ibland.

Ja, och så har han ju den fördelen gentemot män som Putin och Trump att han de facto inte är Sauron respektive Antikristus förkroppsligad. Det räknas också.

Annons