Torgskräck i Barösund

Ungefär så här års slår den vanligtvis till. Universum-är-så-enormt-och-jag-är-så-pyttepyttepytteliten-angsten. Det brukar inträffa då augustimånen har krympt bort i skyn och ersatts av de första på riktigt mörka sensommarnätterna som förebådar den annalkande hösten.

”Vintern överraskade bilisterna”, så lyder den obligatoriska kvällstidningslöpsedeln varje år. Vi människor är besynnerliga i det avseendet, hur fort vi vänjer oss vid saker och ting. De ljusa sommarnätterna är inget undantag.

Precis som vi under sommaren vänjer oss vid att köra på snö- och isfria vägar och glömmer hur det är att halka omkring i slasket, så får den ljusa nordiska sommarnatten som döljer Vintergatan oss att glömma det ändlösa stjärnhav där vår sol med sin planetfamilj befinner sig på drift. Jag lyckas åtminstone glömma det.

Till exempel: ta en titt på bilden överst i det här inlägget. Jag har tagit fotot själv, nu i lördags ute på stugan. Alla de där ljusprickarna ni ser där och alla de andra som smälter samman till ett vitt, mjölkaktigt töcken (=Milky Way); alla dessa gnistor är inte kosmiska dammkorn, de är jättelika stjärnor. Solar.

(Okej, där finns faktiskt en hel annan galax också, hittar ni den?)

Större delen av dem är större än vår egen sol, faktiskt (och solen är en miljon gånger större än jorden). Var och en av stjärnorna är åtskiljda från sina närmaste grannstjärnor av gap som det skulle ta våra snabbaste rymdsonder uppemot hundra tusen år att korsa.

Bilden är förresten inte tagen med en stjärnkikare eller ens ett teleobjektiv av någon sort, utan tvärtom, med ett vidvinkelobjektiv som får saker att se mindre ut!

Och dessutom är alla de stjärnor som vi ser med blotta ögat här från jorden bara några ynka tusen av totalt upp till fyrahundra miljarder stjärnor i hela Vintergatans galax!

Men det är en sak att prata eller skriva om det, man måste stå där i mörkret, ensam under stjärnorna, med kamera eller utan, för att på riktigt fatta hur obegripligt stort alltsammans är.

Och under den ljusa nordiska sommaren då de kosmiska vidderna är dolda bakom de vita nätternas blekblåa nattskyar händer det som sagt så lätt att man glömmer att allt det där finns där ute. Åtminstone gör jag det.

Och så, när de första på riktigt mörka sensommarnätterna lägger sig över skärgården och stjärnorna spränger sommarnattens blåa sammetstäcke, då slår det mig med ens. Just det ja, allt det där.

Och sedan kommer svindeln.

Det är någon sorts kosmisk torgskräck som får mig att instinktivt vilja rygga bakåt och sätta mig platt ned på urberget eller ta stöd mot en bastant tall, kanske slå armarna om den av rädsla för att ramla av planeten, på samma sätt som man instinktivt greppar räcket extra hårt då man stiger ut på utsiktsplattformen i Eiffeltornet, Empire State Building, Redaktionshusets tak i Böle eller liknande.

Vi människor är utrustade med biologiska skyddsmekanismer avsedda att hindra oss från att göra oss illa, bland annat genom att trilla ned i avgrunder. Och jorden som vi bor på omges av en avgrund av sådana dimensioner att vi helt bokstavligen saknar ord för att beskriva eller ens på något meningsfullt sätt begripa ens en liten gnutta av hur stor den på riktigt är.

Inte så konstigt att man drabbas av instinkten att hålla i någonting fast när man minns det här.

Faktum är att ”stor” är ett patetiskt litet ord, fullständigt otillräckligt för att ens börja beskriva någonting som rymdens väldighet. Akbar må räcka till för Allah, om man är lagd åt det hållet, men ingen synonym för ”stor” som vi kan komma på räcker till för att ens komma nära att beskriva de galaktiska och intergalaktiska viddernas enorma dimensioner. Inte ens, tja, säg nu ”hjärnblödningsframkallande hyper-multi-mega-superenorm”.

Ord och meningar är så otroligt trubbiga instrument när det kommer till att beskriva saker av rymdens kaliber att man blir helt frustrerad. Inte ens liknelserna och sätta-saker-i-perspektiv-berättelserna som vi slänger oss med är mer än bleka skuggor av den verkliga insikten som för evigt är bortom vår räckvidd.

Ta nu storyn med ärterna i Globen till exempel. Tänk dig att vår galax Vintergatan, den som vårt solsystem och vi befinner oss i just nu, krymps ned till samma storlek som en ärta. Tänk dig att alla andra galaxerna också, med upp till tusen miljarder solar i var och en av dem, också krymps ned till samma storlek.

Då är Globen i Stockholm ned nöd och näppe stor nog för att inhysa samtliga galaxer i det kända universum (=ärterna) om man fyller den till brädden och ända upp till takbjälkarna med ärter.

Det låter ju plötsligt hanterbart. Betydligt mer begripligt än att bara säga att universum, till den del vi känner till det, är cirka nittio miljarder ljusår i genomskärning. Det sistnämnda säger egentligen ingenting, för ingen av oss kan föreställa oss ens ett enda ljusår, än mindre nittio miljarder av dem. Globen har däremot de flesta av oss sett.

Men grejen är att liknelser har sina risker i och med att de inleder oss i en falsk trygghet. De får oss att tro att vi förstår. Och det gör vi hur som helst inte.

Det handlar nämligen om så mycket mer än ord. Våra hjärnor är helt enkelt inte byggda för att jobba med perspektiv av den här sorten. Våra hjärnor har utvecklats på den östafrikanska savannen där det inte var lönt att lära sig handskas med distanser större än några dagars vandring.

Så långt som någon orkade kuta efter ett bytesdjur det var i princip den längsta användbara distansen som hjärnan behövde ta ställning till.

Saker och ting i ljusårsklassen var helt enkelt överkurs, onödig kunskap. Evolutionen är resurssnål, den gör väldigt få saker som saknar poäng.

Men också evolutionen måste ta i beaktande att vi under våra liv kommer att ställas inför överraskningar och potentiella farosituationer. Saker som vi inte har sett förut eller som överskrider vår förmåga att förstå.

För sådana situationer har evolutionen helt enkelt installerat simpla varningsflaggor i våra huvuden, fight-or-flight-avbrytare som då de triggas får oss att antingen inta försvarsposition och kasta upp nävarna eller lägga benen på ryggen och ta till sjappen.

Någonting i stil med vad jag upplever i form av den där torgskräcken som slår mig under de första på riktigt stjärnklara nätterna i augusti i skärgården. Oftast mitt i natten, bokstavligen. Vi har, som de flesta (antar jag) utedass på stugan, eller bakom busken-pissoar för oss pojkar. Och det betyder att man måste gå ut mitt i natten då naturen kallar.

Och även om himlen ute i skärgårdens öppna landskap kan vara rätt så ljus vid läggdags långt in i augusti, då när den inte är mulen, så är sanningen en helt annan då man går ut två-tretiden på natten.

Så står man där lite yrvaken och svajar medan man uträttar sina behov i den svala nattluften, och så vänder man blicken uppåt och så minns man med ens –

Vi kanske en dag lär oss vem det är som kan segla förutan vind, vem jäveln är som står där och böjer sädesfälten tillbaks, eller varför folk år ut och år in röstar på Centern trots att de konsekvent och oavbrutet kissar oss i ögonen vareviga gång som de ges tillträde till statsrådsborgen, men att begripa hur stor rymden är och hur små vi är i alltsammans, det kommer vi aldrig att lära oss. Så är det bara.

Någon kanske nu väntar sig någon sorts lärdom eller livsvisdom som avslutning på det här inlägget, att jag sitter inne med en trollramsa av någon sort som leder fram till något slags insikt när det kommer till den fundamentala frågan som jag kastade fram som teaser: hur stor är rymden egentligen?

Men nej, det har jag faktiskt inte, om någon nu trodde det. Sorry, det här är rymd-striptease utan så mycket som en gnutta naken hud. Som sagt, det går inte att begripa rymdens storlek. Ei onnistu, can’t do it.

Författaren Douglas Adams, han med Liftarens Guide till Galaxen, har skrivit om en maskin som är konstruerad för att hjälpa oss förstå det här. Eller ”hjälpa” är inte det rätta ordet här. För maskinen, kallad ”Vidgade-Vyer-Vortex” är ett tortyrredskap, det mest infernaliskt grymma och plågsamma i sitt slag som överhuvudtaget går att tänka sig.

Under en bråkdels sekund låter maskinen det stackars offret som spänns fast vid den på riktigt förstå hur enormt universum är och hur försvinnande liten personen själv är i det hela. Och det här blir för mycket för den stackars hjärnan, vars samtliga nervändor omedelbart kortsluts och bränns ut.

Ett synnerligen djävulskt sätt att kasta in handduken, hävdar Adams, och jag för min del är böjd att tro honom. Så ni kan, utan att ha helt fel, hävda att jag har resignerat inför det faktum att jag aldrig kommer att förstå mig på universum.

Men även om jag mot förmodan skulle göra det så skulle det bara vara en lätt uppvärmning inför följande, om möjligt ännu mer ogenomträngliga mysterium.

Kvinnor.

(Kom igen nu, ni måste ha sett den komma på långt håll!)

 

Annons

Skenhelig? Vem, jag?

Jag avskyr ordet ”kritiker”. Det är få ord som det har gått en sådan inflation i som just ”kritiker” (gör det här mig till en kritikerkritiker?). Det skulle vara ”skeptiker” i så fall.

Säg efter mig: bara för att min ryggradskänsla säger åt mig att någonting inte är bra och trevligt så är jag inte en kritiker. Eller en skeptiker. Jag har en åsikt, och that’s it.

Att bli kritiker, en äkta sådan, involverar galna mängder jobb. Du måste läsa in dig på det du vill kritisera, och inte bara den ena sidan av det, utan samtliga aspekter. I vår svartvita diskussionskultur glömmer vi numera ofta att saker och ting inte har bara två sidor, de så gott som alltid flera.

Och det är sällan som någon av sidorna är entydigt ”ond” eller ”god”.

Jag frestas ju att invända mot mitt eget resonemang här och säga att vår regerings flyktingpolitik, den har ju inga förmildrande omständigheter, den är rutten ända in i märgen: omänsklig, brutal, kortsiktig och självisk.

Den är till sista stavelsen dikterad av Sannfinländarna och deras allra mest ”invandringskritiska” och rasistiska flygel, och var och en människa med skuggan av ett samvete har en moralisk plikt att höja sin röst mot den, inklusive mig (gör det här mig till en invandringskritikerkritiker?).

Apropå det, jag har inte skrivit ett brev till Juha Sipilä. Jag vet att många av mina vänner och bekanta har gjort det. Jag har till och med läst vissa av dem. Fina brev, direkt från hjärtat, mitt i prick. Man önskar ju faktiskt att Sipilä skulle läsa dem och att kalkylatorn han har där som hjärnan brukar sitta kunde registrera dem och känna sig berörd och rörd.

Men bara det här, att jag inte tror att Juha Sipilä bryr sig ett jota om breven folk skriver åt honom, räcker inte som ursäkt. Varför har jag inte involverat mig i diskussionen?

Tja, hur var det som Blur sjöng i låten Country House: ”I’m a professional cynic / but my heart’s not in it”. Den brutala och krassa sanningen är att om nån kommer och sticker en mätare i mig så visar den oundvikligen att  jag inte bryr mig tillräckligt.

Visst, jag ser bilderna från Syrien, av gråtande och blödande småbarn. Jag läser reportagen om gråtande kvinnor som tvingats sälja sig själva för att överleva och som ändå skickas tillbaka till helvetet som är deras hemländer. Jag lider med dem, på riktigt.

Men jag bryr mig inte tillräckligt. Objektivt sett.

Visst, det är en psykisk defensmekanism. Skulle jag tillåta mig själv att bry mig så mycket som jag borde så skulle jag inte vara kapabel att fungera i mitt dagliga liv. Jag skulle inte kunna gå till jobbet, jag skulle inte kunna lyssna på musik, jag skulle inte kunna gå på bio.

Jag skulle sitta hemma och gråta, lamslagen av min världssmärta.

Eller, om jag hade någon stake att tala om så skulle jag måla ett plakat och gå och ställa mig i protest utanför statsrådets kansli.

Åtminstone skulle jag inte sitta hemma och titta på Master Chef Australia.

Det är så förändring fås till stånd. När folket drar ut på gatorna. Inte ens då funkar det alltid, men utan att det sker har sällan någon ondsint regim fåtts i gungning.

Det är inte en riktig revolution om den flyttas inomhus i fall av regn.

Jag säger det igen: jag sympatiserar med dem som skriver brev åt Juha Sipilä, jag lyfter på hatten för dem, men jag tror inte det kommer att ha önskad avsikt och jag är för – vaddå? Lat? Cynisk? Rädd? – för att gå och ställa mig utanför makthavarnas kontorsfönster med ett plakat och en megafon.

Det här får mig att känna mig som en cynisk söndagsskeptiker av den värsta sorten. Den där som sitter i sin soffa och fnyser åt alla sidor av en diskussion och kritiserar dem som ens tar någon sort ställning medan jag själv gör absolut ingenting åt saken.

Om det sedan handlar om flyktingfrågan eller den här andra stora frågan som definierar vår tid. Klimatet.

Jag är hyfsat påläst när det gäller vetenskapen bakom klimatet. Jag känner rätt väl till argumenten på båda sidor av staketet. Och jag vet att nejsägarna är ute och cyklar. Att det barkar käpprätt åt helvete och att vi alla måste kavla upp ärmarna och göra någonting åt saken om vi vill överleva det här.

Ändå gör jag ingenting utöver triviala saker som att byta ut glödlamporna mot strömsnåla LED-lampor och teckna ett elavtal med en leverantör som säger sig sälja endast ström producerad med vindkraft. Och jag pendlar med tåg, det är väl alltid någonting?

Bah! Det är som att stå på stranden och se megatsunamin komma dundrande och reagera med att kavla upp byxbuntarna.

För att kunna säga att jag är seriös så borde jag, än en gång, stå med ett plakat utanför riksdagen (eller ett kolkraftverk) dagligen tills någonting händer, och som ett absolut minimum borde jag ju åtminstone göra mig av med vår bensindrivna bil och börja cykla i stället!

Ärligt talat: de här åtgärderna kanske hade varit tillräckliga på sjuttio- eller åttiotalet (förutsatt att tillräckligt många hade dykt upp), men för att bromsa in och vända den ytterst farliga utvecklingen i det här skedet borde vi alla (och jag menar alla) anamma en livsstil som får den gamla livsstilsindianen Pentti Linkola och hans dystra framtidsutsikter att låta som Nalle Wahlroos.

Alla vi som lever livet i förorten mer eller mindre som förut, med turer ut till stugan på weekendarna och sporadiska resor till Thailand eller New York, vi har i princip avsagt oss rätten att påstå att vi tänker på klimatet.

Vi är – jag är – i praktiken klimatskeptiker, hur illa jag än tycker om hela begreppet. Vi har förbrukat rätten att klaga sedan när the shit hits the fan. Vi har valt sida.

Hur mycket jag än hatar det här så, jag må predika en sak men mitt liv visar i praktiken att jag har valt en helt annan väg. Den där vi satsar allt på att ”skeptikerna” kanske har rätt trots allt och att uppvärmningen uteblir, eller att en deus ex machina sveper ned från kulisserna i sista minuten och räddar oss från undergången. Utomjordingar? Jesus?

För att alternativet, att göra något åt saken på riktigt, är för smärtsamt eller för jobbigt.

Jag har alltid varit en sådan där typ som oroar mig. Ända sedan jag var en liten grabb. Och min mamma har alltid varit en sådan där som säger att äsch, det blir nog bra till slut. De kommer nog på en lösning ska du se.

Vemdå ”de”?

”De”. Jag minns mycket väl hur både mamma och mormor brukade hänvisa till dessa mystiska ”de” som hade lösningen till alla problem som hotade världen. Om det sedan handlade om kapprustningen, de sura regnen, ozonhålet eller åttiotalets klädmode. ”De” fixar det säkert till slut, ”de” ser till att allt blir bra, var inte orolig.

Det fanns en tid då det låg ens någonting i det här. ”De” var ju en vag hänvisning till forskarna och vetenskapen. Någon uppfinner en revolutionerande ny maskin eller medicin som fixar alltsammans (utan att vi i förorten behöver göra någonting. Vissa saker förändras aldrig).

Och länge var det ju så här. Ens lite ditåt. På den tiden då vi ännu respekterade och såg upp till människor som ägnade tiotals år av sitt liv åt att läsa och bli experter på någonting. Vi gav dem jobb och feta budgetar och arbetsro. Vi trodde på dem. Åtminstone på att de var uppriktiga och visste vad de talade om. Och ofta levererade ”de” ju.

I dag är ”de” i bästa fall ”all världens docenter”, i värsta fall onda konspiratörer som är del av en global komplott finansierad av vindkraftsindustrin och styrd av vilka alla krafter som än verkar utgående från och dirigeras av den rödgröna bubblan.

Vi bjuder in dem till debattprogrammen på TV för det är ju mer underhållande så, att ha någon nördig typ där som säger emot den klatschiga populisten som vet precis hur det ligger till och inte är rädd för att säga det på ett språk som alla förstår.

Men nog var det attan att vi skulle lyssna på dem när det blir dags att fatta viktiga beslut som berör riktiga människor nu och i framtiden, beslut där deras expertis kunde bidra med viktig bakgrundskunskap. Då fnyser vi åt dem för att de har en ”agenda” och så skär vi ned på deras finansiering. Igen.

Nåja, hur som helst: sist och slutligen har något ”de” aldrig existerat. Det har ju alltid varit ”vi”, då som nu. På en så här liten planet kan man inte sitta någon annanstans än i samma båt.

Men stöpta som vi är i den dualistiska kristna kulturen där det goda och onda alltid ligger utanför oss själva, krafter som ständigt ligger utanför vår kontroll, inbillar vi oss fortfarande att saker och ting nog ordnar sig till slut bara vi gör vårt bästa och har tålamod.

Jag medger som sagt att jag själv också tror det, vad jag än påstår. Åtminstone lever jag som om jag skulle utgå från det. Från att de utvisade flyktingarna nog klarar sig eller att klimatproblemet fixar sig till slut.

Åtminstone så sanktionerar jag de krafter som uppehåller status quo genom att ge dem mitt tysta de facto-medgivande.

För att bli av med den här skitiga skuldkänslan borde jag stå utanför statsrådsborgen med ett plakat och en megafon, vi borde alla göra det NU, för som sagt, inga revolutioner har någonsin ägt rum utan folk som beger sig dit ut kroppsligen och ställer sig i vägen för pansarvagnarna. Och inte ens då har det alltid gett önskad utdelning.

Låt se: vad gör jag, vilket är mitt faktiska bidrag? Jag skriver och delar saker på Facebook. Det är ju intressant i och för sig, vi har inga prejudikat att ta till, vi vet inte vad som händer i det långa loppet när miljarder människor kopplar upp sig på ett och samma globala nätverk. Men hittills verkar det spela direkt i händerna på the bad guys.

Problemet är ju att enkla lögner är sexigare än svåra sanningar. Och så bubblorna. Folk som predikar för de redan omvända. Världarna möts inte längre. Poletten trillar inte ned i den riktiga världen.

Åtminstone tills alltsammans – hatet, ilskan, lögnerna – spiller över i den fysiska verkligheten och en Trump eller Le Pen väljs till president.

Eller då vi själva, min och din familj, finner oss sittande i en liten båt på ett mörkt, kallt hav, för att någon har invaderat och bombat sönder vårt hemland.

Eller då skördarna som vi är beroende av för vår nästa måltid torkar bort och våra egna barn går hungriga.

Då är det ju för sent att stiga upp tidigt.

Apropå våra barn, det var en annan sak som jag hade tänkt skriva om men dels har jag skrivit helt tillräckligt annars också, ingen orkar läsa, och dels – tja. Det känns kanske för jobbigt att medge det.

Det här med vår brutala regering med sin omänskliga flyktingpolitik, eller folk som hungrar eller drunknar på grund av extrema väderfenomen orsakade av den globala uppvärmningen. Saker som jag med hjälp av min tystnad tillåter ske för åtminstone så är det inte mina barn. Rather them than us.

Det är något av det värsta en människa kan tänka, men gud hjälpe mig, jag medger att jag har tänkt så i mina mörkare stunder.

Hur är det med dig?

 

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött

Vägen hem från holmen brukar alltid vara lång, speciellt så här på höstkanten, trots att det bara handlar om cirka sjuttio kilometer. En timmes körning.

Jag är av den sorten som skulle tappa kontakten med civilisationen och bli totalt förvildad om inte någon fysiskt och handgripligen släpade mig tillbaka in till stan när hösten anländer. Den här hösten var inget undantag.

Snarare så var eremiten i mig starkare och motvilligare att återvända till stan än någonsin förr. Hade någon gett mig konservburkar och ved så jag klarar mig över vintern och sagt att ”vi ses i april” så hade jag antagligen svarat ”maj räcker för mig, det är ingen brådska”.

Den här tendensen till att vilja isolera mig och fly undan från världen härstammar sannolikt från barndomen då holmen var stället där jag kunde andas ut och inte behövde vara rädd för A) mobbarna och B) pappa.

I dag skulle det inte funka så bra längre. Mobbare kommer in via sociala media, var du än befinner dig i världen och faktum är att mitt vuxna jag antagligen också skulle bli prillig och paranoid om jag verkligen fick för mig att övervintra där ute, just på grund av sociala media.

Allt som gör mig angstig numera, nyheter och rasisternas hjärnpruttar med mera, finns ju nämligen lika nära som närmaste skärm. Och jag skulle ändå inte kunna låta bli att ta en titt (vi har tyvärr elström där ute numera). Det enda som just nu klår min instinkt att bli eremit är mitt nyhetsberoende. Är man news junkie så är man.

Och så det där med pappa. Nej, inte min egen, han är inte längre bland oss. Men jag är ju själv pappa.

Min yngre son börjar skolan nu den här hösten, och det har fått mig att känna ett ytterligare stygn av angst och allvar. Jo visst, han är forftarande bara barnet, men det är nu det börjar, förberedelserna inför steget ut i det Riktiga Livet, fortfarande många år i framtiden, men allvaret är allt närmare också för honom nu.

Och jag borde skydda honom på skolvägen och se till att ingen står ovanför gångtunnelns mynning och lurpassar, på andra sidan, och kastar sten på honom så som de gjorde den där ena morgonen för länge sedan när jag gick iväg hemifrån.

Mormor gick strax bakom mig och som gammal lärarinna van vid disciplin och respekt från småglinen fick hon snabbt de stenkastande ligisterna att lägga benen på ryggen.

I mitt nuvarande fysiska skick, med kondisen ruinerad av sarkoidos, hjärtflimmer och två månaders intensivt icke-vedhuggande på stugan kan jag bara hoppas på att de eventuella plågoandar som behöver läxas upp på min sons skolväg inte inser att jag är en om möjligt sämre sprinter än min mormor var då, den där gången för länge sedan. Att de i princip bara behöver gå sin väg i normal promenadtakt för att undfly min vrede.

Naturligtvis hoppas jag på att de inte finns där alls, plågoandarna.

Att hans kommande skolväg bara kantas av leende kompisar, blommande nyponbuskar och ivrigt väntande framtida arbetsgivare.

Lät jag sarkastisk nu? Min avsikt var inte att vara det.

Jag hoppas uppriktigt på det bästa för båda mina söner på skolvägen, men världen är väldigt skrämmande just nu. Full av utmaningar som jag inte ens kunde föreställa mig på den tiden. De här små, späda grabbarna ska på riktigt rädda världen, kan ni tänka er det? Och jag borde på något sätt förse dem med redskapen för att göra det.

Jag, som helst bara skulle krypa upp framför den varma Jötulkaminen ute på stugan och låta mig snöas in i väntan på våren.

Nä hör ni, nu får det vara nog med självömkan. Det är en höst full av spännande och häftiga saker på kommande på jobbet, med en mängd kul grejer som jag har sett fram emot länge.

Och skolstarten kommer nog att gå bra.

Och snart zappar de mitt hjärta till rätt rytm igen och sedan när jag återfår min styrka så ska jag klippa gräsmattan. Och äta äpplen från trädet ute på gården. Kanske palla några krikon från grannens träd vars grenar hänger över på vår sida.

Det blir nog bra det här. Visst blir det väl det?

I så fall behåller jag mina pengar!

Till vår familjs traditioner hör att en gång i sommaren köra med båten till närbelägna Ekenäs och tillbringa en solig dag i stan. Besöka sandstranden, Lions-lekparken och äta en stadig lunch på Santa Fe.

Speciellt min hustru skulle gärna shoppa också, men hur det nu råkar sig så är de flesta butikerna oftast stängda då vi anländer till gågatan. Nu i år råkade det vara söndag, men en bestående minnesbild från gångna års Ekenäsutflykter är av en folktom gågata med förbommade butiksdörrar.

De flesta butiker i stan tycks stänga klockan två eller senast tre, och efter det är stans centrum mer eller mindre dött. Också under den livligaste turistsäsongen i juni – augusti.

Är det bara jag som inbillar mig, eller lever småstäder i centraleuropa upp på ett helt annat sätt än under turistsäsongen här i Finland? Det känns som att vart man än beger sig till exempel i Italien, Tyskland eller Österrike en sommardag under semestersäsongen, så är gatorna fulla av liv mer eller mindre dygnet runt.

Överallt är det gatumusikanter, torgförsäljare, akrobater, rostade kastanjer, uteserveringar fulla av folk… Och det slutar minsann inte hända saker efter att solen har gått ned. Det finns alltid någonstans där man kan bli av med sina pengar i utbyte mot någon mer eller mindre onödig suvenir eller en munsbit.

Jag vet inte om vi har haft otur eller dålig tajming, men det känns som att varenda gång vi är i sommarstaden Ekenäs så händer det absolut ingenting, gatorna är tomma – till och med mitt i juli, för helsike – och stadens köpmän och butiksinnehavare är upptagna med någonting helt annat än att utöka sin omsättning.

Okej, det är dyrt med inhoppare och vikarier i semestertider, och också en köpman vill njuta av den korta och intensiva sommaren ute på stugan. Tids nog hinner man stå bakom disken sedan i januari-februari.

Japp, men jag minns inte när jag senast skulle ha besökt Ekenäs i januari eller februari. Aj just det: aldrig.

Hett tips: vill ni ha mina pengar så måste ni passa på när jag är i stan, vilket utan undantag infaller mellan juni och augusti. Hur ni fixar det är er sak att lösa.

Vill ni däremot inte ha mina pengar, om ni anser att ni lever hur bra som helst utan dem, och att ni föredrar en lite tystare sommarstad – fine by me. Jag tycker egentligen inte alls om att shoppa och hatar att trängas i små, unkna butiker. Det är mera min frus melodi.

Jag trivs bättre på sandstranden, som även den här gången var så gott som folktom trots att vattenkvaliteten var helt okej, vattnet någorlunda varmt – mina barn klagade i alla fall inte – och solen sken. Detta var alltså klockan sexton på söndagen en dag i tidiga augusti.

Och eftersom jag hatar trängsel så klagar jag alltså inte på att få ha en prima sandstrand nästan för mig själv. Kungligt!

Men ändå så kan jag inte låta bli att tänka att det kunde vara så mycket mer här om somrarna. Mer av allting. Folk, skratt, musik. Liv.

Ekenäs är på riktigt en härlig sommarstad, jag älskar stället och skulle gärna komma hit oftare. Men jag känner att jag inte riktigt vet varför jag borde göra det. Jag menar, att låta bli att trängas kan jag göra gratis på stugan, och alltid sparar man lite bensinpengar.

Och SÅ god är maten på Santa Fe inte, även om den är helt okej!

Men vad vet jag om sådant här. Om vad Ekenäs har för turismstrategi, eller om de ens borde ha en. Jag bara njuter av sommaren och sparar mina pengar för senare bruk. Alltid finns det någon som de duger åt, någonstans.

Funderingar i väntan på undergången (eller att det ska sluta regna)

För omkring sjuttio tusen år sedan såg det sällsynt illa ut för människorna. Vi blev nästan utrotade den gången när supervulkanen Toba fick ett utbrott och utlöste en global atomvinter som tog kål på våra förfäder till den grad att bara fem till tio tusen individer återstod när det var som värst. Det var på riktigt nära ögat.

Det här, då populationen står och balanserar på avgrundens brant, brukar kallas en evolutionär flaskhals. Det kan jämföras med att genbanken blir rånad: när det hela är över och krutröken har lagt sig är den återstående populationen en skugga av vad den var innan och många genetiska egenskaper har gått förlorade för alltid.

Just nu är vi mer än sju miljarder människor på den här planeten, vilket kan kännas som en trygg siffra: oss flaskhalsar man inte till utrotningens brant så där bara. Inte nu längre.

Sant i och för sig, det skulle kräva en sällsynt brutal serie av worst case scenarios för att driva oss tillbaka till den där punkten då bara fem till tio tusen typer står kvar i askan och huttrar.

Men det är inte alls omöjligt, och en orsak är just bristen på mångfald som orsakades av den förra flaskhalsen. Vi är en förvånansvärt enahanda art. Var är alla hobbitarna, alverna, trollen, dvärgarna och vem vet vad som förekommer sida vid sida med människorna i Tolkiens böcker? Det kunde och borde existera flera andra människoarter vid sidan av oss.

Om det inte vore för den där flaskhalsen för sjuttio tusen år sedan. Och innan den hade vi troligtvis en annan, för omkring sex hundra tusen år sedan, när supervulkanen i Yellowstone gick i luften. Flaskhalsarna har gjort vår arvsmassa fattig. Vi är bra på att föröka oss, men det är sekunda DNA som vi sprider. Sårbart DNA.

Ett och samma supervirus skulle i princip klara av att knocka oss alla om det kom loss på allvar och gjorde verklighet av domedagsskrönor à la Stephen Kings “Pestens tid” eller Terry Gilliams “Tolv apor”. Ensidiga populationer är sårbara, hur stora de än är.

Vad vi skulle behöva är mer mångfald, inte mindre. Och då talar jag inte bara om vårt eget DNA, utan om hela ekosystemet. Ju fler arter, ju större diversitet, desto bättre skydd mot plötsliga omvälvningar och naturkatastrofer. Det är inte bara vi som går åt pipan när katastrofen är inne, alla andra arter som vi är beroende av för att överleva får också stryk.

Och vad gör vi: jo, vi går fram genom jordens ekosystem som noshörningar på korthus-FM och förintar mångfalden var vi än stöter på den. Monokulturen regerar i vårt tänkande: regnskogar med tusentals arter faller under bulldozern och ersätts av en enda odlingsväxt, om det sedan är soja eller oljepalmer.

Korallreven, havens motsvarigheter till regnskogarna, bleknar bort och dör, och ersätts av… tja, ingenting, egentligen. De bara försvinner.

Politiken följer samma mönster. Allt och alla som sticker upp över mängden huggs ned. Minoriteter världen över duckar när majoritetens och monokulturens lie viner över deras huvuden. Språk, religion, hudfärg, sexualitet… Är du annorlunda så ska du se upp, för sådant gillar inte Monokulturens Tempelriddare med Vladimir, Donald, Timo, Jimmie och de andra i spetsen.

För så är det: enligt samma logik som gör en biologisk population sårbar då mångfalden minskar, blir också samhället svagare och mer utsatt när diversiteten avtar. Monokultur är illa för ekonomin, för kreativiteten, för kulturen, för freden etcetera.

Storbritannien är ett praktexempel på det här. Var Imperiet än har klampat in i världen under århundradenas lopp och sått sina Rule Britannia-frön har mångfalden fått ge vika för den kristna monokulturen och sedan har ingen haft roligt längre.

Och ironiskt nog, samtidigt som kolonierna har brittifierats och kristnats, har själva England blivit allt mångfaldigare, heterogent och rikt på intryck, smaker, röster, färger, berättelser… och jo, också pengar och välfärd.

Sedan finanskrisen 2008 har vissa haft det lite knaggligt, men a) Storbritannien är fortfarande rikare än någonsin och b) läget skulle ha varit mycket värre utan bufferten som det diversifierade brittiska samhället innebar för landet.

Men försök förklara det här för en Ukip- eller Britain First-korsfarare som hugger blint mot mångfalden när han de facto borde rasa mot globaliseringens och one size fits all-austeritypolitikens likriktande gjutformar.

Globalisering och finanspolitik är komplicerade kedjor av orsak och verkan, med fjärran, ansiktslösa aktörer i gråa kostymer som aldrig syns till i de egna hemkvarteren. Enklare då att hugga mot den pakistanska familjen som flyttade in i grannhuset. Eller mot den polska gästarbetaren som fixade den läckande badrumskranen. Allt måste ju vara deras fel, right? Eller bögarnas.

Hur som helst så är de annorlunda hela bunten, och det i sig är illa nog, eller hur?

Och nu, här är Ned Stark: nuclear winter is coming. Kanske inte i år (även om Donald Trump redan lär ha frågat en av sina rådgivare att “varför skulle vi inte använda kärnvapen?”), kanske inte ens det här århundradet. Men katastrofer hör till kretsloppet på den här planeten. De är mer eller mindre oundvikliga. Är det inte krig så är det vulkaner, asteroider, pandemier, solstormar, klimatförändringar och whatnot. Man är inte en domedagsprofet om man påpekar det. Det är vad amerikanerna kallar “facts of life”.

Men det är ingenting att tappa livslusten för, eller sticka huvudet i sanden. När olika sorters djävulskap hotar ens hushåll tar man kontakt med ett försäkringsbolag. Man förbereder sig. Man ser lite längre än ens egen näsa är lång. Man går ut och hugger ved innan man är insnöad.

Och framför allt: man ser till att alla äggen inte är samlade i en och samma korg.

Man diversifierar.

Man gifter in lite färskt blod i släkten då och då.

Man reser och skaffar sig nya intryck.

Det här med att resa är förresten inte bara bra för det inre livet och souvenirsamlingen. Aurora Karamzin, en av Finlands första och största kändisar, pionjär inom social- och diakoniarbetet samt fixstjärna på societetshimlen i Helsingfors och S:t Petersburg, levde till nästan hundra års ålder, något som få lyckades med på artonhundratalet och det tidiga nittonhundratalet.

En orsak till att folk dog som flugor förr var att de inte var rörliga. På den gamla dåliga tiden kunde gemene man leva och dö inom en och samma socken, utan att nödvändigtvis röra sig längre från sitt hem än maximalt några enstaka dagsetapper med hästdroska. Det här ledde till att man inte utsatte sin kropp för främmande intryck i form av exotiska bakterier och virus.

Aurora Karamzin däremot, hon reste vitt och brett under hela sitt långa liv. Hon utsatte sig för främmande smaker och bakterier och träffade mängder av människor från världens alla hörn. Därmed var hon inte en sittande måltavla sedan när nästa epidemi drog in över Helsingfors. Hennes immunförsvar hade sannolikt redan stött på den bobban under någon av hennes långa resor inom det stora ryska riket och utanför det, även om Aurora själv kanske inte tänkte på saken.

Aurora Karamzin var hur som helst beredd, helt enkelt. Och bland annat därför levde hon till över nittio års ålder. Okej, en bättre och mer mångsidig kost än allmogen hade tillgång till gjorde säkert inte hennes odds sämre.

Men poängen här är alltså att vilken katastrof som än väntar bakom knuten – och det väntar som sagt en eller flera sådana där, tro mig – så behöver man inte finna sig i sitt öde och bara sitta och oja och voja över att allt hopp är ute. Man kan förbereda sig. Och det gör man som sagt bland annat genom att diversifiera sig. Genom att utsätta sitt immunförsvar för nya intryck, men också sitt sinne: genom att läsa, studera språk, skaffa sig vänner från andra kulturer, fylla sin verktygsback med redskap för de mest varierande problem.

Inte genom att göra det motsatta och undvika allt som är annorlunda, så som populistpolitikerna från alla länder skriker åt oss att göra just nu.

Och sedan har vi ju Murphys lag att tänka på. Den kan också hjälpa oss överleva vad som än kommer.

Murphys lag måste vara en av de mest missförstådda och underskattade livsvisdomarna någonsin. ”Om något kan gå fel kommer det förr eller senare göra det”. Så brukar man ju säga när saker och ting inte går som på Strömsö.

Men det som de flesta inte fattar är att Edward A. Murphy, ingenjör inom det amerikanska flygvapnet, egentligen inte alls var en pessimist. Okej, en pessimist medger sällan att han är pessimist, han är alltid “realist” enligt egen utsago. Men Edward Murphy var ett strå vassare: han var perfektionist. Han menade aldrig att allting nödvändigtvis kommer att gå åt helvete. Bara de saker som vi är för lata och dumma att fixa innan de gör det.

Du måste vara petnoga in absurdum om du jobbar med flygplan där felmarginalen ofta är noll. Minsta lilla fel kan kosta någon livet. Då måste du utgå från att det som kan gå fel också förr eller senare kommer att gå fel. Och sedan måste du se till att eliminera möjligheten för att felet i fråga kan uppstå.

Fast när allt som kan gå fel har byggts om på ett sätt som gör att det inte längre kan gå fel, tja, då hänvisar pessimisten sannolikt hur som helst till Murphys andra lag (tillagd efteråt av någon okänd gycklare): “Om någonting inte kan gå fel så går det fel i alla fall”.

Hur som helst. Jag inledde det här inlägget genom att tala om flaskhalsar och fem-före-utrotningar. Som sagt så är vi över sju miljarder människor på jorden just nu och när nästa megakatastrof slår till så kommer vår skara att decimeras, men vi kommer sannolikt att överleva nästa flaskhals. Det är jag övertygad om. Men det kommer inte att vara en trevlig upplevelse, var så säker på den saken!

En sak är dock säker. Livet på jorden kommer i alla fall att gå vidare, till och med om vi bränner av alla våra kärnvapen i ett enda stort domedagsfyrverkeri. Livet här har faktiskt sett mycket värre saker under årmiljonernas lopp.

Livet har kört ned sina kilar så djupt i urberget att det kommer att gå vidare här i en eller annan form åtminstone tills den dag då solen slutligen bränner slut sitt väte i kärnan och sväller upp och äter de inre planeterna. Och dit är det ännu flera miljarder år.

Livet är otroligt segt, och att ens fantisera om att utrota det är bara ett uttryck av storhetsvansinne och hybris, utan någon som helst förankring i verkligheten. Livet är betydligt starkare än vi. Det tar emot knockar i femton-kilometers-asteroidklassen, som den som suddade ut dinosaurierna, och stiger upp, borstar dammet av sig och fortsätter.

Vår kultur däremot, den västerländska kulturen och ekonomin, den är inte alls lika trygg. Den kommer sannolikt att gå samma väg som alla andra stora imperier och samhällsbyggen har gjort hittills, och när kollapsen slutligen kommer så kommer ingen att ha roligt på ett tag.

Kalla mig pessimist, men jag är tämligen övertygad om att det här kommer att ske under min livstid. Sannolikt har händelserna som kommer att leda upp till Punkten Utan Återvändo redan satts i rörelse.

Men till och med jag med min onekligen nattsvarta syn på vårt samhälles överlevnad tycker ju att det är så fullständigt onödigt och idiotiskt. Jag menar, vi skulle ju kunna ha det så bra. Om vi ville.

Vi har alla förutsättningarna, trots allt. Den medicinska vetenskapen har gett oss vapen mot de flesta sjukdomarna, vi har vacciner och läkemedel mot det mesta som hotar våra liv. Om vi skulle satsa alla de pengar som vi nu sätter på vapen på medicinsk forskning så skulle vi ha en kur mot cancer innan julen är här. Precis som ingen skulle behöva vara hungrig eller fattig. På allvar!

Samma sak med alla andra hot som hänger över våra huvuden. Allt det där skulle gå att lösa om vi bara tog tummen ur ändan och gjorde något åt saken – kollektivt. Klimathotet, den globala artdöden, alla andra miljöproblem, de skulle inte vara några problem om vi bara kavlade upp ärmarna och lade våra fåniga gräl åt sidan och skred till verket!

Vi kunde ha koloniserat Mars vid det här laget och byggt baser på månen och enorma konstgjorda habitat i omloppsbana runt jorden, med utrymme och matproduktion för miljarder och åter miljarder människor. Vi kunde ha koloniseringsskepp på väg mot Alfa Centauri eller Tau Ceti vid det här laget, om vi bara hade fattat beslutet om saken och sett till att få det gjort.

Vi kunde ha lagt våra ägg i så många olika korgar att vår art i praktiken skulle vara omöjlig att utrota. Vi kunde ha frigjort oss från flaskhalsarnas hot, en gång för alla.

Men det skulle ha förutsatt att vi använde av oss av vår största rikedom, mångfalden och det fertila utbytet av idéer och intryck som uppstår när kulturer möts och blandas. I stället jobbar vi hundraåttio grader åt det andra hållet. Vi röstar på populister, vi hatar, vi vänder oss inåt, vi bekämpar mångfald i stället för att omfamna den.

Alla försäkringar som vi kunde teckna river vi sönder, alla nötter vi kunde samla inför den kommande vintern kastar vi på varandra som projektiler. Alla erfarenheter och goda råd som vi kunde fråga våra grannar om, dem fnyser vi åt.

Vi kommer aldrig att kunna vrida klockan bakåt, men när vi inser det låter vi inte det hindra oss: vi slår sönder hela klockan i stället.

Så vad borde vi då ta oss till? Borde vi trots allt satsa på att rida ut stormen och hoppas på att när de auktoritära ledarna som installerar sig i presidentpalats efter presidentpalats en dag har störtats av en folkmassa som är trött på krig och elände, stundar en ny period av fred, demokrati och välstånd, den här gången en som räcker för evigt?

Tja. Låt oss uttrycka det som så att jag skulle kanske inte hålla andan i väntan på att så sker. Åtminstone ska vi inte vänta oss för mycket av den demokratiska processen, att den på något magiskt eller ens självreglerande sätt, med evolutionen som modell skulle rensa bort de ruttna äpplena och leda till någonting bättre.

Paradoxalt nog, och ironiskt nog, efter allt som jag har sagt, så är jag faktiskt väldigt besviken på demokratin. Man kan säga att jag har det gemensamt med alla de där som hejar på Putin, Trump och Erdogan. Demokratin har misslyckats och bara gett oss elände, dags nu för någonting annat. Så tror också jag om ni ställer mig mot väggen om saken.

Men det där “någonting annat” är ju inte starkemansstyre à la Trump eller Putin, där tar mitt och de andra demokratikritikernas samförstånd slut. Sådant är bara att släcka eldsvådor med bensin.

Det som skulle behövas, som jag ser det, är någon form av upplyst despoti, en välvillig, framstegsvänlig diktator som är påläst och ser de stora perspektiven. Som är fast och hård vid behov, men mild och rättvis. Som jobbar för vår kollektiva överlevnad.

Jag vet vad ni undrar. Vad har jag nu rökt då?

Nä, jag vet ju mycket väl att den här upplysta despoten är en omöjlig dröm, en utopi helt i klass med de andra knasiga drömmarna om en bättre värld som har tänkts upp över miljontals glas rödvin i otaliga rökiga, dunkla rum ända sedan antikens dagar.

Jag kunde lika gärna föreslå att Gud själv stiger ned från sin himmel och tar saker i egna händer och styr oss mot en bättre framtid, kanske rentav mot stjärnorna. Jag skulle ju vara i gott sällskap där. Hur många apokalyptiska religiösa rörelser finns det inte som ser Putin, Trump och de andra som ett nödvändigt ont som banar vägen mot den slutliga uppgörelsen mellan gott och ont och den väntande Nya jorden?

Men kanske det finns ett mer realistiskt alternativ. Kanske. Chansen är väldigt liten, men inte helt försumbar. Jag tror ju att om någon ska lösa våra problem och säkra vår överlevnad som art så är det en eller annan form av artificiell intelligens.

Frågan är, med andra ord, kommer vår civilisation att hålla ut så länge att vi hinner konstruera en artificiell intelligens, en maskinhjärna som är så avancerad att den konstruerar en ännu mer avancerad version av sig själv, som konstruerar – eller kodar – en ännu smartare version av sig själv, och så vidare, ända tills vi har en hypersmart artificiell intelligens, som praktiskt taget uppfyller definitionen för en gud?

En som saknar vår kortsiktighet, vår grälsjuka, vår skrockfullhet, vårt hat och vår dumhet. En som dessutom i praktiken lever för evigt. Som inte behöver oroa sig för att bli omvald vart fjärde år.

Vad sägs om det, låter det inte som en bra plan?

Låt mig besvara min egen fråga: jag skulle inte hålla andan i väntan på att det sker. Om vi igen uttrycker saken på det viset.

En upplyst artificiell despot skulle lika sannolikt, eller ännu sannolikare, leda till en mardrömsvärld à la The Matrix, eller så skulle den bara dra den inte helt felaktiga slutsatsen att vi människor är roten till alla problem och börja hötta mot oss med kärnvapenflugsmällan, efter att ha sett till att den själv sitter tryggt på en server djupt nere under Klippiga bergen.

Många av våra i mitt tycke vettigaste tänkare med Stephen Hawking, Bill Gates och Elon Musk i spetsen har varnat för riskerna med att låta maskinerna bli för smarta, och jag tror ju dessvärre att de vet vad de talar om.

Men det finns ju den där lilla, lilla möjligheten för att de har fel.

Så vad ska vi göra då? Tja, vad vet jag. Jag har aldrig hävdat att jag sitter inne med svaret. Jag har, precis som de flesta andra, bara en massa frågor. Som just nu väldigt ofta innehåller ord som “Donald Trump” och “hur i helvete?”

Så jag kan inte säga åt er vad ni ska göra. Jag ska däremot själv tillreda en pyttipanna åt min familj. Och vänta på att det slutar regna. Sedan ska jag elda bastun och se på när ungarna simmar och skuttar i vattnet från bryggan. Kanske det får mina tankar att klarna, kanske jag har en universallösning att komma med sedan.

Vi får lov att återkomma.