Funderingar i väntan på undergången (eller att det ska sluta regna)

För omkring sjuttio tusen år sedan såg det sällsynt illa ut för människorna. Vi blev nästan utrotade den gången när supervulkanen Toba fick ett utbrott och utlöste en global atomvinter som tog kål på våra förfäder till den grad att bara fem till tio tusen individer återstod när det var som värst. Det var på riktigt nära ögat.

Det här, då populationen står och balanserar på avgrundens brant, brukar kallas en evolutionär flaskhals. Det kan jämföras med att genbanken blir rånad: när det hela är över och krutröken har lagt sig är den återstående populationen en skugga av vad den var innan och många genetiska egenskaper har gått förlorade för alltid.

Just nu är vi mer än sju miljarder människor på den här planeten, vilket kan kännas som en trygg siffra: oss flaskhalsar man inte till utrotningens brant så där bara. Inte nu längre.

Sant i och för sig, det skulle kräva en sällsynt brutal serie av worst case scenarios för att driva oss tillbaka till den där punkten då bara fem till tio tusen typer står kvar i askan och huttrar.

Men det är inte alls omöjligt, och en orsak är just bristen på mångfald som orsakades av den förra flaskhalsen. Vi är en förvånansvärt enahanda art. Var är alla hobbitarna, alverna, trollen, dvärgarna och vem vet vad som förekommer sida vid sida med människorna i Tolkiens böcker? Det kunde och borde existera flera andra människoarter vid sidan av oss.

Om det inte vore för den där flaskhalsen för sjuttio tusen år sedan. Och innan den hade vi troligtvis en annan, för omkring sex hundra tusen år sedan, när supervulkanen i Yellowstone gick i luften. Flaskhalsarna har gjort vår arvsmassa fattig. Vi är bra på att föröka oss, men det är sekunda DNA som vi sprider. Sårbart DNA.

Ett och samma supervirus skulle i princip klara av att knocka oss alla om det kom loss på allvar och gjorde verklighet av domedagsskrönor à la Stephen Kings “Pestens tid” eller Terry Gilliams “Tolv apor”. Ensidiga populationer är sårbara, hur stora de än är.

Vad vi skulle behöva är mer mångfald, inte mindre. Och då talar jag inte bara om vårt eget DNA, utan om hela ekosystemet. Ju fler arter, ju större diversitet, desto bättre skydd mot plötsliga omvälvningar och naturkatastrofer. Det är inte bara vi som går åt pipan när katastrofen är inne, alla andra arter som vi är beroende av för att överleva får också stryk.

Och vad gör vi: jo, vi går fram genom jordens ekosystem som noshörningar på korthus-FM och förintar mångfalden var vi än stöter på den. Monokulturen regerar i vårt tänkande: regnskogar med tusentals arter faller under bulldozern och ersätts av en enda odlingsväxt, om det sedan är soja eller oljepalmer.

Korallreven, havens motsvarigheter till regnskogarna, bleknar bort och dör, och ersätts av… tja, ingenting, egentligen. De bara försvinner.

Politiken följer samma mönster. Allt och alla som sticker upp över mängden huggs ned. Minoriteter världen över duckar när majoritetens och monokulturens lie viner över deras huvuden. Språk, religion, hudfärg, sexualitet… Är du annorlunda så ska du se upp, för sådant gillar inte Monokulturens Tempelriddare med Vladimir, Donald, Timo, Jimmie och de andra i spetsen.

För så är det: enligt samma logik som gör en biologisk population sårbar då mångfalden minskar, blir också samhället svagare och mer utsatt när diversiteten avtar. Monokultur är illa för ekonomin, för kreativiteten, för kulturen, för freden etcetera.

Storbritannien är ett praktexempel på det här. Var Imperiet än har klampat in i världen under århundradenas lopp och sått sina Rule Britannia-frön har mångfalden fått ge vika för den kristna monokulturen och sedan har ingen haft roligt längre.

Och ironiskt nog, samtidigt som kolonierna har brittifierats och kristnats, har själva England blivit allt mångfaldigare, heterogent och rikt på intryck, smaker, röster, färger, berättelser… och jo, också pengar och välfärd.

Sedan finanskrisen 2008 har vissa haft det lite knaggligt, men a) Storbritannien är fortfarande rikare än någonsin och b) läget skulle ha varit mycket värre utan bufferten som det diversifierade brittiska samhället innebar för landet.

Men försök förklara det här för en Ukip- eller Britain First-korsfarare som hugger blint mot mångfalden när han de facto borde rasa mot globaliseringens och one size fits all-austeritypolitikens likriktande gjutformar.

Globalisering och finanspolitik är komplicerade kedjor av orsak och verkan, med fjärran, ansiktslösa aktörer i gråa kostymer som aldrig syns till i de egna hemkvarteren. Enklare då att hugga mot den pakistanska familjen som flyttade in i grannhuset. Eller mot den polska gästarbetaren som fixade den läckande badrumskranen. Allt måste ju vara deras fel, right? Eller bögarnas.

Hur som helst så är de annorlunda hela bunten, och det i sig är illa nog, eller hur?

Och nu, här är Ned Stark: nuclear winter is coming. Kanske inte i år (även om Donald Trump redan lär ha frågat en av sina rådgivare att “varför skulle vi inte använda kärnvapen?”), kanske inte ens det här århundradet. Men katastrofer hör till kretsloppet på den här planeten. De är mer eller mindre oundvikliga. Är det inte krig så är det vulkaner, asteroider, pandemier, solstormar, klimatförändringar och whatnot. Man är inte en domedagsprofet om man påpekar det. Det är vad amerikanerna kallar “facts of life”.

Men det är ingenting att tappa livslusten för, eller sticka huvudet i sanden. När olika sorters djävulskap hotar ens hushåll tar man kontakt med ett försäkringsbolag. Man förbereder sig. Man ser lite längre än ens egen näsa är lång. Man går ut och hugger ved innan man är insnöad.

Och framför allt: man ser till att alla äggen inte är samlade i en och samma korg.

Man diversifierar.

Man gifter in lite färskt blod i släkten då och då.

Man reser och skaffar sig nya intryck.

Det här med att resa är förresten inte bara bra för det inre livet och souvenirsamlingen. Aurora Karamzin, en av Finlands första och största kändisar, pionjär inom social- och diakoniarbetet samt fixstjärna på societetshimlen i Helsingfors och S:t Petersburg, levde till nästan hundra års ålder, något som få lyckades med på artonhundratalet och det tidiga nittonhundratalet.

En orsak till att folk dog som flugor förr var att de inte var rörliga. På den gamla dåliga tiden kunde gemene man leva och dö inom en och samma socken, utan att nödvändigtvis röra sig längre från sitt hem än maximalt några enstaka dagsetapper med hästdroska. Det här ledde till att man inte utsatte sin kropp för främmande intryck i form av exotiska bakterier och virus.

Aurora Karamzin däremot, hon reste vitt och brett under hela sitt långa liv. Hon utsatte sig för främmande smaker och bakterier och träffade mängder av människor från världens alla hörn. Därmed var hon inte en sittande måltavla sedan när nästa epidemi drog in över Helsingfors. Hennes immunförsvar hade sannolikt redan stött på den bobban under någon av hennes långa resor inom det stora ryska riket och utanför det, även om Aurora själv kanske inte tänkte på saken.

Aurora Karamzin var hur som helst beredd, helt enkelt. Och bland annat därför levde hon till över nittio års ålder. Okej, en bättre och mer mångsidig kost än allmogen hade tillgång till gjorde säkert inte hennes odds sämre.

Men poängen här är alltså att vilken katastrof som än väntar bakom knuten – och det väntar som sagt en eller flera sådana där, tro mig – så behöver man inte finna sig i sitt öde och bara sitta och oja och voja över att allt hopp är ute. Man kan förbereda sig. Och det gör man som sagt bland annat genom att diversifiera sig. Genom att utsätta sitt immunförsvar för nya intryck, men också sitt sinne: genom att läsa, studera språk, skaffa sig vänner från andra kulturer, fylla sin verktygsback med redskap för de mest varierande problem.

Inte genom att göra det motsatta och undvika allt som är annorlunda, så som populistpolitikerna från alla länder skriker åt oss att göra just nu.

Och sedan har vi ju Murphys lag att tänka på. Den kan också hjälpa oss överleva vad som än kommer.

Murphys lag måste vara en av de mest missförstådda och underskattade livsvisdomarna någonsin. ”Om något kan gå fel kommer det förr eller senare göra det”. Så brukar man ju säga när saker och ting inte går som på Strömsö.

Men det som de flesta inte fattar är att Edward A. Murphy, ingenjör inom det amerikanska flygvapnet, egentligen inte alls var en pessimist. Okej, en pessimist medger sällan att han är pessimist, han är alltid “realist” enligt egen utsago. Men Edward Murphy var ett strå vassare: han var perfektionist. Han menade aldrig att allting nödvändigtvis kommer att gå åt helvete. Bara de saker som vi är för lata och dumma att fixa innan de gör det.

Murphys-law

Du måste vara petnoga in absurdum om du jobbar med flygplan där felmarginalen ofta är noll. Minsta lilla fel kan kosta någon livet. Då måste du utgå från att det som kan gå fel också förr eller senare kommer att gå fel. Och sedan måste du se till att eliminera möjligheten för att felet i fråga kan uppstå.

Fast när allt som kan gå fel har byggts om på ett sätt som gör att det inte längre kan gå fel, tja, då hänvisar pessimisten sannolikt hur som helst till Murphys andra lag (tillagd efteråt av någon okänd gycklare): “Om någonting inte kan gå fel så går det fel i alla fall”.

Hur som helst. Jag inledde det här inlägget genom att tala om flaskhalsar och fem-före-utrotningar. Som sagt så är vi över sju miljarder människor på jorden just nu och när nästa megakatastrof slår till så kommer vår skara att decimeras, men vi kommer sannolikt att överleva nästa flaskhals. Det är jag övertygad om. Men det kommer inte att vara en trevlig upplevelse, var så säker på den saken!

En sak är dock säker. Livet på jorden kommer i alla fall att gå vidare, till och med om vi bränner av alla våra kärnvapen i ett enda stort domedagsfyrverkeri. Livet här har faktiskt sett mycket värre saker under årmiljonernas lopp.

Livet har kört ned sina kilar så djupt i urberget att det kommer att gå vidare här i en eller annan form åtminstone tills den dag då solen slutligen bränner slut sitt väte i kärnan och sväller upp och äter de inre planeterna. Och dit är det ännu flera miljarder år.

Livet är otroligt segt, och att ens fantisera om att utrota det är bara ett uttryck av storhetsvansinne och hybris, utan någon som helst förankring i verkligheten. Livet är betydligt starkare än vi. Det tar emot knockar i femton-kilometers-asteroidklassen, som den som suddade ut dinosaurierna, och stiger upp, borstar dammet av sig och fortsätter.

Vår kultur däremot, den västerländska kulturen och ekonomin, den är inte alls lika trygg. Den kommer sannolikt att gå samma väg som alla andra stora imperier och samhällsbyggen har gjort hittills, och när kollapsen slutligen kommer så kommer ingen att ha roligt på ett tag.

Kalla mig pessimist, men jag är tämligen övertygad om att det här kommer att ske under min livstid. Sannolikt har händelserna som kommer att leda upp till Punkten Utan Återvändo redan satts i rörelse.

Men till och med jag med min onekligen nattsvarta syn på vårt samhälles överlevnad tycker ju att det är så fullständigt onödigt och idiotiskt. Jag menar, vi skulle ju kunna ha det så bra. Om vi ville.

Vi har alla förutsättningarna, trots allt. Den medicinska vetenskapen har gett oss vapen mot de flesta sjukdomarna, vi har vacciner och läkemedel mot det mesta som hotar våra liv. Om vi skulle satsa alla de pengar som vi nu sätter på vapen på medicinsk forskning så skulle vi ha en kur mot cancer innan julen är här. Precis som ingen skulle behöva vara hungrig eller fattig. På allvar!

Samma sak med alla andra hot som hänger över våra huvuden. Allt det där skulle gå att lösa om vi bara tog tummen ur ändan och gjorde något åt saken – kollektivt. Klimathotet, den globala artdöden, alla andra miljöproblem, de skulle inte vara några problem om vi bara kavlade upp ärmarna och lade våra fåniga gräl åt sidan och skred till verket!

Vi kunde ha koloniserat Mars vid det här laget och byggt baser på månen och enorma konstgjorda habitat i omloppsbana runt jorden, med utrymme och matproduktion för miljarder och åter miljarder människor. Vi kunde ha koloniseringsskepp på väg mot Alfa Centauri eller Tau Ceti vid det här laget, om vi bara hade fattat beslutet om saken och sett till att få det gjort.

Vi kunde ha lagt våra ägg i så många olika korgar att vår art i praktiken skulle vara omöjlig att utrota. Vi kunde ha frigjort oss från flaskhalsarnas hot, en gång för alla.

Spacecolony3edit.jpeg

Men det skulle ha förutsatt att vi använde av oss av vår största rikedom, mångfalden och det fertila utbytet av idéer och intryck som uppstår när kulturer möts och blandas. I stället jobbar vi hundraåttio grader åt det andra hållet. Vi röstar på populister, vi hatar, vi vänder oss inåt, vi bekämpar mångfald i stället för att omfamna den.

Alla försäkringar som vi kunde teckna river vi sönder, alla nötter vi kunde samla inför den kommande vintern kastar vi på varandra som projektiler. Alla erfarenheter och goda råd som vi kunde fråga våra grannar om, dem fnyser vi åt.

Vi kommer aldrig att kunna vrida klockan bakåt, men när vi inser det låter vi inte det hindra oss: vi slår sönder hela klockan i stället.

Så vad borde vi då ta oss till? Borde vi trots allt satsa på att rida ut stormen och hoppas på att när de auktoritära ledarna som installerar sig i presidentpalats efter presidentpalats en dag har störtats av en folkmassa som är trött på krig och elände, stundar en ny period av fred, demokrati och välstånd, den här gången en som räcker för evigt?

Tja. Låt oss uttrycka det som så att jag skulle kanske inte hålla andan i väntan på att så sker. Åtminstone ska vi inte vänta oss för mycket av den demokratiska processen, att den på något magiskt eller ens självreglerande sätt, med evolutionen som modell skulle rensa bort de ruttna äpplena och leda till någonting bättre.

Paradoxalt nog, och ironiskt nog, efter allt som jag har sagt, så är jag faktiskt väldigt besviken på demokratin. Man kan säga att jag har det gemensamt med alla de där som hejar på Putin, Trump och Erdogan. Demokratin har misslyckats och bara gett oss elände, dags nu för någonting annat. Så tror också jag om ni ställer mig mot väggen om saken.

Men det där “någonting annat” är ju inte starkemansstyre à la Trump eller Putin, där tar mitt och de andra demokratikritikernas samförstånd slut. Sådant är bara att släcka eldsvådor med bensin.

Det som skulle behövas, som jag ser det, är någon form av upplyst despoti, en välvillig, framstegsvänlig diktator som är påläst och ser de stora perspektiven. Som är fast och hård vid behov, men mild och rättvis. Som jobbar för vår kollektiva överlevnad.

Jag vet vad ni undrar. Vad har jag nu rökt då?

Nä, jag vet ju mycket väl att den här upplysta despoten är en omöjlig dröm, en utopi helt i klass med de andra knasiga drömmarna om en bättre värld som har tänkts upp över miljontals glas rödvin i otaliga rökiga, dunkla rum ända sedan antikens dagar.

Jag kunde lika gärna föreslå att Gud själv stiger ned från sin himmel och tar saker i egna händer och styr oss mot en bättre framtid, kanske rentav mot stjärnorna. Jag skulle ju vara i gott sällskap där. Hur många apokalyptiska religiösa rörelser finns det inte som ser Putin, Trump och de andra som ett nödvändigt ont som banar vägen mot den slutliga uppgörelsen mellan gott och ont och den väntande Nya jorden?

Men kanske det finns ett mer realistiskt alternativ. Kanske. Chansen är väldigt liten, men inte helt försumbar. Jag tror ju att om någon ska lösa våra problem och säkra vår överlevnad som art så är det en eller annan form av artificiell intelligens.

Frågan är, med andra ord, kommer vår civilisation att hålla ut så länge att vi hinner konstruera en artificiell intelligens, en maskinhjärna som är så avancerad att den konstruerar en ännu mer avancerad version av sig själv, som konstruerar – eller kodar – en ännu smartare version av sig själv, och så vidare, ända tills vi har en hypersmart artificiell intelligens, som praktiskt taget uppfyller definitionen för en gud?

En som saknar vår kortsiktighet, vår grälsjuka, vår skrockfullhet, vårt hat och vår dumhet. En som dessutom i praktiken lever för evigt. Som inte behöver oroa sig för att bli omvald vart fjärde år.

Vad sägs om det, låter det inte som en bra plan?

Låt mig besvara min egen fråga: jag skulle inte hålla andan i väntan på att det sker. Om vi igen uttrycker saken på det viset.

En upplyst artificiell despot skulle lika sannolikt, eller ännu sannolikare, leda till en mardrömsvärld à la The Matrix, eller så skulle den bara dra den inte helt felaktiga slutsatsen att vi människor är roten till alla problem och börja hötta mot oss med kärnvapenflugsmällan, efter att ha sett till att den själv sitter tryggt på en server djupt nere under Klippiga bergen.

Många av våra i mitt tycke vettigaste tänkare med Stephen Hawking, Bill Gates och Elon Musk i spetsen har varnat för riskerna med att låta maskinerna bli för smarta, och jag tror ju dessvärre att de vet vad de talar om.

Men det finns ju den där lilla, lilla möjligheten för att de har fel.

Så vad ska vi göra då? Tja, vad vet jag. Jag har aldrig hävdat att jag sitter inne med svaret. Jag har, precis som de flesta andra, bara en massa frågor. Som just nu väldigt ofta innehåller ord som “Donald Trump” och “hur i helvete?”

Så jag kan inte säga åt er vad ni ska göra. Jag ska däremot själv tillreda en pyttipanna åt min familj. Och vänta på att det slutar regna. Sedan ska jag elda bastun och se på när ungarna simmar och skuttar i vattnet från bryggan. Kanske det får mina tankar att klarna, kanske jag har en universallösning att komma med sedan.

Vi får lov att återkomma.

Annonser

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

En reaktion till “Funderingar i väntan på undergången (eller att det ska sluta regna)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s