Skenhelig? Vem, jag?

Jag avskyr ordet ”kritiker”. Det är få ord som det har gått en sådan inflation i som just ”kritiker” (gör det här mig till en kritikerkritiker?). Det skulle vara ”skeptiker” i så fall.

Säg efter mig: bara för att min ryggradskänsla säger åt mig att någonting inte är bra och trevligt så är jag inte en kritiker. Eller en skeptiker. Jag har en åsikt, och that’s it.

Att bli kritiker, en äkta sådan, involverar galna mängder jobb. Du måste läsa in dig på det du vill kritisera, och inte bara den ena sidan av det, utan samtliga aspekter. I vår svartvita diskussionskultur glömmer vi numera ofta att saker och ting inte har bara två sidor, de så gott som alltid flera.

Och det är sällan som någon av sidorna är entydigt ”ond” eller ”god”.

Jag frestas ju att invända mot mitt eget resonemang här och säga att vår regerings flyktingpolitik, den har ju inga förmildrande omständigheter, den är rutten ända in i märgen: omänsklig, brutal, kortsiktig och självisk.

Den är till sista stavelsen dikterad av Sannfinländarna och deras allra mest ”invandringskritiska” och rasistiska flygel, och var och en människa med skuggan av ett samvete har en moralisk plikt att höja sin röst mot den, inklusive mig (gör det här mig till en invandringskritikerkritiker?).

Apropå det, jag har inte skrivit ett brev till Juha Sipilä. Jag vet att många av mina vänner och bekanta har gjort det. Jag har till och med läst vissa av dem. Fina brev, direkt från hjärtat, mitt i prick. Man önskar ju faktiskt att Sipilä skulle läsa dem och att kalkylatorn han har där som hjärnan brukar sitta kunde registrera dem och känna sig berörd och rörd.

Men bara det här, att jag inte tror att Juha Sipilä bryr sig ett jota om breven folk skriver åt honom, räcker inte som ursäkt. Varför har jag inte involverat mig i diskussionen?

Tja, hur var det som Blur sjöng i låten Country House: ”I’m a professional cynic / but my heart’s not in it”. Den brutala och krassa sanningen är att om nån kommer och sticker en mätare i mig så visar den oundvikligen att  jag inte bryr mig tillräckligt.

Visst, jag ser bilderna från Syrien, av gråtande och blödande småbarn. Jag läser reportagen om gråtande kvinnor som tvingats sälja sig själva för att överleva och som ändå skickas tillbaka till helvetet som är deras hemländer. Jag lider med dem, på riktigt.

Men jag bryr mig inte tillräckligt. Objektivt sett.

Visst, det är en psykisk defensmekanism. Skulle jag tillåta mig själv att bry mig så mycket som jag borde så skulle jag inte vara kapabel att fungera i mitt dagliga liv. Jag skulle inte kunna gå till jobbet, jag skulle inte kunna lyssna på musik, jag skulle inte kunna gå på bio.

Jag skulle sitta hemma och gråta, lamslagen av min världssmärta.

Eller, om jag hade någon stake att tala om så skulle jag måla ett plakat och gå och ställa mig i protest utanför statsrådets kansli.

Åtminstone skulle jag inte sitta hemma och titta på Master Chef Australia.

Det är så förändring fås till stånd. När folket drar ut på gatorna. Inte ens då funkar det alltid, men utan att det sker har sällan någon ondsint regim fåtts i gungning.

Det är inte en riktig revolution om den flyttas inomhus i fall av regn.

Jag säger det igen: jag sympatiserar med dem som skriver brev åt Juha Sipilä, jag lyfter på hatten för dem, men jag tror inte det kommer att ha önskad avsikt och jag är för – vaddå? Lat? Cynisk? Rädd? – för att gå och ställa mig utanför makthavarnas kontorsfönster med ett plakat och en megafon.

Det här får mig att känna mig som en cynisk söndagsskeptiker av den värsta sorten. Den där som sitter i sin soffa och fnyser åt alla sidor av en diskussion och kritiserar dem som ens tar någon sort ställning medan jag själv gör absolut ingenting åt saken.

Om det sedan handlar om flyktingfrågan eller den här andra stora frågan som definierar vår tid. Klimatet.

Jag är hyfsat påläst när det gäller vetenskapen bakom klimatet. Jag känner rätt väl till argumenten på båda sidor av staketet. Och jag vet att nejsägarna är ute och cyklar. Att det barkar käpprätt åt helvete och att vi alla måste kavla upp ärmarna och göra någonting åt saken om vi vill överleva det här.

Ändå gör jag ingenting utöver triviala saker som att byta ut glödlamporna mot strömsnåla LED-lampor och teckna ett elavtal med en leverantör som säger sig sälja endast ström producerad med vindkraft. Och jag pendlar med tåg, det är väl alltid någonting?

Bah! Det är som att stå på stranden och se megatsunamin komma dundrande och reagera med att kavla upp byxbuntarna.

För att kunna säga att jag är seriös så borde jag, än en gång, stå med ett plakat utanför riksdagen (eller ett kolkraftverk) dagligen tills någonting händer, och som ett absolut minimum borde jag ju åtminstone göra mig av med vår bensindrivna bil och börja cykla i stället!

Ärligt talat: de här åtgärderna kanske hade varit tillräckliga på sjuttio- eller åttiotalet (förutsatt att tillräckligt många hade dykt upp), men för att bromsa in och vända den ytterst farliga utvecklingen i det här skedet borde vi alla (och jag menar alla) anamma en livsstil som får den gamla livsstilsindianen Pentti Linkola och hans dystra framtidsutsikter att låta som Nalle Wahlroos.

Alla vi som lever livet i förorten mer eller mindre som förut, med turer ut till stugan på weekendarna och sporadiska resor till Thailand eller New York, vi har i princip avsagt oss rätten att påstå att vi tänker på klimatet.

Vi är – jag är – i praktiken klimatskeptiker, hur illa jag än tycker om hela begreppet. Vi har förbrukat rätten att klaga sedan när the shit hits the fan. Vi har valt sida.

Hur mycket jag än hatar det här så, jag må predika en sak men mitt liv visar i praktiken att jag har valt en helt annan väg. Den där vi satsar allt på att ”skeptikerna” kanske har rätt trots allt och att uppvärmningen uteblir, eller att en deus ex machina sveper ned från kulisserna i sista minuten och räddar oss från undergången. Utomjordingar? Jesus?

För att alternativet, att göra något åt saken på riktigt, är för smärtsamt eller för jobbigt.

Jag har alltid varit en sådan där typ som oroar mig. Ända sedan jag var en liten grabb. Och min mamma har alltid varit en sådan där som säger att äsch, det blir nog bra till slut. De kommer nog på en lösning ska du se.

Vemdå ”de”?

”De”. Jag minns mycket väl hur både mamma och mormor brukade hänvisa till dessa mystiska ”de” som hade lösningen till alla problem som hotade världen. Om det sedan handlade om kapprustningen, de sura regnen, ozonhålet eller åttiotalets klädmode. ”De” fixar det säkert till slut, ”de” ser till att allt blir bra, var inte orolig.

Det fanns en tid då det låg ens någonting i det här. ”De” var ju en vag hänvisning till forskarna och vetenskapen. Någon uppfinner en revolutionerande ny maskin eller medicin som fixar alltsammans (utan att vi i förorten behöver göra någonting. Vissa saker förändras aldrig).

Och länge var det ju så här. Ens lite ditåt. På den tiden då vi ännu respekterade och såg upp till människor som ägnade tiotals år av sitt liv åt att läsa och bli experter på någonting. Vi gav dem jobb och feta budgetar och arbetsro. Vi trodde på dem. Åtminstone på att de var uppriktiga och visste vad de talade om. Och ofta levererade ”de” ju.

I dag är ”de” i bästa fall ”all världens docenter”, i värsta fall onda konspiratörer som är del av en global komplott finansierad av vindkraftsindustrin och styrd av vilka alla krafter som än verkar utgående från och dirigeras av den rödgröna bubblan.

Vi bjuder in dem till debattprogrammen på TV för det är ju mer underhållande så, att ha någon nördig typ där som säger emot den klatschiga populisten som vet precis hur det ligger till och inte är rädd för att säga det på ett språk som alla förstår.

Men nog var det attan att vi skulle lyssna på dem när det blir dags att fatta viktiga beslut som berör riktiga människor nu och i framtiden, beslut där deras expertis kunde bidra med viktig bakgrundskunskap. Då fnyser vi åt dem för att de har en ”agenda” och så skär vi ned på deras finansiering. Igen.

Nåja, hur som helst: sist och slutligen har något ”de” aldrig existerat. Det har ju alltid varit ”vi”, då som nu. På en så här liten planet kan man inte sitta någon annanstans än i samma båt.

Men stöpta som vi är i den dualistiska kristna kulturen där det goda och onda alltid ligger utanför oss själva, krafter som ständigt ligger utanför vår kontroll, inbillar vi oss fortfarande att saker och ting nog ordnar sig till slut bara vi gör vårt bästa och har tålamod.

Jag medger som sagt att jag själv också tror det, vad jag än påstår. Åtminstone lever jag som om jag skulle utgå från det. Från att de utvisade flyktingarna nog klarar sig eller att klimatproblemet fixar sig till slut.

Åtminstone så sanktionerar jag de krafter som uppehåller status quo genom att ge dem mitt tysta de facto-medgivande.

För att bli av med den här skitiga skuldkänslan borde jag stå utanför statsrådsborgen med ett plakat och en megafon, vi borde alla göra det NU, för som sagt, inga revolutioner har någonsin ägt rum utan folk som beger sig dit ut kroppsligen och ställer sig i vägen för pansarvagnarna. Och inte ens då har det alltid gett önskad utdelning.

Låt se: vad gör jag, vilket är mitt faktiska bidrag? Jag skriver och delar saker på Facebook. Det är ju intressant i och för sig, vi har inga prejudikat att ta till, vi vet inte vad som händer i det långa loppet när miljarder människor kopplar upp sig på ett och samma globala nätverk. Men hittills verkar det spela direkt i händerna på the bad guys.

Problemet är ju att enkla lögner är sexigare än svåra sanningar. Och så bubblorna. Folk som predikar för de redan omvända. Världarna möts inte längre. Poletten trillar inte ned i den riktiga världen.

Åtminstone tills alltsammans – hatet, ilskan, lögnerna – spiller över i den fysiska verkligheten och en Trump eller Le Pen väljs till president.

Eller då vi själva, min och din familj, finner oss sittande i en liten båt på ett mörkt, kallt hav, för att någon har invaderat och bombat sönder vårt hemland.

Eller då skördarna som vi är beroende av för vår nästa måltid torkar bort och våra egna barn går hungriga.

Då är det ju för sent att stiga upp tidigt.

Apropå våra barn, det var en annan sak som jag hade tänkt skriva om men dels har jag skrivit helt tillräckligt annars också, ingen orkar läsa, och dels – tja. Det känns kanske för jobbigt att medge det.

Det här med vår brutala regering med sin omänskliga flyktingpolitik, eller folk som hungrar eller drunknar på grund av extrema väderfenomen orsakade av den globala uppvärmningen. Saker som jag med hjälp av min tystnad tillåter ske för åtminstone så är det inte mina barn. Rather them than us.

Det är något av det värsta en människa kan tänka, men gud hjälpe mig, jag medger att jag har tänkt så i mina mörkare stunder.

Hur är det med dig?