Torgskräck i Barösund

Ungefär så här års slår den vanligtvis till. Universum-är-så-enormt-och-jag-är-så-pyttepyttepytteliten-angsten. Det brukar inträffa då augustimånen har krympt bort i skyn och ersatts av de första på riktigt mörka sensommarnätterna som förebådar den annalkande hösten.

”Vintern överraskade bilisterna”, så lyder den obligatoriska kvällstidningslöpsedeln varje år. Vi människor är besynnerliga i det avseendet, hur fort vi vänjer oss vid saker och ting. De ljusa sommarnätterna är inget undantag.

Precis som vi under sommaren vänjer oss vid att köra på snö- och isfria vägar och glömmer hur det är att halka omkring i slasket, så får den ljusa nordiska sommarnatten som döljer Vintergatan oss att glömma det ändlösa stjärnhav där vår sol med sin planetfamilj befinner sig på drift. Jag lyckas åtminstone glömma det.

Till exempel: ta en titt på bilden överst i det här inlägget. Jag har tagit fotot själv, nu i lördags ute på stugan. Alla de där ljusprickarna ni ser där och alla de andra som smälter samman till ett vitt, mjölkaktigt töcken (=Milky Way); alla dessa gnistor är inte kosmiska dammkorn, de är jättelika stjärnor. Solar.

(Okej, där finns faktiskt en hel annan galax också, hittar ni den?)

Större delen av dem är större än vår egen sol, faktiskt (och solen är en miljon gånger större än jorden). Var och en av stjärnorna är åtskiljda från sina närmaste grannstjärnor av gap som det skulle ta våra snabbaste rymdsonder uppemot hundra tusen år att korsa.

Bilden är förresten inte tagen med en stjärnkikare eller ens ett teleobjektiv av någon sort, utan tvärtom, med ett vidvinkelobjektiv som får saker att se mindre ut!

Och dessutom är alla de stjärnor som vi ser med blotta ögat här från jorden bara några ynka tusen av totalt upp till fyrahundra miljarder stjärnor i hela Vintergatans galax!

Sommaren 2016-411.jpg

Men det är en sak att prata eller skriva om det, man måste stå där i mörkret, ensam under stjärnorna, med kamera eller utan, för att på riktigt fatta hur obegripligt stort alltsammans är.

Och under den ljusa nordiska sommaren då de kosmiska vidderna är dolda bakom de vita nätternas blekblåa nattskyar händer det som sagt så lätt att man glömmer att allt det där finns där ute. Åtminstone gör jag det.

Och så, när de första på riktigt mörka sensommarnätterna lägger sig över skärgården och stjärnorna spränger sommarnattens blåa sammetstäcke, då slår det mig med ens. Just det ja, allt det där.

Och sedan kommer svindeln.

Det är någon sorts kosmisk torgskräck som får mig att instinktivt vilja rygga bakåt och sätta mig platt ned på urberget eller ta stöd mot en bastant tall, kanske slå armarna om den av rädsla för att ramla av planeten, på samma sätt som man instinktivt greppar räcket extra hårt då man stiger ut på utsiktsplattformen i Eiffeltornet, Empire State Building, Redaktionshusets tak i Böle eller liknande.

Vi människor är utrustade med biologiska skyddsmekanismer avsedda att hindra oss från att göra oss illa, bland annat genom att trilla ned i avgrunder. Och jorden som vi bor på omges av en avgrund av sådana dimensioner att vi helt bokstavligen saknar ord för att beskriva eller ens på något meningsfullt sätt begripa ens en liten gnutta av hur stor den på riktigt är.

Inte så konstigt att man drabbas av instinkten att hålla i någonting fast när man minns det här.

Faktum är att ”stor” är ett patetiskt litet ord, fullständigt otillräckligt för att ens börja beskriva någonting som rymdens väldighet. Akbar må räcka till för Allah, om man är lagd åt det hållet, men ingen synonym för ”stor” som vi kan komma på räcker till för att ens komma nära att beskriva de galaktiska och intergalaktiska viddernas enorma dimensioner. Inte ens, tja, säg nu ”hjärnblödningsframkallande hyper-multi-mega-superenorm”.

quote-space-is-big-you-just-won-t-believe-how-vastly-hugely-mind-bogglingly-big-it-is-i-mean-you-douglas-adams-280743

Ord och meningar är så otroligt trubbiga instrument när det kommer till att beskriva saker av rymdens kaliber att man blir helt frustrerad. Inte ens liknelserna och sätta-saker-i-perspektiv-berättelserna som vi slänger oss med är mer än bleka skuggor av den verkliga insikten som för evigt är bortom vår räckvidd.

Ta nu storyn med ärterna i Globen till exempel. Tänk dig att vår galax Vintergatan, den som vårt solsystem och vi befinner oss i just nu, krymps ned till samma storlek som en ärta. Tänk dig att alla andra galaxerna också, med upp till tusen miljarder solar i var och en av dem, också krymps ned till samma storlek.

Då är Globen i Stockholm ned nöd och näppe stor nog för att inhysa samtliga galaxer i det kända universum (=ärterna) om man fyller den till brädden och ända upp till takbjälkarna med ärter.

Det låter ju plötsligt hanterbart. Betydligt mer begripligt än att bara säga att universum, till den del vi känner till det, är cirka nittio miljarder ljusår i genomskärning. Det sistnämnda säger egentligen ingenting, för ingen av oss kan föreställa oss ens ett enda ljusår, än mindre nittio miljarder av dem. Globen har däremot de flesta av oss sett.

Men grejen är att liknelser har sina risker i och med att de inleder oss i en falsk trygghet. De får oss att tro att vi förstår. Och det gör vi hur som helst inte.

Det handlar nämligen om så mycket mer än ord. Våra hjärnor är helt enkelt inte byggda för att jobba med perspektiv av den här sorten. Våra hjärnor har utvecklats på den östafrikanska savannen där det inte var lönt att lära sig handskas med distanser större än några dagars vandring.

Sommaren 2016-390.jpg

Så långt som någon orkade kuta efter ett bytesdjur det var i princip den längsta användbara distansen som hjärnan behövde ta ställning till.

Saker och ting i ljusårsklassen var helt enkelt överkurs, onödig kunskap. Evolutionen är resurssnål, den gör väldigt få saker som saknar poäng.

Men också evolutionen måste ta i beaktande att vi under våra liv kommer att ställas inför överraskningar och potentiella farosituationer. Saker som vi inte har sett förut eller som överskrider vår förmåga att förstå.

För sådana situationer har evolutionen helt enkelt installerat simpla varningsflaggor i våra huvuden, fight-or-flight-avbrytare som då de triggas får oss att antingen inta försvarsposition och kasta upp nävarna eller lägga benen på ryggen och ta till sjappen.

Någonting i stil med vad jag upplever i form av den där torgskräcken som slår mig under de första på riktigt stjärnklara nätterna i augusti i skärgården. Oftast mitt i natten, bokstavligen. Vi har, som de flesta (antar jag) utedass på stugan, eller bakom busken-pissoar för oss pojkar. Och det betyder att man måste gå ut mitt i natten då naturen kallar.

Och även om himlen ute i skärgårdens öppna landskap kan vara rätt så ljus vid läggdags långt in i augusti, då när den inte är mulen, så är sanningen en helt annan då man går ut två-tretiden på natten.

Så står man där lite yrvaken och svajar medan man uträttar sina behov i den svala nattluften, och så vänder man blicken uppåt och så minns man med ens –

Q56dN2l

Vi kanske en dag lär oss vem det är som kan segla förutan vind, vem jäveln är som står där och böjer sädesfälten tillbaks, eller varför folk år ut och år in röstar på Centern trots att de konsekvent och oavbrutet kissar oss i ögonen vareviga gång som de ges tillträde till statsrådsborgen, men att begripa hur stor rymden är och hur små vi är i alltsammans, det kommer vi aldrig att lära oss. Så är det bara.

Någon kanske nu väntar sig någon sorts lärdom eller livsvisdom som avslutning på det här inlägget, att jag sitter inne med en trollramsa av någon sort som leder fram till något slags insikt när det kommer till den fundamentala frågan som jag kastade fram som teaser: hur stor är rymden egentligen?

Men nej, det har jag faktiskt inte, om någon nu trodde det. Sorry, det här är rymd-striptease utan så mycket som en gnutta naken hud. Som sagt, det går inte att begripa rymdens storlek. Ei onnistu, can’t do it.

Författaren Douglas Adams, han med Liftarens Guide till Galaxen, har skrivit om en maskin som är konstruerad för att hjälpa oss förstå det här. Eller ”hjälpa” är inte det rätta ordet här. För maskinen, kallad ”Vidgade-Vyer-Vortex” är ett tortyrredskap, det mest infernaliskt grymma och plågsamma i sitt slag som överhuvudtaget går att tänka sig.

Under en bråkdels sekund låter maskinen det stackars offret som spänns fast vid den på riktigt förstå hur enormt universum är och hur försvinnande liten personen själv är i det hela. Och det här blir för mycket för den stackars hjärnan, vars samtliga nervändor omedelbart kortsluts och bränns ut.

Ett synnerligen djävulskt sätt att kasta in handduken, hävdar Adams, och jag för min del är böjd att tro honom. Så ni kan, utan att ha helt fel, hävda att jag har resignerat inför det faktum att jag aldrig kommer att förstå mig på universum.

Men även om jag mot förmodan skulle göra det så skulle det bara vara en lätt uppvärmning inför följande, om möjligt ännu mer ogenomträngliga mysterium.

Kvinnor.

(Kom igen nu, ni måste ha sett den komma på långt håll!)

 

Advertisements

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

3 reaktioner till “Torgskräck i Barösund”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s