Jesse Eppu Oskari

För min inre syn ser jag två unga föräldrar. De sitter bland blöjpaket, flyttlådor, mammas tentböcker, några nyligen hopskruvade Ikeamöbler och högar med babykläder.

Deras son föddes för en vecka sedan, förlossningen drog ut på tiden men annars gick allting bra.

De sitter och funderar på ett namn åt sin lille son, deras första barn, som sover stilla i lådan som kom med moderskapsförpackningen.

”Jesse för att… för att jag alltid har gillat det namnet”, säger mamman.

”Jo, och Eppu efter… nå, Eppu Normaali, så klart”, säger pappan. Liknar han inte Martti Syrjä när han skriker? Och våran farmor kallas ju Eppu också”.

”Och Oskari efter pappa”, säger mamman och önskar än en gång tyst för sig själv att pappa inte hade dött i den där bilolyckan för två år sedan så att han hade fått se sitt första barnbarn.

”Jesse Eppu Oskari” säger de samtidigt och skrattar högt.

”Ssschhh” säger mamman, ”han sover äntligen, det tog mig nästan tre timmar att få honom att somna!”

Sedan sitter de där en stund i tystnad och håller om varandra och tittar på den sovande pojken. Världen är ett oskrivet blad för honom, alla vägar står öppna, han kan bli vad han vill, kanske sjökapten som morfar, eller bilmekaniker som pappa.

”Vilken väg ska han välja”, tänker pappan. ”Hur ser hans liv ut år 2016 när han är lika gammal som jag är nu? Tja, huvudsaken är att han blir lycklig.”

”Titta, han ler i sömnen”, säger mamman. ”Undrar vad han tänker på?”

Stunden är så intim, så privat, att jag skäms för mitt intrång trots att de inte ens existerar på riktigt, trots att det var jag själv som hittade på hela familjen och situationen.

Men jag har ju varit där själv. Jag har själv suttit och torkat en tår ur ögonvrån och tittat på mina sovande barn och förundrat mig över denna otroliga oskyldighet och totala fläckfrihet som ett slumrande spädbarn utgör.

Man föreställer ju sig bara goda saker i deras framtid. De kommer att bli framgångsrika, förmögna, lyckliga och omtyckta. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Samtidigt är man rädd för farorna som lurar på dem så gott som omedelbart när de drar sitt första andetag, faror som i motsats till barnen själva aldrig sover.

Man vet att livet kan förändras på ett enda hjärtslag. Någonting kan hända dem som gör att alla möjligheter, alla hoppfulla framtider raderas ut. En point of no return.

Schrödingers katt; locket öppnas, vågfunktionerna kollapsar och med ens vet vi hur det gick för kissemissen.

Der kan vara någonting som någon gör åt dem, men det kan vara någonting som de gör själva, kanske åt någon annan. De kanske själva kommer att bli den där faran som får alla någon annans tänkbara möjliga, hoppfulla framtider att kollapsa.

Vad hände? Kan man sätta fingret på den exakta stunden då det skedde? När upphörde Jesse Eppu Oskari att vara det sovande spädbarnet som ler i sömnen och blev till – tja, till Jesse Eppu Oskari i den här nyhetsstoryn?

Men sådant väljer man ju att inte tänka på. Åtminstone inte när det kommer till ens egna barn. Som sagt, ett oskrivet blad. Vitt och oskuldsfullt, som nyfallen snö.

Inte alarmgult, som kvällstidningens löpsedel.

Annonser

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s