My heart will go on (förhoppningsvis)

I går hände det då slutligen. Jag fick min hjärtrytm korrigerad och känner mig inte längre som om jag hade en berusad speedmetaltrummis i bröstet. De som har följt med min blogg kanske minns svårigheterna jag hade med HNS och mer specifikt Jorvs sjukhus som två gånger skickade hem mig utan vård pga byråkratiskt schabbel.

Jag svor då heligt att aldrig ens gå nära Jorv så länge jag lever, men efter att sjukhuset bad om ursäkt och lovade bättra sina vanor OCH gav mig en specialtid utanför de egentliga dagar då de gör såna här ingrepp, så sade jag okej då och så blev det.

Och allt gick hur bra som helst, förutom att de fick sticka mig fyra gånger innan de fick kanylen på sin plats i armen. Jag tycks dessutom ha en tendens till så kallat vasovagalt syndrom (filmen brister, så att säga) som utlöses bland annat när jag får starka obehag av olika medicinska ingrepp, främst sådana som involverar blod. Så jag tuppade av utan att de ens behövde komma nära mig med narkossprutan (vilket de nog gjorde sedan också).

Nå, sedan zappade de två hundra joule elström i bröstet på mig. Kvinnor klarar sig ofta med femtio joule, sade läkaren, men för min kroppshydda som är av modell större fick de vrida upp ratten till elva.

dial-in-those-google-analytics-settings

Jag vet inte om det beror på min storlek, men när jag kom hem hittade jag två elektroder fortfarande fastklistrade på min kropp, som de hade glömt att skala av mig. Nå, de kostar väl cirka 50 cent per styck så jag tror jag behåller dem som souvenirer.

Hur som helst, nu finns ju alltid en risk för att flimret återvänder, så jag får fortsätta käka Marevan ett tag så de kan zappa mig igen om så krävs. Men för stunden känns det hur som helst bra! Jag känner mig mycket mer energisk, även om den långsammare pulsen som kom med en normal sinusrytm medför att blodcirkulationen i fingrarna är långsammare, så jag måste väl börja gå omkring med vantar nu.

Och sedan gäller det att sakta men säkert börja bygga upp den fysiska kondisen som har förfallit oroväckande snabbt och djupt under de gångna månaderna.

Så finns det också en inte helt obetydlig risk för att vissa skumheter som de upptäckte med mitt hjärta i samband med ultraljudsundersökningen i värsta fall kan betyda att sarkoidosen har spridit sig dit också. För att undersöka det här kommer det att krävas en tur till magnetkameran, om de hittar en som är stor nog för att jag ska rymmas in, och i värsta fall en biopsi. Vilket skulle suga något helt oerhört.

Men annars sjunger jag som Celine Dion i rubriken just nu. Fast jag är baryton (tror jag).

Annonser

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

2 reaktioner till “My heart will go on (förhoppningsvis)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s