Du vet att du inte är ung längre när…

Ja, alltså: du vet att du inte är ung längre när din mamma ger dig en blodtrycksmätare till födelsedagspresent.

Hur som helst, mamma – tack. Jag behövde den säkert på riktigt, och jag lovar att jag ska använda den.

Även om jag inte riktigt tror på blodtrycksmätare, jag känner av någon orsak ett starkt obehag för att mäta mitt blodtryck, jag blir kallsvettig och illamående när mätarens manschett börjar krama till om överarmen, och, just det – mitt blodtryck stiger antagligen med trettio.

(Trettio vaddå? Vilken är enheten man mäter när man kollar blodtrycket?)

Det är som att skjuta Schrödingers katt för att kolla om den lever.

Hur som helst, den här hösten har gett mig en hel massa med vuxenpoäng. Min första riktiga regelbundna receptmedicin, en blodtrycksmedicin, vad annars; min första blodtrycksmätare, mina första ”riktiga” glasögon; i flera år har jag gått omkring med dussin-läsbrillor inköpta från Clas Ohlson eller apoteket, men för cirka en månad sedan gjorde jag slag i saken och gick till ögonläkaren och fick mig ett recept för riktiga brillor.

Syns det att riktiga glasögon kostat skjortan? Omedelbart när jag visade mig bland folk med de nya brillorna började folk fråga om jag hade skaffat glasögon? Räknas det inte när man går omkring med tio euros billighetsbrillor från Prisma? Syns de inte? Trots att de tenderade att vara reparerade med jesustejp. Borde ha varit svåra att missa.

Anyhow. Kroppen börjar vara allt mer gnällig nu. Krävande. Tidigare kunde den klara sig i åratal utan service, jag hade ögon som en tornfalk tills jag var nästan fyrtio (de är fortfarande erittäin hyvässä kunnossa, sade ögonläkaren). Min fjärrsyn är fortfarande riktigt bra, men på en halvmeters avstånd kan jag inte skilja en apelsin från en Rubiks kub.

Är det ett sammanträffande, månntro, att min närsyn började ryka åt fanders ungefär samtidigt som jag skaffade min första Ipad? Jag läser så gott som allting från den jäkla plattans skärm.

Julen är hur som helst på kommande. Jag borde väl börja skriva min önskelista. En blodsockermätare, en pacemaker, en höftprotes…

Skämt åsido, så illa är det inte, men det är en hel del att vänja sig vid just nu. Det senaste halvåret har gett mig en mängd påminnelser om hur flyktigt allting är. Om att jag närmar mig, om nu inte livets höst – det vägrar jag medge – men åtminstone livets sensommar. Nå, sensommarn har alltid varit min favoritårstid, även om jag älskar den hysteriska, lynniga våren.

Sensommaren tar det lite mer lugnt. Solen värmer fortfarande men bränner inte. Naturen har kommit över sin plötsliga, maniska parningsrusch. De flesta flyttfåglarna har börjat söka sig söderut, bara svalorna och svanarna låtsas som om de hade all tid i världen.

Sedan kommer hösten, som är vacker men melankolisk. Ingenting jag ser fram emot i verkliga livet om vi fortsätter att se på det i årstidstermer. Melankoli är helt rysligt överskattat. Medge det: det bästa med hösten är att sitta och minnas somaren som gick. Och att det inte är vinter ännu, inte riktigt men snart.

Apropå det… Halkskydd för skorna. Dubbar. Det skulle ju ge duktigt med vuxenpoäng. Trots allt, benen börjar bli sköra när man kommer upp i den här åldern…

För tusan, jag fyllde fyrtiosju i dag, inte sjuttiosju!

Advertisements

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s