Världens mest utdragna och skitiga kedjekrock

De senaste sex månaderna eller så har varit en mardröm. Det amerikanska presidentvalet har allvarligt rubbat min sinnesfrid och blivit till en tjugo bilars kedjekrock som man inte vill titta på när man kör förbi men man tittar ändå (ambulanserna är redan där, och polisen som viftar åt bilarna att köra vidare, nothing to see here).

Jag har nördat in mig på det amerikanska valsystemet, på datajournalistik och vetenskapen bakom opinionsundersökningarna och blivit allt mer besviken på folks, inklusive journalisters, övertro till enskilda nationella polls. Folk tenderar också att plocka russinen ur bullen och tolka siffrorna enligt sin somebubbla-tillhörighet, och tro på att så här är det. Polariseringen under den här kampanjen är fullständigt absurd, och man misstänker att flera gallupmakare också låter sina preferenser skina igenom.

So, who you gonna believe? Personligen har jag hållit ett vakande öga på Nate Silvers eminenta FiveThirtyEight, som är så seriös och nördig – både Silver själv och hans sajt – som man kan bli om man vill bibehålla någon som helst chans att få tillfälle att fortplanta sig. Silver hörde till dem som prickade Obamas segrar med större träffsäkerhet än någon annan. Han äter, dricker och andas data. Han har en kvantdator som hjärna.

Och till och med han säger att det här valet är en riktig jäkel att få rätt. Osäkerhetsfaktorerna är många och de är stora. Det här valet är inte likt något annat i modern historia. Till skillnad från de flesta andra analytikergängen är FiveThirtyEight därför betydligt mindre säkra på Clintons enastående chanser. De ger henne en cirka sjuttio procents chans att ro hem valet. Det innebär betydligt bättre odds för Trump än vadslagningsbyråerna ger.

Hur det sist och slutligen går, om jag blir deprimerad eller lättad då resultatet blir klart (förhoppningsvis) i morgon bitti finsk tid, det vågar jag inte gissa. Clinton är ju förhandsfavorit, men hennes ledning ryms inom felmarginalen. Det finns en skrämmande stor risk för att USA:s nästa president är en kvasifascist och klinisk psykopat.

Då kommer jag bara att bli tvungen att ta ett ett halvårs timeout från alla former av USA-rapportering för att rädda min mentala hälsa. Då är amerikanerna on their own, så att säga. Då har de skjutit sig själva i bägge fötter och kallbranden sprider sig oundvikligen med tiden till hela resten av världen. Men det får man ta ställning till sedan, under tiden får det vara vad mig beträffar. Jag är så oerhört besviken på USA att orden inte räcker till för att beskriva det. Bara att de har låtit Trump komma så här långt borde vara orsak nog för att sätta hela nationen under förmyndarskap.

Men det finns ju en relativt god chans att Clinton fixar det. The Economist verkar ju ha förtroende, även om den annars rätt så förtjänstfulla och läsvärda artikeln inte riktigt tycks tro på sin egen rubrik när man läser vidare. Men den är en ganska bra analys av läget hur som helst.

O tempora, o mores. Hur hamnade vi i den här soppan?

Och jag vidhåller att hela världen borde få rösta i det amerikanska presidentvalet. Vi får ändå leva med konsekvenserna sedan.

Annonser

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s