”Aldrig mer” sade de. ”Den här gången vet vi vad vi gör” sade de.

Och det hände sig vid den tiden att nästan hela den fria världens folk bestämde sig för att börja tugga fradga samtidigt.

Som ett sista “fuck you” till veteranerna som gav sin ungdom och sina liv för att deras barnbarn skulle få växa upp i ett fascismfritt Europa, valde folk efter folk populistiska, auktoritära ledare åt sig i vad som sannolikt blev de sista fria valen på ett tag.

Och närhelst ett folk gav makten åt en populist eller fascist, applåderade de antidemokratiska krafterna i de andra länderna. Starka män och diktatorer gladde sig och gnuggade sina händer och sade att “se där någon som talar mitt språk, någon som jag kan komma överens med!”

Vilket ju naturligtvis är ren och skär bullshit, för det dröjer vanligtvis maximalt ett halvår innan en nationalist från land X kommer ihåg att en nationalist från land Y inte alls är hans vän utan hans fiende sedan Karl den Stores dagar. Han må vara en nationalist, men hans hjärta bultar för helt fel land. Han är ju för tusan en smutsig Y:are, och en rabiat sådan dessutom!

Plötsligt minns nationalisterna i land X med saknad den tråkiga gamla socialdemokratiska regeringen som förr styrde i land Y. De må ha varit förhatliga, världsomfamnande vänsterflummare, men åtminstone var de inte oberäkneliga, lögnaktiga fanatiker.

I det skedet återstår inget annat alternativ än att efter bästa förmåga försöka hugga kniven i ryggen på den forna fränden eller så rusta upp en armé och marschera iväg för att slå de smutsiga Y-svinen på nöten. Helst innan de kommer ihåg hur mycket de alltid har hatat oss.

I det skedet har Starke Man X hur som helst inte något val, för det egna landets ekonomi är i ruiner och det börjar bli allt mer uppenbart för folket att nittionio av hundra vallöften som avgavs under valkampanjen var lögner som aldrig var menade att tas på allvar. Så det behövs ett krig för att avleda folkets uppmärksamhet från det här.

Ett krig ger ju dessutom en god ursäkt till att stämpla politiska motståndare, oliktänkare, freds- och människorättsaktivister och andra inhemska suspekta typer som opatriotiska och illojala. Så blir vi av med dem också. Två flugor i en smäll.

Men – suck – visst var livet ju så mycket lättare förr, när EU ännu existerade, och man kunde lägga skulden för allt som var fel på Bryssel.

Eller å andra sidan, man kan ju ljuga ohämmat numera, och hävda att allt som är fel är hur rätt som helst och vice versa. Svart är vitt, krig är fred, ditt är mitt och solen är månen.

Vilken god idé, att avskaffa fakta! När allting är åsikter så är det han med den största påken som bestämmer vad som gäller i dag.

Det är klart, räkenskapens dag stundar hur som helst förr eller senare, men hej – vi är sjuttio plus, vi kommer inte att leva länge nog för att behöva krypa omkring i den radioaktiva askan efteråt och bevittna när de välter våra statyer och uttalar förbannelser över oss men också över sig själva för att de var så dumma att de lät sig luras.

“Men en sak är säker! Det var sista gången som vi låter någonting så hemskt som det här ske! Våra barn och barnbarn ska inte behöva uppleva någonting liknande. Aldrig mer!”

Sure, whatever you say.

Annonser

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s