Om varför jag inte tror på Gud (men i smyg avundas dem som gör det)

Vad någon än påstår så har jag inte stängt dörren för Jesus. Eller någon annan gud för den delen. Det enda de behöver göra är att, tja, existera.

Så här resonerar jag: Om Jesus existerar och är den som Bibeln hävdar, vad har jag för alternativ då, vad har jag att förlora? Det skulle ju bara vara dumt att inte tro på honom. Speciellt som jag kan acceptera det mesta som han predikade, om förlåtelse och kärleken till sin nästa och allt det där.

Så jag har sagt: Jesus, om du är där, min dörr står alltid öppen, du är välkommen i mitt liv när som helst.

Men jag vet vad ni säger: det räcker ju inte med att hålla dörren öppen för Jesus, man måste tro också, tro på riktigt, innan han kan komma. Och det är här som det blir svårt.

Jag inser ju de potentiella fördelarna med att tro. Troende människor har det säkert lättare på många sätt och vis. De kan gå genom livet förvissade om att vad som än händer så är de trygga. Sådant måste ju vara fantastiskt för självförtroendet.

Oavsett om den som de tror på finns på riktigt eller inte, så är bara detta med att tro någonting oerhört värdefullt. Oavsett om du är en soldat på väg ut i krig, en idrottare på väg att utföra en avgörande tävlingsprestation, eller en förälder i en svår livssituation som kan komma att avgöra barnens och din egen välbefinnande för de kommande åren.

Bara det att du tror på att allting kommer att fixa sig, att allting blir okej, innebär att du är halvvägs till målet innan du ens har stigit ur sängen på den avgörande dagens morgon. Vem kan förneka nyttan av en sådan tro?

Men grejen är ju att det inte spelar så stor roll vad du tror på när du tar sats för ditt eldprov, så länge du tror på någonting. Så länge du har ett fokus för din ansträngning, ett mål, en mening och en motivation. Det är elementär psykologi.

Välj en gud på måfå från en plansch genom att peka med slutna ögon. Dra namnet på ett helgon ur en hatt och TRO, och du ska få se att du klår upp motståndaren med en lätthet som förvånar dig själv och övertygar dig om att det måste ligga någonting i det här. Det FUNKADE ju! Ära vare X i höjden!

Förstås så kan du ju helt enkelt tro på dig själv också. Det är minst lika effektivt. Eftersom jag inte kan förmå mig själv att tro på gudar så har jag fått ty mig till det här alternativet.

Och hittills har jag inte märkt någon större skillnad när det kommer till slutresultatet, jämfört med dem som tror på gud(ar). Sannolikheten för att jag med hjälp av tron på mig själv ska lyckas med någonting som jag företar mig är ungefär densamma som om jag trodde på Jesus eller Allah.

Men om det är svårt att tro på gudar ibland så är det minsann inte alltid en självklarhet att man lyckas uppehålla tron på sig själv heller.

Här kommer vi till själva namnet på min blogg och dess underrubrik, som jag har lånat från Douglas Adams, som ju menade att det är busenkelt att lära sig flyga. Hoppa och missa marken, och plötsligt så svävar du där mellan himmel och jord.

Men knepet här är att inte tänka för mycket på vad du håller på med, för sekunden då du inser att du flyger, och det borde ju inte vara möjligt, är sekunden då du faller till marken och slår ihjäl dig.

Med andra ord: en gnutta tvivel i den avgörande stunden är alltid farligt. Oavsett om den du tvivlar på är Jesus eller du själv. Eller att du flyger på riktigt.

Jag har alltså ropat på Gud utan att få svar, som barn (fast dörren står som sagt fortfarande öppen), men eftersom man inte kan bli sittande hur länge som helst i väntan på ett svar, så var jag tvungen att gå vidare så gott jag kunde med hjälp av tron på mig själv, och på mina nära och kära.

Och det har som sagt funkat ganska bra. Lätt har det inte varit, speciellt inte i början när mitt självförtroende ännu var rätt så trasigt efter en på många sätt och vis jobbig uppväxt. Men an efter som man gör gradvisa framsteg så växer tron på den egna förmågan och man märker hur saker och ting börjar löpa bättre och bättre.

Men självklart kommer det ju stunder av tvivel, precis som de som tror på Gud säkert också tvivlar. Dagar då ingenting vill gå som på Strömsö. Och det är då som jag kan tänka mig att det vore skönt att ha en tro på en yttre kraft, en allsmäktig och allvetande himmelsk fader som sitter där och ler milt och säger att “det är lugnt, du förstår det inte ännu, men jag har en plan, även om det inte gick som du tänkte dig i dag”.

Har man “bara” tron på sig själv så är det ju svårare att luta sig tillbaka och tänka att “jaha, det gick ju inte som smort det där, men jag har säkert en strålande plan för fortsättningen. Även om jag inte råkar vara allsmäktig och allvetande”.

Är tron på en själv det som tar en framåt och uppåt så då är det ju så att “the buck stops here”, liksom. Då finns det ytterst ingen annan att skylla på eller räkna med, då måste man bara acceptera det och gå vidare. Och det är inte alltid helt lätt.

Det är i de stunderna som jag avundas mina troende vänner. Visst måste det ge dem en otrolig kick, att vad som än händer så kan de alltid vara lugna i tron på att de bärs upp av ett par starka, osynliga händer.

Det måste ju vara en helt fantastisk känsla.

I och för sig, jag har ju också mina egna motsvarigheter till den här känslan. Som sagt, jag tror på mina nära och kära, jag vet att vad som än händer så kan jag lita på att de finns där vid min sida.

Jag tror på att jag har en koppling till hela det enorma universum som omger mig, att jag är resultatet av en så gott som oändlig serie händelser ända sedan tiden då stjärnorna tändes, att jag är en liten del av kosmos som tittar på sig själv och förundras.

Att jag har vunnit i livets oändligt osannolika lotteri och fått det enorma privilegiet att existera, vilket bara det borde fylla mig med hopp och förtröstan.

För vad som än händer med mig så kommer livet och universum att gå vidare. Bara den tanken borde hjälpa mig att gå vidare och andas lite lättare. Och det gör den.

Men ändå fattar jag alltså poängen med tron på en gud. På riktigt, jag inser det fina med det, hur värdefullt det kan vara. Men tron på en gud är, precis som sexualiteten och hudfärgen, ingenting som man knäpper på och av vid behov.

Jag vet inte vad som skulle krävas för att få mig att tro på en personlig, närvarande gud, men det skulle sannolikt vara någonting så omvälvande att jag inte längre skulle vara samma människa.

Jag skulle bokstavligen behöva födas på nytt. Men sådant händer ju hela tiden, säger de, så jag vet att man aldrig ska säga aldrig. Men jag ser det som ganska osannolikt.

Jag har med tiden kommit att identifiera mig själv alltmer som en ignostiker. Först tyckte jag att det var en rolig grej att säga, lite coolare än det gamla vanliga ateiststuket.

Men ju äldre jag blir och ju mer jag tänker på de här sakerna, desto mer känner jag att det här på riktigt är det som utgör kärnan i min livsfilosofi.

Det är inte bara det att jag har svårt att tro på gudars existens, det är det att jag inte förstår vad folk menar med själva begreppet “gudar”. Vad är en gud? Själva frågan har varken huvud eller fötter.

Om vi kastar Ockhams rakkniv i soporna för en stund, är det inte lika sannolikt, eller ännu sannolikare, att om gud(ar) existerar så är de representanter för en oändligt mer avancerad livsform eller kultur, vars teknologi i praktiken är som magi för oss, och vi är laboratorieråttor i deras labyrint eller virtuella varelser i en fyrdimensionell spelvärld som de har programmerat?

Men också det här är naturligtvis lika ogrundat i någonting som vi kan observera i den fysiska världen omkring oss som någon av de befintliga religionerna, och tills jag skriver en bok om saken som en miljon eller fler människor läser och tror på, så är jag bara en L. Ron Hubbard utan efterföljarna, inflytandet och pengarna.

Men här bör det kanske påpekas att ignosticism, oförmågan att begripa gudsbegreppet, ju kan bero helt enkelt på att min hjärna inte är konstruerad för att förstå saker och ting på den skalan, lika lite som den på något meningsfullt sätt kan begripa hur stort universum på riktigt är, och hur många världar det innehåller.

Bara för att min föreställningsförmåga har gränser så betyder det ju inte nödvändigtvis att det inte finns någonting bortom den gränsen.

Och om det finns varelser där så är de otvivelaktigt, ur alla tänkbara praktiska synvinklar, gudar.

Men jag förstår ändå inte vad ni menar när ni ger namn och ansikten åt dem och säger att jag kommer att gå åt helvete om jag inte tror på dem.

Däremot förstår jag som sagt nog varför det kan kännas bra att tro på dem. Och att också mitt liv skulle kunna bli lättare stundvis om jag hade förmågan att tänka som ni.

Men ni vet vad man säger om hästar och att leda dem till vatten.