Det var en gång en julkalender

Det var min farmor som knypplade ihop den här fina jul-prylkalendern åt mig till julen 1972. I år har den än en gång dammats av och rustats upp med minipaket för att glädja våra grabbar. Det är mamma Iris som har gjort det jobbet, så tack för det mamma!

Jag minns inte vad kalendern brukade vara fylld av då jag var liten, sannolikt godis, men jag minns den magiska väntan på att almanackan skulle visa december och kalendern skulle dyka upp på väggen.

(Texten fortsätter under bilden)

Vinter 2016 - 17-25.jpg

Så ivrig var jag att riva loss skatterna som hängde från den gröna säckväven, att en och annan av mässingsringarna som de var fästa vid följde med av bara farten och gick förlorade. Men vem av oss har inte en eller annan skruv (eller annat beslag) lös?

En gång hängde där en hel rymdkryssare. I delar. Rymd-Lego. Jag tror det var min egen idé som jag föreslog åt mamma. Hon köpte byggsatsen och slog in de individuella delarna i tjugofyra små paket och hängde upp dem på kalendern. Vad gör man inte för sitt barn?

Fyrtiofem år har gått sedan den första julen med kalendern. Den har rätt att vara lite luggsliten, antar jag. Bättre har åren behandlat den än mig, trots allt.

Jag minns inte om kalendern någonsin rustades upp för min lillebror Janne, han är sjutton år yngre än jag, men jag hade väl annat för mig på den tiden, annat att tänka på. Kalendern försvann från min radar under många långa år.

Den dök upp på nytt när ett annat kapitel inleddes i mitt liv. För drygt tio år sedan uppvaktade jag min blivande hustru.  Hon var väl sådär måttligt imponerad av mina försök dittills, så jag behövde någonting speciellt. Ett hemligt vapen. Då tändes det en lampa ovanför min tänkarmössa. ”Kalendern, mamma! Var är den?”

Så jag drog ut och länsade Tiimari och diverse andra butiker (nej, inte Tillanders, tyvärr, det hade ju varit ett strålande drag att fria på, med ringen i tjugofyran, men så blev det nu inte) på prylar och satt en kväll i mammas kök i Grankulla och packade, tejpade och knöt paketband.

Sedan rullade jag ihop kalendern och körde iväg till Tölö med kalendern under armen och ringde på hos Milla. Och låt oss bara säga som så att det tycks ha funkat.

img_0166

Den här kylskåpsmagneten fanns med bland prylarna som jag hängde i kalendern då. De flesta andra har gått förlorade i tidens virvelströmmar.

Men Milla är, otroligt nog, fortfarande här. Och barnen diggar famos kalender helt kybällä. Fast det säger väl ingen nu längre. Sade någon ens så 1986 i Grankulla?

Fast säg inte det här åt min mamma: Star Wars-chokladkalendern med Kylo Rens nuna på var kalendern de sprang till först i morse. Farmor Anita må ha varit bra på att knyppla, men du out-knypplar inte the Dark Side of the Force sådär bara.

Advertisements

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

En reaktion till “Det var en gång en julkalender”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s