Är ni beredda, här kommer den: Meningen med livet

Det fanns en tid i mitt liv då jag brukade tänka att universum hatade mig. Det var i min angstfyllda ungdom. Saker hände mig som fick mig att tänka att “det där kan inte vara ett sammanträffande, någon någonstans vill mig illa på riktigt!”

Jag läste också mycket Kalle Anka som barn, vem gjorde inte det, och identifierade ofta mig med den otursförföljda ankan. “Varför har jag alltid sådan otur” frågade jag av mamma.

Sedan, i något skede, hade jag en aha-upplevelse. En av de där då man går på gatan och en osynlig meteorit träffar en i pannan så att man spontant ropar WOW!, faller baklänges på rumpan av blotta kraften i  insikten man drabbas av. Jag tänkte försöka redogöra för den här och nu.

Det är inte säkert att någon tycker att det är mycket att hänga i lillajulgranen. Det går sällan så bra att förmedla de här halleluja-idéerna som man får, de där som förändrar ens liv eller ens sätt att se på saker.

Det är som med musik. Du har den där ena favoritlåten som påverkade dig så starkt att du är fullt och fast övertygad om att alla andra måste höra den som du. Att alla måste inse hur genialisk den är.

Alla andra är bara som att va, “Chesney Hawkes, vem är det? The One and Only? Vem bryr sig???”

Nå hur som helst, here goes. Det jag insåg var att själva frågan är meningslös. “Varför händer onda saker just mig? Varför händer någonting överhuvudtaget?”

Frågan är sitt eget svar. För att de händer.

Vi tar en liten omväg via tidernas gryning. Tänk på det så här. Du – och jag – härstammar från en nästan oändligt lång kö av förfäder och -mödrar som sträcker sig nästan till jordens tillblivelse. Men du behöver inte gå mer än några hundra år bakåt i tiden för att det ska bli riktigt jobbigt.

Tänk dig adertonhundratalet och längre bakåt än så. Den överlägsna majoriteten av folket levde i ständig misär på den tiden, det var jävligt värre. Folk skaffade massvis med barn av den enkla orsaken att de flesta av dem dog i ung ålder. Lungsot, kikhosta, mässling, you name it. Människorna både levde som flugor, lika smutsigt, och dog som flugor.

Inte ens om du råkade heta von Scheissgeld zu Rulltrappen hade du det särskilt mycket bättre. Inte hade du tillgång till antibiotika då heller. Eller fluortandkräm. Din föda var kanske lite bättre än allmogens, men på det hela taget var livet skit. Och sedan dog du.

Sannolikheten att du skulle överleva till könsmogen ålder, få ihop det med någon annan i könsmogen ålder, och ha barn som i sin tur överlevde till könsmogen ålder – tänk på det: du hade en nästan fullständig bonntur om det gick så bra!

Och just så bra gick det, trots misären och motgångarna, för dina förfäder. Inte för en eller två generationer av dem. Eller tre. Eller femton. Det skedde ALLTID, konstant och utan undantag, under varenda en generation så långt bakåt i tiden som du kan springa längs med släktledens långa kö, ända tills den försvinner ned i urhavet och bortom det.

Tänk på det: hur fullständigt osannolikt är det? Tusentals, tiotusentals, miljontals år, otaliga generationer med sjuka, loppbitna förfäder som var och varannan dag plågades och dog, deras barn dog, av pest, kolera, hunger, skogsbrand, pirater, sabeltandade tigrar, vulkaner, asteroider, Tyrannosaurus Rex, mera vulkaner…

Men just DINA förfäder lyckades lura döden länge nog för att fortplanta sig, VARENDA GÅNG!

Det är nästan för bra för att vara sant. Det är som om någon höll sin skyddande hand över just ditt släktled och såg till att miljoner miljarder saker klickade för att just du skulle kunna sitta just där just i dag och förundra dig över hur otroligt tursam, ja nästan utvald, just du är.

Utom att det funkar ju naturligtvis inte på det viset.

Alla de där som aldrig tog sig vidare, de vars livslåga kvävdes i unga år av lungsoten eller den sabeltandade tigern. Deras sentida ättlingar kan ju knappast sitta här och berätta sin släkts saga. För de finns inte.

Historien skrivs alltid av segraren. Eller åtminstone av de som överlevde.

Och det var det här som var den stora aha-upplevelsen som nästan däckade mig den där dagen för alla dessa år sedan: jag finns här i dag, inte för att jag och mina förfäder var särskilt tursamma eller utvalda…

Jag finns här och kan förundra mig över det här, för att om det inte skulle ha gått just så här så…

skulle jag inte kunna sitta här och förundra mig över det faktum att jag finns här.

Jag finns här för att jag finns här. Annars skulle jag inte finnas här och tänka det här.

Waaaaait a minute, var DET din stora insikt? Du existerar för att du existerar?”

Jo, det var det! Glöm det där med “Jag tänker, alltså är jag”. Det är exakt det motsatta som är sant: “Jag är, alltså tänker jag”.

Det finns ett fancy-schmancy-namn för det hela: Den antropiska principen. Alltså, på svenska: om inte hela universum hade en lång rad finjusterade egenskaper som är EXAKT de rätta för att det i slutänden skulle leda till intelligenta observatörer, bland annat just du, som kunde sitta där och tänka på hur sjukt osannolikt det är att du lever, så skulle du inte göra det. Sitta där och tänka allt det där!

Skulle inte allt det här ha klickat just så som det gjorde ända sedan Big bang så skulle det inte finnas människor här, inklusive dig. Fantastiskt, eller hur. Nästan… för fantastiskt för att vara ett sammanträffande.

MEN!

Det är ett stort multiversum. Så stort att typen som uppfann ordet “stort” blev häktad, dömd och hängd för att han förolämpade multiversum med ett så litet ord som “stort”  för att beskriva dess enorma, öh, storlek.

Såvitt vi vet händer Big bangar hela tiden i multiversum. Universa dyker jämnt och ständigt upp i existensen som gnistor i en smedja. De utvidgas, utvecklas, och fejdar ut. Alla med smått olika naturlagar och konstanter.

Vissa universa har för stark gravitation så att alla stjärnor omedelbart kollapsar in i sig själva och blir svarta hål. Vissa universa har för svag gravitation så att allt bara flyger i sär och inga stjärnor bildas överhuvudtaget, och därmed inga tyngre grundämnen. Och inget liv.

Men det räcker med det där ena universumet, ett på femtiofem fantastiljarder, som har just precis de rätta fysikens lagarna för att i slutänden vara lämpligt för livets uppkomst. Gissa var du sitter och läser det här just nu?

Men okej då, hypotesen om multiversum är omstridd, vi vet inte med säkerhet att det finns fler universa än det här (fast kom igen då alltså, klart att det gör det…). Vårt universum är kanske det enda som någonsin har existerat. Låt oss åtminstone låtsas att det är så.

Kanske det är det, men det är fortfarande ett så enormt och så gammalt universum att man får en spontan hjärnblödning bara av att försöka föreställa sig hur stort och gammalt det är.

Det innehåller fortfarande så många olika världar i så många olika galaxer – bara galaxer finns det så många att om du krympte ned var och en av dem till storleken av en ärta så skulle alla kända ärtor, alltså galaxer, i universum räcka till för att fylla Globen i Stockholm ända upp till taket.

Sommaren 2016-392.jpg

(Den här liknelsen hörde jag för mer än tio år sedan, och uppskattningen av mängden galaxer i det kända universum har hissats uppåt mångfalt sedan dess.)

Och då är vår egen galax Vintergatan alltså bara en av de ärterna, och bara den innehåller allt mellan hundra och fyrahundra miljarder stjärnor, av vilka vår egen sol bara är en.

Tänk dig då att alla dessa andra världar, alla dessa fantastiljoner av planeter, alla går igenom ungefär samma utveckling som vår. Men det är ju inte så enkelt. Att få till stånd en planet på just exakt rätt avstånd från sin sol, med exakt rätt gravitation, magnetfält, ozonskikt, axellutning, omloppsbanans ellipticitet etc. etc. etc., för att liv ska kunna uppstå, det är ju så vansinnigt, hejdlöst, sinnessjukt osannolikt, att det händer… tja, nästan ALDRIG!

Faktum är att det kanske hände bara en gång – just här, i vårt solsystem (eller så händer det hela tiden överallt, men vi låtsas som om det vore någonting fantastiskt sällsynt).

Tänk: alla dessa andra världar, miljarder miljarder miljarder miljarder av dem, som aldrig riktigt får till det. Aldrig kommer till skott. Livet uppstår aldrig, och gör det det så kommer en megajätteasteroid och slår ned och PANG så är det borta. Det kunde ha skett här också. Flera gånger. Faktum är att det nästan hände. Och det kan, såvitt vi vet, hända i morgon.

Eller så lyckas livet på vår fjärran exoplanet ta sig vidare, men på grund av något annat sammanträffande så går det inte så bra och livet blir sådär lite halvljummet, det utvecklas i alla fall inte till den nivån där det kan sitta och fundera över hur fantastiskt häftigt det är att existera.

På bara en planet av alla dessa miljarder miljarder etc. planeter händer det: HÄR! På jorden!

Just här, där du råkade födas, tills vidare sist i en oändlig räcka med förfäder som alla hade den otroliga svinturen att ta sig till könsmogen ålder, och så vidare. Vi var inne på det där i början av det här inlägget.

Hur galet osannolikt är inte det? Det MÅSTE finnas någon som planerade allt det här och –

NEJ!

Vi finns här och förundras över hur fantastiskt det är att vi finns här, för om vi inte skulle finnas här så skulle vi inte kunna förundras.

Douglas Adams beskrev det hela perfekt i sitt exempel med vattenpölen.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-03-kl-19-12-19

Och exakt hur hjälper allt det här mig i mitt vardagliga liv? “Du finns här för att skulle du inte finnas här så skulle du inte kunna fundera på varför du finns här, än sen då?”

Bra fråga. Jag upptäckte att det hjälpte mig tänka klarare. När man inte jämnt och ständigt behöver grunna på varför saker händer så blir det lättare att koncentrera sig på att få saker att hända så som man vill att de ska utspela sig.

Det blir också lättare att undvika fatalistiskt tänkande. Det där med att allt ändå är är förutbestämt vad vi än gör. Det här är någonting som min mormor brukade säga jämnt och ständigt. “Det händer som är menat att hända”.

Mormor var i grund och botten religiös, men hon tog inte det hela på alltför stort allvar. Hon brukade säga att hon nog läser med i trosbekännelsen i kyrkan, men när de kommer till det där med “och kroppens uppståndelse” så tiger hon. “För det är ju bara dumt!”

Men Den Stora Planen trodde hon på. Eller i alla fall att allting är förutbestämt.

Det kan ju vara till en viss hjälp i svåra situationer i livet, och mormor hade det svårt så det räckte, med kriget och allt, barnens munnar som skulle mättas och så vidare, mannen vid fronten, framtiden full av frågetecken, så jag antar att den tanken tröstade, att det som sker är menat att ske.

För min egen del funkade den här logiken aldrig riktigt. Som sagt så gick jag som barn och tänkte mig att universum hatade mig, att det fanns någon eller någonting som hade bestämt sig för att göra mitt liv surt med hela världen som redskap. Det var ju också en sorts fatalism. “Ingen idé att kämpa emot Krafterna, har de en gång bestämt sig för att jävlas med mig så vem är jag att sätta mig emot?”

Därför kom den som en förlösande tanke, insikten att saker är just som de är för att de inte blev på något annat sätt. Men att det hur saker och ting utfaller i framtiden inte är någonting som är hugget i sten. De må hända just så som de händer och inte på något annat sätt, men åtminstone kan jag påverka händelseförloppet på förhand och därmed också utgången.

Det gör också livet värdefullare, eller så upplever jag det, när jag inser att varje stund av livet är unik, att jag kunde vara någon helt annanstans, i princip var som helst i världen just nu, men jag har valt att vara just här. Just den här platsen och den här stunden ger mig en unik liten story att berätta, en som ingen annan har upplevt före mig och ingen kommer att uppleva efter mig, åtminstone inte exakt på det här viset. Med kvällssolen glittrande på böljorna just på det här sättet.

Eller så håller jag tyst om den här stunden och behåller den som ett privat minne för mig och ingen annan. Mer än tretton miljarder år efter att de första stjärnorna tändes hade jag ett unikt litet moment; jag, en mikroskopiskt liten bit av kosmos som satt och var ganska nöjd med tillvaron men valde att inte hojta om saken.

And then the moment’s gone…

Som en tretton miljarder år gammal, omsorgsfullt hopsatt mandala som man nyser på. Och så är den borta. Eller åtminstone bildar den helt andra mönster.

Insikten att saker och ting händer helt enkelt för att de inte händer på något annat sätt gjorde det också lättare att handskas med kärleksrelaterade grejer. Det här gjorde det möjligt för mig att skrota tanken på Den Enda Rätta. Ni vet, allt det här med Hon som Ödet hade valt ut åt mig ända sedan tidernas gryning. Min soulmate.

Höpö höpö!

Jag menar, jag är ju jättenöjd med hur saker och ting ordnade sig, med min nuvarande hustru och mina fina barn, bättre än så kunde jag inte hoppas på av livet.

Men det var inte så att hon och jag mot alla odds och tack vare kerubernas och amorernas ryckande i trådarna råkade styras mot korsningen i våra liv där vi möttes. Hade vi inte träffat varandra så hade vi träffat någon annan och då skulle vi leva helt andra liv just nu, som vi antagligen också skulle vara hur nöjda som helst med.

Men nu blev det inte så, för det blev så här. Och skål för det!

Det, i lite mer än ett nötskal, är vem jag är, hur jag tänker. Och just så kaxig är jag att jag tror att världen skulle vara lite bättre om alla andra tänkte lika. Men nu är ju världen full av folk som försöker få verkligheten att motsvara det som står i deras heliga böcker. Hurdan foten än är, hur stor den än är, så ska den in i den här heliga eller politiska skon som vi har här. På ett eller annat sätt.

Det vore väl inte så fullständigt hopplöst om det inte fanns alla dessa väldigt olika bilder av världen som verkligheten ska omformas till att efterlikna. Det blir konflikter och sedan får väldigt många ont någonstans.

Men nu är det sådan som världen är, sådana som människorna i den är. Det är så här det har blivit, det är här vi står. Vi kunde ha hela galaxen öppen framför oss, vi kunde nå hur långt som helst, växa i all evighet, i praktiken, se andra solar glittra på fjärran hav, många ljusår från stränderna där vi ursprungligen krälade upp.

Det är vårt eget val. Är vi beredda att ta det steget, eller tar det slut här. Det är upp till oss om vi tar oss genom den här flaskhalsen i vår utveckling eller om vi trillar tillbaka ned i flaskan och kanske drunknar.

Men vi kan påverka utvecklingen. Jag upprepar: ingenting är hugget i sten. Ingenting. Utom vikingarnas gamla runor. Och egyptiernas hieroglyfer. Äh… men ni vet vad jag menar.

Annonser

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

2 reaktioner till “Är ni beredda, här kommer den: Meningen med livet”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s