Självständigheten och de berömda sista orden

För många år sedan kom jag över ett gammalt nummer av tidningen Västra Nyland. Året var cirka 1890, plus minus. Där noterade jag ur ögonvrån ett bekant namn.

Viktor Rosenlund har dömts till tukthus för stölden av en polismans hatt.”

Jag har ingen aning om nämnda V. Rosenlund var en släkting till mig, men det är inte helt omöjligt. Jag vet bara att jag hoppas att det visade sig vara ett missförstånd, att den riktiga tjuven erkände. Eller att det ens var värt det. Hoppas att det var en bra jäynä.

Jag hoppas, kära Viktor, att någon en dag skriver ett bra spex om dina äventyr, i Astrid Lindgrens anda. Polismannens hatt. Kanske för Raseborgs sommarteater.

Men vad vet jag, det var kanske en sorglig historia. Kanske du var full för det mesta medan din familj gick hungrig. Kanske nyheten i Västra Nyland blev dina sista ord. Inte dina egna, men de sista orden om dig. Det får vi aldrig veta. Inte jag åtminstone.

Det vet jag att man ska vara noga med vilka ens sista ord blir. Man ska odla dem med omsorg. Man ska definitivt inte vänta med att säga dem tills man ligger på dödsbädden. Fina sista ord, sådana som blir berömda, ska börja sägas flera årtionden innan det är dags för att kasta in handduken.

Man ska också vara så omsorgsfull och beslutsam som man kan för att se till att det blir man själv som bestämmer vilka ens sista ord blir. Låt inte någon annan ta över dem och sätta ord i ens mun efter att man är borta.

Det gäller för enskilda individer, men också hela länder.

Skärmavbild 2016-12-06 kl. 09.29.41.png

Finland har existerat som självständig stat i nittionio år. Grattis till det, kära fosterland! Som idé, som folk, betydligt längre än så. Har vi tur och är vi smarta och uthålliga, minst lika länge till.

Men det är ett faktum att inget varar för evigt. Det gäller inte bara Finland, det gäller alla jordens länder och folk. Ibland kommer slutet abrupt, ibland är det så långsamt och gradvist att ingen ens märker det. Det bara löses upp och blandas ihop med någonting annat. Blir till någonting nytt. Kanske någonting ännu bättre.

Hur som helst så är de berömda sista orden viktiga och får under inga omständigheter schabblas bort. Eller överlåtas till någon annan. Det är det som självständighet handlar om när det kommer till kritan, om man frågar mig.

I vår tid med trumpism och trollfabriker är det överraskande, skrämmande lätt att skriva om historien innan den ens har hänt och placera berömda sista ord i munnar som aldrig har sagt dem.

Att överrösta trollen och trumparna kräver därför ett extra mått av medvetenhet om situationens allvar, sinnesnärvaro, det där berömda “spelögat” och, tja, förmåga att välja sina ord.

Vi behöver verkligen folk som säger rätt saker i rätt ögonblick just nu. Vi behöver dem kanske mer än någonsin. Vi behöver makthavande som tar tummen ur munnen och sponsormössan av huvudet och börjar leverera lysande text.

Statsminister Sipilä behöver börja hålla tal som föder tiotals memer varje vecka. Positiva memer. Som alla sprider. Som citeras i FN:s generalförsamling. What he said.

Sipilä behöver lägga i en övernaturligt stor växel nu, en som inte ens han själv visste att han hade, han behöver börja säga odödliga, historiska saker som påminner alla om vem vi är och varför vi måste vara det. Inte minst oss själva.

För väldigt många här hemma tycks ha glömt bort det just nu. Glömt vem vi är, hur vi kom hit och vilka utmaningar vi övervann på vägen. Glömt varför veteranerna uppoffrade sig.

Ett litet tips: det var inte för att vi ska få sitta och mordhota varandra och kasta särskrivet ordbajs på varandra på Facebook och sparka dem i huvudet som redan ligger på marken och ta av dem som redan har förlorat allt.

Sipilä och hans regeringskumpaner behöver börja påminna oss om allt det här och mycket annat. De behöver inse att deras insats inte kommer att bedömas av Moody’s och Standard & Poor’s. Den kommer att bedömas av historien.

Och vi vet ju alla vem det är som skriver historien. Vinnarna. Känner Ni Er som en vinnare, statsminister Sipilä? Grattis i så fall, men gissa vad – alla vi andra gör inte det nödvändigtvis just nu. Ni behöver en nation av vinnare bakom Er (eller en som åtminstone känner som en sådan) för att verkligen få bläcket att fastna på historieböckernas sidor.

Ni behöver se till att Era egna sista ord blir minnesvärda. Och att Finlands sista ord inte blir riktigt ännu.

Om Ni inte gör allt det här så behöver Ni bytas ut.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-06-kl-09-29-41

Om det här låter som en övermäktig beställning, så ta det lugnt och andas djupt. Det är nämligen inte nödvändigtvis så svårt som det låter.

För att få sina ord hörda så behöver man inte skrika högre och fulare än Trump. Man behöver inte ljuga fräckare än trollfabrikens nonsensmakare.

Ser Ni, statsminister Sipilä, det finns ett förbluffande enkelt och kraftfullt hemligt vapen som Ni kan ta till.

Jag har själv erfarit att då alla är upptagna med att “think outside the box” så är det enda sättet att komma på någonting bra och eget, att gå in i den jäkla lådan och sätta sig där och tänka. För det är det enda stället där man får tänka i fred.

I en tid då alla bryter nackarna av sig i sin iver att trumfa varandra i lögner och struntsnack, kan en ensam man eller kvinna som talar sanningen få upptäcka att hen har ett äss i rockärmen. Eller fyra stycken.

Det kan komma som en överraskning för alla inblandade att det finns en oväntat stark längtan där ute efter någonting som är verkligt och sant. Vem vet, kanske sanningen blir det där nya Nokia som alla letar efter.

Och vi kan ju det där, det hör redan nu till våra varumärken på världen. Att vara lite fyrkantiga men rättframma och säga som det är. Folk uppskattar det. Använd det. Förädla det.

Det råkar dessutom vara så att det som är sant oftast också är enkelt. Och det som är enkelt är oftast vackert. Sibelius Finlandia är vacker för att den kom från det som kompositören uppriktigt tänkte på som sanningen.

Finlandia blev Jean Sibelius sista ord. Den gjorde Sibelius odödlig, och med lite tur och hårt uppföljande arbete från vår sida, kanske också själva Finland.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-06-kl-09-29-41

Och sedan en vacker dag, när allt är sagt och gjort, och när det blir dags att fira Finlands tusenårs-självständighetsdag, tycker jag att vi lasergraverar in hela storyn i någon oförstörbar syntetisk kristall, inklusive Finlandia, alla superhistoriska tal från Juha Sipilä, och allt annat ädelt som fädren tänkte och allt skönt de drömt en gång, och skjuter ut kristallkuben på måfå i rymden.

Där, efter många strange aeons, som Lovecraft sade, när vår sol har fått slut på krutet, driver kuben runt i rymden bland allt överblivet väte och annat bråte som sakta men säkert med gravitationens fasta hand börjar samla sig till ett nytt solsystem med nya världar.

Där, efter oräknade årmiljarder, uppstår nytt intelligent liv, fhnurger kallar de sig, som en dag när den nya solen går ner, vandrar i en skog av någonting som de upplever som träd (men som kanske springer omkring när ingen tittar), och där, precis där i skogsbrynet där en av trädvarelserna har ryckt upp sina rötter innan den sprang iväg fnittrande,

ligger en kristallkub.

Med holografiska symboler och koder inuti. Hmmm, tänker fhnurgerna. Ser inte ut som någonting av våra grejer. Bäst att vi för den till våra smartaste och bästa forskare och låter dem tyda det hela.

Och lo and behold, där, under en ny sol, ljuder en gammal melodi som ingen har hört på nästan nio miljarder år, än en gång högt och fritt från strand till strand i,

ööh, det är lite svårt att förklara vad varelserna kallar sitt land, de kommunicerar inte med ord, de kommunicerar med nyanser av ultraviolett.

Nåja.

Men de har algoritmer som kan tolka det som kuben berättar. Och de gillar det som de hör. De inser genast att det här är någons sista ord. De kan inte vänta på att höra allt annat som kuben har att berätta dem.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-06-kl-09-29-41

Anyway. Tillbaka till jorden och stunden nu. 

Efter alla dessa högtflygande ord om berömda sista ord så kanske det är värt att påminna sig om att sista ord må vara viktiga, men de är kanske inte, när det kommer till kritan, de allra viktigaste.

De allra viktigaste orden kan faktiskt vara de som jag säger till mina nära och kära när jag lägger ifrån mig datorn och gör det som är viktigast av allt i ett självständigt liv i ett självständigt land. Är med min familj.

Och sedan säger vi alla våra berömda nästa ord. En hel massa av dem.

Glad självständighetsdag allihopa!

sommaren-2016-195

Annonser

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s