Vardagens mysterier: de försvinnande fickknivarna

Ett litet personligt mysterium. Jag äger två fickknivar, en Victorinox Swiss Champ, den där klassiska MacGyver-fickkniven. Schweizisk armékniv kallas den också. Och så en annan Victorinox, fast av Leatherman-typen, i princip en hopfällbar tång med olika utvikbara verktyg integrerade i skaften. Swiss Tool heter den.

De här multiverktygen är jag väldigt förtjust i, jag försöker att alltid bära med mig endera prylen, för jag får nästan dagligen användning för dem. Jag har sagt på TV att om jag fick välja en pryl att ta med mig till en öde ö så skulle det vara någon av de här två sakerna.

Men tydligen inte båda. För mysteriet är att jag bara tycks ha koll på ena verktygets läge åt gången. Vet jag har Swiss Champ så är Swiss Tool försvunnen och vice versa. Just nu har jag koll på Champ, MacGyverkniven. Var Tool finns vet jag inte. Om jag nu skulle gå och leta efter den så skulle jag antagligen hitta den, sannolikt i någon obskyr plastkasse i hjälpköket dit frun min förpassar prylar som jag lämnar efter mig på bord och stolar.

(Kvinnor verkar inte förstå att hela mannens hem utgör hans verktygsback!)

Men i det skedet som jag skulle hitta Swiss Toolen så skulle det visa sig att Swiss Champen är försvunnen. Jag skulle sannolikt hitta den också dagen därpå, mellan soffdynorna, men då skulle Swiss Toolen igen vara försvunnen.

Grejen är att jag som regel har någorlunda bra koll på mina prylar. Åtminstone min fotoutrustning. Objektiven hittar jag i mörkret med händerna bakom ryggen. Det är till och med sällsynt att jag tappar bort ett linsskydd. Jag tror att jag har förlorat ett enda linsskydd sedan 1987. Och jag har haft / har *många* linsskydd.

Men de här knivarna beter sig inte riktigt som övriga ägodelar. De tycks inte trivas i existensen samtidigt. Lite som knivvärldens Superman och Clark Kent som ingen har sett tillsammans. Eller en variant av Heisenbergs osäkerhetsprincip fast med knivar i stället för partiklar.

Eller så har vi en försupen hustomte med alldeles för låg ambitionsnivå och på tok för lite att göra. Och en förkärlek för practical jokes.

Nej, jag vet att det naturligtvis inte finns något övernaturligt eller ens nånting relaterat till kvantmekanikens mysterier bakom det här. Det beror helt enkelt på att jag har en schweizerost där som hjärnan borde sitta. ”Juustopää” lyder termen på finska.

Och mina två schweiziska knivar trillar till synes omvänt synkroniserat in och ut ur hålen i osten. Men det är förstås helt slumpmässigt.

Dessutom är jag ganska säker på att jag bevisligen har haft bägge knivarna i händerna samtidigt i något skede.

*Ganska* säker.

Advertisements

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s