Vi som inte vågar vara lyckliga, del 2: Xmas Edition

Jag skrev om det här i somras. Om svårigheten i att tillåta sig själv att vara lycklig. Det är inte alltid så lätt, speciellt inte om det är mönstret man har lärt sig som barn.

Jag skrev om min far som var en man vars demoner med jämna mellanrum kom och pinade honom. Alltid då saker och ting gick för bra i hans liv och glansbilden tycktes för perfekt, då drabbades han av en rastlöshet, en destruktiv sorg som fick honom att vilja slå sönder saker. På flera sätt än ett. För på något plan kände han att han inte förtjänade all denna lycka. Eller åtminstone är det så som jag resonerar om saken.

Jag borde ha talat ut med honom om allt detta och mycket annat, men han gick bort innan jag hann få ändan ur vagnen. Som det ibland kan gå här i livet.

Så nu firar jag jul och andra högtider med familjen och med pappas spöke som sitter där i ett hörn och stirrar hålögt upp i taket och suckar.

Som jag skrev tidigare så har jag ärvt en del av det här lätt självdestruktiva och melankoliska draget hos min far. Jag vet inte om det beror på hans gener eller på att jag iakttog honom som barn, men jag känner igen ett och annat av honom i mig själv.

Inte alls lika extremt, dock. Jag skulle till exempel aldrig få för mig att lämna familjen mitt i allt, mitt i sillsalladen och skinkan eller mitt i paketutdelningen, och köra iväg med vrålande motor för att någon sade någonting fel. Eller för att det var för mycket eller för litet russin i glöggen. Eller något annat lämpligt svepskäl.

Pappa, han brukade göra sånt där. Att på ett teatraliskt och demonstrativt sätt lämna scenen med smällande dörrar. Och sedan köra iväg och låta familjen ta sig hem bäst de kunde, om tillställningen i fråga ägde rum någon annanstans än hemma.

Men jag tror i och för sig inte att hans uttryckliga mening var att ställa till en scen. Att vara teatralisk på ett sådant där medelhavsvis. Något latinskt temperament hade han inte, farsan min. Snarare ett finskt-slaviskt, melankoliskt temperament med en gnutta bärsärk från vikingablodet i honom.

Och åtminstone så planerade han inte det. Det blev bara för mycket för honom, allt det vackra och det trevliga.

Varats olidliga lätthet var inte någonting som han klarade av, helt enkelt. Han var inte van vid det från sin egen barndom. Han hade lärt sig att det inte fick vara för lätt. För då började det skava i själen. Eller att allt som var vackert och glatt i livet tenderade att gå i kras just då när det blev som vackrast och gladast.

Det här känner jag igen i mig själv. Det stora vemodet som rullar in just då det är som trevligast. Den djupa, oförklarliga sorgen. Som hotar att brusa upp i form av vrede.

Som de sjunger i den där ena låten av Nationalteatern:

Då kan vi plötsligt få för oss att vårt garage är en slags borg
Då måste vi spela vår låt igen för att dränka vår konstiga sorg

Vi fortsätter spela rock n’ roll men vi håller på att dö!
Vi fortsätter spela rock n’ roll men vi håller på att dö!

Som sagt, lika djup är inte min sorg, den tar sig inte lika extrema uttrycksformer som hos min far i tiderna, men den finns där och den tittar upp speciellt så här till jul. I motsats till min hustru är jag ingen julmänniska och kommer säkert aldrig att bli det.

Och egentligen ingen midsommarmänniska heller. Och särskilt ingen påskmänniska, det kan ni skriva upp! Eller nyårsmänniska. Och egentligen ingen födelsedagsmänniska heller, för den delen. Eller en studentkaffemänniska. Eller en dop- eller bröllops- eller begravningsmänniska.

Ni anar säkert mönstret här?

Men det är inte så att jag hatar jul eller midsommar. Faktum är att jag älskar tanken på både jul och midsommar. På jul suckar jag och önskar att det vore midsommar och på midsommar minns jag hur trevlig julen kan vara, nu när jag tänker närmare på saken. Med långa lata sovmorgnar under mellandagarna och massor av sitta-i-pyjamas-i-soffan-och-spela-playstation-hela-dan-med-ungarna. Och The Snowman-animationen! Den kan man inte rynka på näsan åt, så vacker är den!

Hur fint någonting kan verka vara när det ännu är ett halvår kvar tills det är dags på allvar!

Utom påsken, den suger i princip alltid, både i förväntningarna, i det verkliga utförandet och i minnena. Vilket är konstigt, för jag älskar ju våren. När ljuset vinner över mörkret. Men påsken orkar jag inte med, på riktigt. Speciellt allt det religiösa. Vilket vi inte ska gå in på nu, för då går vi ned oss i det kärret för gott och det vill vi inte.

Men vilken högtid vi än talar om så var inte oroliga, det är sällan någon större dramatik involverad. Jag har ännu aldrig kastat skinktallriken i väggen och kört iväg med tjutande däck och lämnat familjen vind för våg, eller någonting liknande.

Jag tenderar bara att bli så där, how you say, ledsen. Inåtvänd. Lite butter och tvär. Barnslig också ibland. Och inte på ett bra sätt. Julen är ju barnens högtid. Men jag blir ett av de där barnen som får kottar och stenar när andra får ångmaskiner och käpphästar. Om det här skulle utspela sig i Fanny och Alexanders tid.

Fast jag går nog att ha att göra med. Jag är en introvert personlighetstyp och till jul understryks det här ytterligare, men jag går aldrig helt och hållet i lås socialt. Jag sitter bara där i mitt hörn och tänker dystra tankar om världens undergång samtidigt som jag skålar i glögg med pappas spöke. Som muttrar om att det är för mycket mandel i glöggen. Och mandelspån dessutom! Det ska vara hela mandlar, tammetusan!

Man blir sådan där som en person är som nog vill vara lycklig men inte vågar vara det. För då skingras illusionen och det är mörkt, kallt och ensamt. Så man förpassar självmant sig själv ut i kylan innan någon annan kastar en dit ut.

Jovisst, självklart, det är att tycka synd om sig själv och njuta av det på något lite vrickat sätt. Finns få saker som jag gillar mindre än folk som tycker synd om sig själva när det inte är synd om dem på riktigt, ändå gör jag det själv. Konstigt men sant.

Men sedan tar jag ett gravljus och beger mig till Grankulla begravningsplats och tänder ljuset på mormors och morfars grav. Och minns den där ena julen då morfar och jag körde till julgudstjänsten i Betlehemskyrkan i Grankulla, jag minns inte varför mormor och de andra inte var med, det var bara morfar och jag då.

Jag minns hur snön knarrade under däcken på morfars gamla kopparbruna Renault 12-farmare när vi körde ut från gården på Stenbergsvägen, jag minns hur ljusen brann i kyrkan, det var varmt och fuktigt med snön som folk hade släpat in på sina skor och lite dunkelt och allt var så där som det bara kan vara om jularna i Bullerbyn.

Jag minns hur vi sjöng Härlig är jorden och Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt. Kanske det är därför som jag fortfarande blir lite tårögd när jag hör de där julpsalmerna.

Någonting annat minns jag inte från den julen. Eller från värst många andra jular heller, de smälter alla samman i minnenas YouTube-kavalkad. Så som det säkert är för många. Och så ska det vara. Julen handlar ju trots allt om repetition.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.

Lägg märke till att vi talar om tidevarv här, tiden som en cyklisk företeelse, med nya generationer som sitter med glöggmuggarna när hjulet går in på nästa varv. Och ingen minns egentligen några detaljer, för det är inte viktigt, det enda som är viktigt är att släkten följa släktens gång.

Även om jag sitter här och myser över kristna psalmer så ska ni inte tro att jag håller på att bli troende (här kommer den sura julbisin igen). Nej, men jag har faktiskt skapat mig ett slags egen nyhednisk innebörd för julfirandet.

Jag är något av en soldyrkare även om jag ogärna ligger och steker mig på stranden om somrarna, men jag lever för ljuset och de långa, vita nordiska nätterna. Även om jag blir en butter typ och börjar minnas julen då släkten samlas och firar midsommar så älskar jag ljuset.

Och det är ju nu, kring den här tiden som ljuset återföds. Sol Invictus inleder sin långa vandring tillbaka till Norden nu på onsdag klockan 10:43. Och för mig har det blivit något av en semi-religiös ritual att observera det här. Så där som förfäderna gjorde för länge sen.

Det här hjälper mig faktiskt en aning att hålla blicken framför mig och inte bli riktigt så mycket av den där sura gubben som sitter i ett hörn och skålar med spöken och tänker mörka tankar. I stället försöker jag se framåt mot horisonten där det redan tycks ljusna en aning.

Och så tänder jag ett ljus på mormors och morfars grav och minns en jul i Betlehemskyrkan under ett tidevarv som kom och försvann.

Advertisements

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s