Problemet med pisshuvuden, del 3: Krig

Pisshuvuden har blivit något av ett återkommande tema i den här bloggen. Kanske för att de ständigt gör sig aktuella. Och just nu är de ju aktuellare än någonsin: sedan jag senast berörde temat har USA valt sig en potientiell HKRMP (Högst Kapabelt Rasande Mordlystet Pisshuvud, eng. HFRHA, Highly Functioning Raging Homicidal Asshole) till president (bakgrunden till termen förklaras här).

Att vi snart har sannolika HKRMP:ar både i Vita huset och i Kreml kan ju dessvärre bara betyda en sak: krig. Troligen i en skala som vi inte har sett på ett tag, och troligen med början under de kommande två åren.

Riktigt ännu är vi inte där, men vi rör oss stadigt i den riktningen. Alla nyckelspelarna är inte ännu på plats, vi har populister som väntar på att bli valda till makten i Frankrike, Holland och Italien. Möjligtvis också i Tyskland. Men det torde vara en fråga om tid, inget mer.

Tidsandan är ju omisskännlig. Vi har varit här förr.

Peter Englund skriver i boken Stridens skönhet och sorg (2008) så här om stunderna strax innan första världskriget bröt ut på allvar:

För människorna i Schneidemühl gäller ungefär samma sak som för de politiker och generaler som famlande, fumlande, snubblande fört Europa till krig: information finns, men den är nästan alltid ofullständig eller föråldrad, och bristen på fakta fylls av gissningar, antaganden, förhoppningar, farhågor, fixa idéer, konspirationsteorier, drömmar, mardrömmar, rykten. Här i Schneidemühl, precis som i tiotusentals städer och byar runtom på kontinenten, byggs dessa dagar bilden av världen upp av just sådant flyktigt och bedrägligt stoff, inte minst rykten.

Med andra ord ska vi inte tro att den kakofoni av disinformation som vi dränks i just nu är någonting nytt. Så här har det alltid varit inför och under ett krig. Pisshuvudena har bara mycket lättare att nå ut med sitt budskap numera. Ett budskap som inte har förlorat sin innebörd på hundra år, även om dagens pisshuvuden ser andra spöken än man gjorde då, i 1914 års Schneidemühl. Peter Englund fortsätter:

De, och deras motsvarigheter i liknander städer och byar i Serbien, i Österrike-Ungern, i Ryssland, i Frankrike, i Belgien och i Storbritannien, är alla fyllda av både rädsla och förhoppningar samt inte minst av en stark, varm känsla av självrättfärdighet, för nu väntar en ödesmättad kamp mot mörksens krafter. En mäktig flodvåg av känslor går över Schneidemühl, Tyskland och Europa, och den sveper allt och alla med sig. Det vi förnimmer som ett mörker är för dem ett ljus.

Vår tids militanta pisshuvuden och troll som trummar upp hat på webbens kommentarsspalter och i sociala medias smutsiga undervegetation upplever ju inte heller situationen som mörk. De ser allting i det klara ljuset från sitt vitglödande hat som snart kommer att bränna bort allt det som pinar Europa av idag: invandring, islam, vänsterflummare, miljötomtar, homosexuella, EU, besvärliga språkminoriteter, med mera.

Så här minns den franske ministerieämbetsmannen Michel Corday det hela från 1914 års perspektiv i Peter Englunds bok. Corday minns –

det ständiga avlossandet av olika fosterländska formler, lika högspända som obligatoriska; den nya kompromisslösheten: vänlighet, humanitet – allt har svepts bort; det hysteriska tonläget, som gör sig påmint både i propagandan och i människors samtal om kriget sinsemellan (en kvinna har sagt till honom att man inte ska gråta över dem som marscherar till fronten, det är de män som ej kan delta i strid som är värda ömkan); den förvirrande blandningen av generositet och själviskhet; den plötsliga oförmågan att förnimma några som helst nyanser: man vågar inte säga något ont om kriget. Kriget har blivit en gud.

Just det här med att inte vara kapabel till att se nyanser – klassisk pisshuvudmentalitet. Hesari skrev i dag om en kebabföretagare i huvudstadsregionen som skänkte hundratjugo matportioner åt nödställda, fattiga och uteliggare. Som tack fick han hatsamtal och -brev samt trakasserier.

Varför? För att han är invandrare och till råga på allt en framgångsrik sådan. Det här hotar att nyansera pisshuvudets omsorgsfullt avskalade och dehumaniserade bild av invandraren som Fiende. Det är förvirrande. Och inför ett krig är förvirring livsfarligt, speciellt i ett pisshuvud som inte kan omfatta mer än en tanke åt gången. Så kan vi inte ha det.

Hur som helst, tanken slår ju en: varför just nu? Vad har hänt med världen? Varför denna relativt plötsliga tvångstanke om att börja bryta ned alla gamla strukturer och gräva nya skyttegravar i en värld som på det hela taget höll på att gå mot en fredligare och mer välmående riktning. Varför denna iver att välja kungspisshuvuden till ledare där som småtråkiga sossar och kristdemokrater hade härskat fredligt i årtionden?

Tja. Jag har en väldigt ovetenskaplig hypotes om det här. Och den går så här.

I mitt ursprungliga inlägg om pisshuvuden räknade jag ut att den typiska människopopulationen innehåller ungefär femton procent pisshuvuden. Som något slags långtidsgenomsnitt. Men andelen växer sannolikt med tiden. Och ju längre tid som har förflutit från ett större krig, desto större blir andelen pisshuvuden i populationen.

Krig har nämligen den funktionen att de decimerar mängden pisshuvuden i populationen, ofta rätt så kraftigt. Pisshuvuden älskar nämligen att kriga, och står oftast först i kön när man delar ut gevär och uniformsmössor.

Det här betyder naturligtvis inte att alla de som är ivriga att försvara sitt land mot en yttre eller inre fiende är pisshuvuden. Långt ifrån. Mina egna mor- och farfäder drog ut i krig med gevär i hand så fort som uppropet kom och de hade inte en droppe piss i sina huvuden.

Men det är ett ofrånkomligt faktum att slagfältet utövar en särskilt stor lockelse på just pisshuvuden. Och inte bara slagfältet, utan alla sorters aktivitet där man får härja och ha ihjäl folk för att de hatiska rösterna i ens huvud uppmanar en till det. Av den här orsaken råder det aldrig någon brist på frivilliga från fjärran och fullständigt orelaterade regioner när en konflikt bryter ut någonstans. Det finns alltid pisshuvuden som vill slåss, vad saken än gäller.

Av exakt den här orsaken så behöver IS knappast satsa värst stora summor på rekrytering och annonsering, även om de mer eller mindre perfekt motsvarar beskrivningen av den sista uppdragsgivare som någon människa med en hjärna skulle vilja jobba för. Och jag betvivlar att semester- och tandvårdsförmånerna som de erbjuder är värst attraktiva heller. Men det kvittar så länge ett HKRMP får förverkliga sig.

I vilket fall som helst – första och andra världskriget (jag ser dem mer som en och samma stora konflikt, delar av samma kontinuitet) decimerade kraftigt världens populationer av pisshuvuden. Bara i slaget vid Somme stupade och sårades mer än en miljon män, de flesta av dem såklart bra karlar, genuina fosterlandsvänner och rättskaffens män.

Men attans ändå vad det också gick åt pisshuvuden på de leriga åkrarna vid Somme! Liksom även vid Verdun, Marne och Gallipoli. Som sagt, de älskar sådant här stuff. De dras till det som flugor till bajs, medan de genuina patrioterna nästan alltid är mer eller mindre motvilliga. De hyggliga karlarna gör det av pliktkänsla och för att de vill ge sina barn ett fritt land att växa upp i.

Pisshuvuden däremot, de vill bara slåss och ha ihjäl folk. Tills den första kulan rispar deras axel, då inser de att det här är på riktigt och då fegar de ofta ur.

Men slutresultatet är hur som helst det att då kriget är slut och dammet lägger sig så har andelen pisshuvuden i populationen minskat avsevärt. Det betyder att pisshuvudenas inflytande i samhället minskar, de orsakar mindre oro och trubbel, de väljs inte till lika många höga politiska poster. Och normalt, hyggligt folk lyssnar inte till dem lika lätt, för de minns hur det gick förra gången.

Men sedan går tiden och folk glömmer hur det var. Samtidigt som pisshuvudenas antal i populationen sakta men säkert fylls på igen.

Och senast då de sista veteranerna från det senaste storkriget börjar vara så få och så svaga att de inte längre kan påminna folk om att krig inte är ett häftigt och sexigt äventyr, det är ett blodigt och skitigt helvete, senast då börjar det vara dags igen.

Men det är klart, cykeln som nu börjar kommer inte att motsvara den förra till alla delar. Framför allt så går vi in i den här cykeln med de ultimata domedagsvapnen färdigt på bordet: kärnvapnen. Det förändrar dynamiken i det hela en hel del. Exakt hur, det återstår att se.

Men jag är ju övertygad om att de kommer att komma till användning. Rationellt tänkande människor vet i och för sig att de är en paradox. De är som att slåss med handgranater i ett flygplan på elva kilometers höjd. Den första som använder dem har förlorat. Det har alla andra också.

Men stormakternas nuvarande ledare är inte rationellt tänkande människor. De är HKRMP. De må tro att de vet vad de gör, att de har läget under kontroll, men det har de aldrig. Inte i det långa loppet. De kan inte vinna, de vet det bara inte.

Och sedan när de inser att allt är förlorat så kommer de att insistera på att folket går ned i djupet tillsammans med dem och skutan. För allt det här är, trots allt, folkets fel. Folket har svikit sin store Ledare. Hade det inte varit för folket så skulle det här ha gått hur bra som helst.

Och domedagsvapen kan man inte ha för många av, det vet ju alla. Åtminstone alla pisshuvuden.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-10-kl-22-53-58

En gång levde ett vansinnigt aggressivt släkte av varelser som kallades Pansardjävlarna från Striterax. Detta var bara namnet på själva folket. Namnet på deras armé var verkligen skrämmande.

[Long story short: Pansardjävlarna konstruerar en superdator som de kallar Hactar, och beordrar den att bygga det slutgiltiga vapnet.]

Vad menar ni, undrade Hactar, med “slutgiltig”?
Varpå pansardjävlarna svarade:
Skaffa dig en jävla uppslagsbok! och hoppade tillbaks in i striden.
Då skapade Hactar det Slutgiltiga Vapnet.
Det var en mycket, mycket liten bomb som helt enkelt bestod av en kopplingsdosa i hyperrymden som när den aktiverades skulle kortsluta alla större solar samtidigt och på så vis förvandla hela universum till en enda oerhörd hypersupernova.
När Pansardjävlarna från Striterax skulle använda den för att spränga ett av Syrade Strypkopplarnas ammunitionsförråd i en av Gammagrottorna, blev dom väldigt irriterade över att den inte fungerade, och det sa dom också.
Men Hactar hade blivit chockad av hela idén.
Han försökte förklara att han hade funderat över den här idén med det Slutgiltiga Vapnet och kommit till att det inte fanns någon tänkbar konsekvens av att inte aktivera bomben som var värre än varje tänkbar konsekvens av att att göra det, och därför hade han byggt in ett litet fel i själva dosan, och han hoppades att alla inblandade vid närmare eftertanke skulle tycka att…
Det tyckte inte Pansardjävlarna. Dom pulvriserade Hactar.
Därefter, bara med ett kort uppehåll för att göra mos av Rasande Lustbrännarna och Syrade Strypkopplarna, fortsatte dom sina ansträngningar för att hitta på ett helt nytt sätt att spränga sig själva i bitar. När dom lyckades var det en stor lättnad för alla i galaxen.

Douglas Adams, Liftarens Guide till Galaxen.

Annonser

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s