America! I think we should see other people!

Bojkotter är lite fåniga, har jag alltid ansett. De har sällan önskad effekt och oftast är det oskyldiga människor som drabbas av dem, folk som inte har någonting att göra med orsaken till bojkotten.

Så därför tänker jag inte utlysa någon storslagen och teatralisk bojkott av USA och amerikanska produkter. Ni anar redan att det kommer ett “men” här, eller hur? Jo, det gör det. Jag kommer till det strax.

USA:s nuvarande regim och dess politik får mig att må fysiskt illa. Den får mig, som många andra, att bli kallsvettig av oro för framtiden. Vilken sorts värld väntar i andra ändan av den här mörka, kalla tunneln som vi har kört in i?

Den så kallade Domedagsklockan är nu närmare midnatt än den var under de farliga åren i slutet av kalla kriget, under mina tonår. När det var Breznjev mot Reagan. De två herrarna brottades till och med i videon till den där låten av Frankie Goes to Hollywood.

When two tribes go to war
One is all that you can score

Jag är inte det minsta förvånad att Domedagsklockans visare nu tickar framåt igen. Brezjnev och Reagan må ha varit en skrämmande kombination, men Donald Trump tar spelet till en helt ny nivå.

Vilket förhållande Donald “Anakin” Trump och Vladimir “Palpatine” Putin sist och slutligen kommer att ha, det återstår att se. Ska vi köra vidare med den här Star Wars-analogin så vet vi ju hur det gick i slutet av Jedins återkomst. Men nä. Not likely.

Fast jag tror att det kvittar. Donald Trump skulle vara kapabel till att starta ett världskrig med sig själv, om han satt ensam på månens baksida. Trump är inte bara en de facto fascist, han är också fullständigt från vettet. News flash, eller hur?

Nä, men på allvar alltså: jag tror inte att folk till fullo har insett hur galen och farlig den här mannen är. Många tänker säkert att “kanske han inte är så farlig som det sägs, han lugnar säkert ner sig bara nyhetens behag ebbar ut.”

Nej. Trump kommer inte att lugna ned sig, lika lite som Hitler gjorde det när han blev varm i kläderna.

Apropå det så anser jag att det är hög tid att vi reviderar eller ogiltigförklarar Godwins lag. Det är inte längre rimligt att hävda att man automatiskt förlorar en diskussion då man jämför någon, i det här fallet Trump, med Hitler.

Den jämförelsen är nämligen inte alls tagen ur luften. Den är särdeles relevant och aktuell. Den har varit det hela tiden, vilket vem som helst kan se som har följt med Trumps kampanj och hans retorik sedan dag ett.

Nå hur som helst så var det egentligen inte det som jag skulle skriva om.

Vad jag skulle säga var att jag inte gillar bojkotter, men inser hur som helst att jag inte kommer att resa till USA under de kommande fyra åren. Om jag bara på något sätt kan undvika det. Och jag kan inte tänka mig värst många skäl till varför jag inte skulle kunna göra det.

Det skulle eventuellt vara något arbetsrelaterat, någonting som jag skulle förväntas göra å yrkets vägnar. Då får jag väl ta ställning till det sedan, men jag vet redan nu att jag skulle tacka nej till sådan uppdrag om jag fick välja.

Att åka på semesterresa till USA är helt uteslutet som jag ser på saken. Vilket är synd, för det finns så mycket over there som jag hade hoppats få se och uppleva. New York är en fantastisk stad, jag hade innerligt hoppats på att få återvända dit.

Yellowstone, de hisnande landskapen som Ansel Adams förevigade, dem har jag drömt om att få besöka sedan jag var liten.

Och vem har inte drömt om att köra tvärs över kontinenten i en öppen Caddy. Route 66 och allt det där.

Nå, kanske om fyra år, om världen inte har gått upp i rök.

Men som läget är just nu så måste jag nog bara konstatera att vi är tvungna att ta ett paus i vårt förhållande, Amerika och jag. Träffa andra ett tag.

Lätt kommer det inte att vara, för som jag skrev i ett engelskspråkigt, öppet brev till USA strax efter valet, så är jag, likt så många andra, mer eller mindre impregnerad av amerikanska intryck och populärkultur.

Jag växte upp med Charlie Chaplin, Woody Allen, John Wayne, Michael Jackson, George Lucas, Indiana Jones, Coca Cola och Apple. Etcetera.

Laptopen som jag skriver det här på är en Macbook, för helsike! Jag har varit Steve Jobs bitch sedan 1990. Vilka överprissatta, under-speccade gizmos ska jag börja knarka nu då?

Hur kan jag ens drömma om att vänja mig av från allt det här? Det skulle ju vara att förneka mig själv. “Du är det du äter” sägs det, och hur många McDonald’s-hamburgare har det gått åt till att bygga upp mig?

Ja ja, det är uppenbart. För många. Spola det sarkastiska småleendet. Jag vet.

Men det kommer att bli mindre av den varan nu. Som sagt, inga högtidliga och bombastiska löften om en Helig Bojkott, sådant är bara fånigt. Men jag har redan nu märkt att jag instinktivt skyr amerikanska produkter i butiken. Finns det ett alternativ så väljer jag det.

Det har inte varit värst systematiskt eller planerat. Och jag köper hur som helst rätt lite stuff. Den där omtalade privata konsumtionen som ska rädda Finland ur smeten, det är tur att den inte hänger vid mig.

Men jag kommer hur som helst säkert att bli mer selektiv och kräsen som konsument under de kommande åren. Och det är ju hur som helst aldrig fel, på ett allmänt plan.

Svårast kommer det att vara att banta ned konsumtionen av amerikansk populärkultur. Filmerna och musiken. Vissa författare. Som sagt, jag har vuxit upp med allt det där. Det är en del av vem jag är i dag.

Helvetes Trump, varför tvingar du mig att förneka en del av mig själv?

Jag tror ärligt talat inte att det kommer att gå så bra. Jag kommer att vilja se den nästa Stjärnornas krig-filmen. Och jag kommer att se den, sannolikt. Även om jag vet att jag antagligen blir besviken. Tiden har kanske kört förbi det där fenomenet.

Jag vet att jag kommer att se på Game of Thrones så länge som de gör den TV-serien. Jag vet att jag kommer att gå och se Guns n Roses om de kommer till Olympiastadion.

Jag vet att jag…

Äh.

Jag vet egentligen inte värst mycket mer än att jag är väldigt ledsen just nu. Jag känner mig som en hundvalp som nyss har blivit sparkad av någon som den beundrade och såg upp till.

Inte för att jag någonsin har varit så blint kritiklös i min kärlek till allting amerikanskt. Faktum är att jag alltid har kritiserat USA ganska hårt. Jag ogillade Reagan skarpt. Jag marscherade mot Irakkriget med tiotusentals andra i Helsingfors 2003.

Hela Bush-eran var en enda lång migrän. Och jag sade det öppet i otaliga sarkastiska och bitska kommentarer i otaliga radioprogram som jag gjorde i egenskap av programledare på dåvarande Radio X3M.

Men jag har alltid ansett att jag får kritisera USA för på någon nivå har jag insett det här som jag sade om att du är vad du äter. Jag har ätit, druckit och andats Amerika sedan jag var i blöjåldern. Min kritik har känts berättigad för på något sätt är det mitt land också. Har jag resonerat, på någon nivå.

Jag har alltid skämtat att resten av världen borde få rösta i amerikanska presidentval för de lägger sig ändå i alla andras angelägenheter. De är ändå överallt, hela tiden. Vi borde också få bestämma om deras grejer.

Vaddå skämtat? Jag menade allvar, ju.

Men nu måste vi som sagt gå skilda vägar ett tag. Träffa andra. See other people.

Nej, Putin, jag menade inte dig. Gå bort. Du är en precis lika stor sleazebag som Trump, du är bara aningen skickligare på att dölja det.

Kanske jag bara nöjer mig med att vara “singel” ett tag. Eller, om lockelsen blir för svår så finns ju alltid Kanada. Vancouver, till exempel, den staden älskade jag på riktigt.

Och så finns ju en massa fina kanadensiska artister att ta till som substitut. Leonard Cohen. Synd att han skulle gå och dö just nu. Neil Young. Fast han är så flippad att jag inte ens vet var han står beträffande Trump. Han stödde Bush jr. också.

Celine Dion.

Justin Bieber…

AMERIKA, DAMN YOU! VARFÖR? VARFÖR???

Annons

Morjens, nu flyr jag in i min fantasi en stund!

I det följande är det sommarnatt. Jag behöver lite verklighetsflykt just nu, på tankens vingar. Om somrarna, medan familjen sover brukar jag, nattugglan, stiga upp och gå ned till holmens nordsida, till den branta klippan med den fina utsikten över fjärden bort mot Bastö och Bråtaholm.

Jag har den här utsikten som skrivbordsbild på min dator, så jag behöver inte anstränga mig värst mycket för att se det här. Jag har alltså ofta kameran med mig när jag går dit ned.

Sedan står jag där, eller sitter, och låter planeten rulla vidare under stjärnorna, med mig som passagerare,

I am a passenger
And I ride and I ride
I ride through the archipelago’s backside
I see the stars come out of the sky
Yeah, they’re bright in a hollow sky
You know it looks so good tonight

och jag lyssnar på tystnaden och de riktiga nattugglornas hoande borta i Bastöskogen. Och känner mig ung och liten igen.

Ung i jämförelse med den enormt gamla planeten som jag bor på, och liten under den oändliga stjärnhimlen, med Vintergatan som löper från Jölskär i väster till Bastö i öster, där den försvinner bakom skogen.

I människans värld med motbjudande nya trender som, pthui,  faktaresistens och alternativa fakta är allt detta dessutom en synnerligen välkommen stund av sanning.

Allt jag ser här, tallarnas mörka skepnader, löftet om gryningen i form av ljusningen på den nordöstra horisonten, det är allt här och nu. Det är sant, även om naturen inte befattar sig med mänskliga termer som sanning. Men jag upplever det som sant.

Populisterna som tar över världen just nu vill att jag ska betvivla allting. Att jag ska se på världen som en enda lång räcka av lögner. Till och med, eller kanske framför allt, själva naturen.

De vill inte att jag ska se på världen som så uråldrig som den verkligen är. De vill att jag ska tro att de här klipporna, gamla bortom all beskrivning, kom till när varelsen i deras bok knäppte med fingrarna en gång för sextusen år sedan. Sextusen-ish.

Nu kanske någon menar att “än sen då, klipporna bryr sig inte om hur gamla någon idiot påstår att de är”. Nej, det stämmer förstås, men det gör mig ledsen. Det tyder på en grundläggande brist på respekt för livet.

Hur så? Nå, klipporna här är urgamla, men de är ändå yngre än livet på jorden. Graniten, det västnyländska urberget som vår stuga vilar på härstammar från proterozoikum, ettusensexhundra miljoner år eller så i det förflutna.

Men livet, det som jag består av och bär på och ledsagar vidare i och med mina barn, det är ännu äldre än så.

Jorden tog form för cirka fyra och en halv miljarder år sedan, och de äldsta bekräftade spåren av liv är tre komma sju miljarder år gamla. Det är tretusen sjuhundra miljoner år. Vissa menar att livet kan vara ännu äldre än så, fyra komma en miljarder år.

Nu när jag står här i min fantasi, den här julinatten på Kolholms strand, och tänker på de uråldriga klipporna mitt i havets mörka spegel, inser jag att det är klipporna som borde se på mig och känna vördnad.

För jag är en del av livet på jorden, och jag bär på en stafettpinne kallad DNA som gick från hand till hand redan två tusen miljoner år innan de, klipporna i det som är dagens Barösund, blev till.

Och se nu på klipporna! De ser på riktigt ut just så gamla som de är, efter årmiljoner av erosion, istider och träd vars rötter tränger sig ned och klyver dem, de väldiga klippblocken.

Jag ser på sin höjd ut som, vaddå, fyrtiosju år.

Och då har jag alltså kommit från någonstans djupt nere i den arkeiska eonen. Livet som jag är en del av har tagit sig igenom svårigheter och motgångar som får vilket fanskap som helst att blekna i jämförelse. Jag – livet – tog mig igenom det Sena tunga bombardemanget. Nej, inte ryssarna. Asteroider, i jordens barndom.

Jag fanns här långt innan det fanns syre i luften. Jag överlevde den Kambriska explosionen. Just kidding, den var inte en riktig explosion, den bara kallas så, och det var livet självt som exploderade och spred sig över jorden, för mer än femhundra miljoner år sedan.

Jag, mitt DNA, överlevde konkurrensen med det övriga livet. Jag väntade tålmodigt i dinosauriernas skugga, i tvåhundra miljoner år väntade jag på min tur.

Jag överlevde supervulkaner och solstormar. Och de där nämnda istiderna. Jag överlevde de sabeltandade tigrarna och all världens spindlar och andra äckliga småkryp som det kryllade av i Afrika. Jag överlevde den långa vandringen från Östafrikas savanner hit till Norden.

Jag är Old Tjikko, den nio tusen år gamla granen på det jämtländska fjället, det än i denna dag levande trädet som var medelålders redan när pyramiderna i Giza byggdes.

Jag är Tom Bombadil!

Eldest, that’s what I am… Tom remembers the first raindrop and the first acorn… He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.

Oj, nu är jag riktigt kaxig, märker jag. Och så tjatar min fru om att jag inte ens får den utbrunna lampan i gårdsbelysningen bytt. Behöver jag befatta mig med sådana futtiga sysslor, jag som kom hit från urtidens dimmor och-

Vaddå, “det gjorde bakterierna i WC:ns golvbrunn också. Och Donald Trump. ALLT liv gjorde samma resa.”

Nå okej då, men för att återgå till min poäng som jag försökte komma till tidigare, att jag tar det som en personlig förolämpning när någon påstår att klippan som jag i min fantasi sitter på med benen i kors, och tallarna som klamrar sig fast i dem, och jag själv…

…Att allt det här är ynka sex tusen år gammalt? Vilket den nuvarande amerikanska regeringen utgår från som sanning. Det gör mig ledsen på riktigt.

Jag står här i den svala gryningsluften på den lilla holmen i Östersjöns bortre hörn, och känner en mur komma krypande, som en orm av betong och taggtråd som biter sin egen svans och omringar mig.

Det är inte bara muren vid den mexikanska gränsen som börjar resa sig. Den börjar omge mig också, här i min fristad av sanning, sommarnattstystnad, gryningsljus och frisk skogsluft och alla mina andra kära klichéer.

Muren är byggd av lögnerna som tornar upp sig allt högre, av faktaresistensens gråa betong som vill överskugga allting och få mig att glömma allt som jag har lärt mig, överlåta allt det som jag sist och slutligen äger på riktigt, det jag vet, till en propagandamaskin, en zombiefabrik.

Den vill få mig att förneka hotet som hänger över klimatet, hotet mot de här gamla skogarna och allt det där andra som Evert Taube sjöng om i Änglamark, allt det vackra som fyller mina minnen från barndomens somrar.

Den vill göra mitt liv till en lögn, fullt av hat och bitterhet, så att jag slutar försöka påverka. Så att jag antingen röstar på Murbyggaren eller att jag slutar rösta helt och hållet, för allting är en lögn, alla ljuger, allt är skit.

De här supercyniska populisterna; Trump i USA, Åkesson i Sverige, Halla-aho i Finland, de vill att vi ska tro att de ”bara” föraktar främlingarna och flyktingarna, att vi borde rädda oss själva och låta dem drunkna i Medelhavet, men kom igen nu alltså – de föraktar dig och mig precis lika mycket. Antagligen sig själva också, innerst inne. De är nihilister.

Hur blont ditt hår än må vara och hur blåa dina ögon än är, om de stod på däcket på den italienska kustbevakningens fartyg och såg dig komma guppande i din flytväst, de skulle böja sig ned, inte för att ta din hand och dra dig ombord, utan för att trycka ned ditt huvud under vattenytan, och hålla det där tills du slutar sprattla.

De gör ingen skillnad på folk. De hatar allt och alla lika mycket. De får mig osökt att tänka på Anders Behring Breivik. Samma iskalla blick.

Jag vet inte om de är sådana på riktigt, men det är så jag upplever dem.

För ett drygt år sedan var jag på presidentens självständighetsmottagning på slottet, jag jobbade där den kvällen. Då hade jag tillfället att iaktta några av dem. Jussi Halla-aho och Olli Immonen.

Och det slog mig att de här männen, de ler aldrig. Inte ett leende på hela kvällen, inte som jag såg i alla fall. Det skulle ha varit om någon servitris snubblade och föll omkull med bricka och allt i så fall.

Dessa är inte män som är glada över att bo i ett hundraårigt självständigt land, i en rättsstat. Lika litet som de är glada över att bära på livets fackla inom sig, den som asteroider, sabeltandade tigrar och böldpesten gjorde sitt bästa för att släcka. Och cyklandet utan hjälm, glöm inte det.

De skrämmer mig. I grunden.

Men eftersom det här är min lilla trip down memory lane till en sommarnatt i Barösund där allting är harmoniskt och de uråldriga strandklipporna vilar i ljuset från ännu uråldrigare stjärnor, så besluter jag mig för att låta bli att tänka på dem desto mer för tillfället.

Jag ska bara stå här en stund nu och dra in den svala nattliga skäriluften i näsan och vara lite ooh och aah över hur gammalt och sant och vackert allting är och hur den fula världen, lögnernas och hatets värld, ännu är där borta, långa vägar bortom fjärdarna och ängarna och skären.

Kanske den alltid kan vara det, om jag bestämmer mig för det. Vad som än händer i det verkliga livet, vart det än för mig, vilka prövningar jag än utsätts för; kanske jag kan återvända hit i mina tankar. När det är extra jobbigt. När idioterna lägger på ett extra kol för att bryta ned mig.

Illegitimi non carborundum, liksom…

Kanske den här utsikten alltid kan finnas här, om jag sluter ögonen, koncentrerar mig och säger som Dorothy i Trollkarlen från Oz…

There’s no place like home. There’s no place like home. No place…..
Oh, Auntie Em, it’s you!
There, there, lie quiet now. You just had a bad dream.
But it wasn’t a dream. This was a real, truly live place.
And I remember that some of it wasn’t very nice – but most of it was beautiful.
But just the same, all I kept saying to everybody was, ‘I want to go home!’
And they sent me home.

President Trump och sorgens fem faser

Den senaste tidens nyheter från USA har varit ett sådant totalt blitzkrieg mot det sunda förnuftet och allt som jag har kommit att uppfatta som sant och klokt, att jag är mållös. Bokstavligen. Jag finner inte orden för att beskriva det jag tänker just nu.

Flera gånger har jag satt mig ned här i soffhörnet med laptopen på armstödet och försökt inleda någonting, men det har bara slutat med att jag har suttit och stirrat på det vita, tomma dokumentet.

Men det är ju exakt detta som är the Donalds taktik, som han hela tiden konsekvent har tillämpat. Chocka dem till underkastelse. Var så outrageous, som Sid Vicious på en viktoriansk tebjudning, att alla bara står där med hakan på golvet och kommer inte på någon invändning.

Jag inser att jag befinner mig i något av de fem faserna som omnämns i Kübler-Ross-modellen, eller sorgens fem faser, modellen som definierar de känslomässiga stadierna som en människa går igenom till exempel när hen får höra att hen lider av någon obotlig och dödlig sjukdom. Fast nu är det USA som i och med Trump har förvandlats till världens kollektiva hjärntumör.

Är jag i fas 1?

Förnekelse. Består i medveten eller omedveten vägran att acceptera verkligheten och fakta. ”Läkarna måste ha blandat ihop röntgenbilderna.”

Nej, den fasen var jag i timmarna efter att valresultatet blev klart. “Rösträknarna måste ha blandat ihop resultaten.” Men det här kom jag över ganska fort. Ingen mening med att bli och vänta på att det här visar sig vara ett bisarrt missförstånd. Det är som det är, resultatet kommer inte att ändras.

Fas två då?

Ilska. Det är vanligen stark vrede som bryter den förlamande känslan av chock och den starka försvarsmekanismen förnekelse.

Tja. Jag tror inte att jag är där heller längre. Jag har till och med slutat bli förbannad varje gång en nyhet trillar in om vad Trump har hittat på den här gången. Ledsen, jo, bottenlöst ledsen, men inte ilsken. Jag har helt enkelt inte ork för det just nu. Ilska kräver en massa energi.

Låt se då. Fas tre kanske?

Förhandling. Individen köpslår om huruvida den på något sätt kan skjuta upp eller fördröja det oundvikliga. Vanligtvis förs förhandlingarna med en ”högre makt” i utbyte mot en reformerad livsstil (”Jag ska bli en bättre människa och lovar att…”).

Nej. Någon högre makt har jag inte åberopat en enda gång. För det är ju så uppenbart att om en sådan existerar så är hen en fullfjädrad, utflippad tea party-republikan. Med sådana är det ingen idé att ens försöka förhandla. Det är som att brottas med ett svin: det enda som händer är att du blir skitig och får blåmärken, och att svinet gillar det.

Okej, fas fyra då?

Depression. Då man börjar bli klart medveten om att slutet är nära. På grund av detta kan personen i fråga bli tyst, vägra ta emot besökare och tillbringa en stor del av sin tid med att gråta och sörja. ”Jag är så ledsen, varför bry sig om någonting?” Det är en viktig tid av sörjande som måste bearbetas, och personen gör även tillfälliga utflykter till de tidigare stadierna av ilska och förhandling.

Eventuellt. Nu ska vi minnas att de här faserna ursprungligen var tänkta att beskriva sinnelaget hos en människa som får höra att hen ska dö. Och det ska jag alltså inte såvitt jag vet just nu, även om jag hade en period för knappt ett år sedan då det här av medicinska skäl framstod som en inte helt otänkbar utgång. Kanske just därför, för att jag har brottats med de här tankarna, känns det här som en sorts déjà vu.

Det kan också bero på att jag med ens minns ångesten som jag upplevde som barn när jag plötsligt blev övertygad om att snart trycker Reagan och Brezjnev på knappen och hela världen går upp i radioaktiv rök.

Kanske jag sörjer för att världen där jag ingår har fått ett återfall av den dödliga sinnessjuka som den led av under kalla kriget, men överlevde med nöd och näppe. Och det finns inga second chances.

Hur som helst så är det sannolikt i den här depressiva fasen jag befinner mig just nu om vi tillämpar den på den plötsliga insikten att vi lever i världen under Trumps presidentskap.

Jag har svårt att tro att jag har nått den femte och sista fasen. Jag antar att jag blir tvungen att komma dit, men ännu är jag inte beredd att godkänna det som sker. Fas fem är alltså:

Acceptans. ”Hur ska jag och mina närmaste hantera detta?”

Som ni märker så är det här egentligen inte en kommentar till, eller en analys av något av det som har skett i världen. Jag sade ju att jag är mållös. Det här är bara lite introspektion blandat med självömkan.

Dessutom, det finns gott om folk som analyserar läget dagligen, och jag skulle antagligen inte finna några desto större ljusglimtar än vad de har lyckats hitta. Så en olyckskorp till som kraxar klarar världen sig säkert utan.

Kiss Me, I’m Radioactive

”Har du barn där hemma?” frågade sköterskan. Jo, sade jag. ”Låt helst bli att ta dem i famnen eller krama dem i dag.”

Jag behövde inte fråga varför. Det beror på att jag strålar i dag. De gjorde en datortomografi (skiktröntgen) av mig, de ville titta närmare på mitt hjärta. Och för det här ändamålet var det nödvändigt att injicera radioaktivt fluor-18 i mitt blodomlopp.

Det här betyder att jag går omkring och strålar glatt åtminstone fram till kvällen. Så alla ni som nödvändigt vill krama mig, kanske vi kan ta det i morgon?

Fluor-18 är förresten ett klurigt ämne. ¹⁸F är en radioisotop med 9 protoner och 9 neutroner i kärnan. Isotopen har en halveringstid på cirka 109 minuter, och tjänar som en källa till positroner, bland annat för sjukhusens bruk.

Och det kluriga i hela det här är ju att positroner är, tadaa, antimateria. Positronen är elektronens elaka tvilling, eller nåja, elak och elak. Men dess raka motsats hur som helst.

Om jag råkade på min spegelvarelse av antimateria, om han kom emot mig här i korridoren på Mejlans och vi gav varann en high five, då skulle vi båda gå upp i rök och gammastrålning.

Och när jag säger ”rök” så menar jag explosion. En sjuhelsikes sådan, värre än någon nu existerande atombomb. Radien på kratern som min och min antimateriatvillings high five skulle ge upphov till skulle väl sträcka sig ungefär till Lahtis och Tallinn.

Nå, lyckligtvis så är antimateria mer eller mindre bannlyst från vårt universum numera. Det fanns en tid strax efter Big Bang då det stod och vägde, då materian och antimaterian i det unga universum möttes för den avgörande fajten. The Big Showdown.

Och materian vann. Med nöd och näppe, efter enorma förluster. 999 999 999 materia-atomer av miljarden gick åt pipan, men tillräckligt med materia överlevde för att vi, planeterna, stjärnorna och datorn som jag skriver det här på, kunde bildas. Av antimaterian förstördes i princip alltsammans.

Varför det gick så här, varför det blev materian som utgick med segern medan antimaterian bet i gräset, det vete fåglarna. Det är ett av den moderna vetenskapens stora mysterier, som de jobbar hårt på att förklara bland annat på Cern.

Men helt och hållet har antimaterian inte gett upp. Den ploppar upp här och där, och förstörs så gott som genast, men vi hinner dra nytta av den under den blixtrande korta stund som den är här.

Som nu till exempel i mitt eget fall. De sprutade fluor-18 i mig. Fluor-18 är som sagt radioaktivt, det avger gammastrålning. Vilket det gör uttryckligen för att det producerar antimateria, alltså positroner. Positronen hinner inte värst långt innan den träffar en elektron, och då de två ger varann en high five förintas de båda och då uppstår gammastrålning eller  γ-strålning eller fotonstrålning, alltså joniserande strålning av fotoner. Kärt barn har många namn.

För de flesta räcker det med att säga radioaktiv strålning.

Hur som helst så är det den här gammastrålningen som gör det möjligt för PET-scannern här på sjukhuset att genomlysa våra kroppar. Förhoppningsvis utan att krocka alltför mycket med vårt DNA och på det viset orsaka mutationer, för sen har ingen roligt längre.

Därför får jag alltså inte krama mina barn i dag.

Däremot så får jag, whoopee, äta normalt igen. För att göra den här skiktröntgengrejen så måste man iaktta en strikt stenåldersdiet, eller vad det heter, där det inte får ingå någonting annat än proteiner, fett och vatten. Typ. Absolut inga kolhydrater och definitivt inget socker.

Så hela dagen i går hardcore-LCHF:ade jag som en dåre. Under dagens lopp åt jag: fem ägg, 120 gram omarinerad gris-inrefilé, 200 gram emmentalost och ett paket stekt bacon. Hur var det? För jävligt, kort och gott.

Det hela pågick bara en dag, men i något skede, mot kvällen, svär jag på att jag skulle ha kunnat strypa någon för en gurka eller ett kålhuvud. På riktigt, ni får hålla ert LCHF:ande, det suger riktigt rejält!

Så glad var jag över att få fortsätta äta kolhydrater nu helt nyss att jag instagrammade min frukost på Mejlans. Och sådant gör jag aldrig annars.

Aj jo, jag ska tillbaka hit i morgon för en annan motsvarande undersökning. Lepoperfuusio någonting. Så vi kan inte kramas i morgon heller. Vi får ta det på veckoslutet, eller så fort som geigermätaren har slutat ticka.

Nej, jag tänker inte betala båtskatt!

Jag har alltid varit en god skattebetalare. Alltid betalat snällt utan att knorra och aldrig sysslat med någon skatteplanering. Skulle knappast smyga undan mina pengar på skumma konton på Jungfruöarna även om jag visste hur man gjorde. Eller om jag hade pengar att smyga undan med.

Men när det kommer till den planerade båtskatten, då vaknar den lilla kapten Jack Sparrow i mig. Skulle Captain Jack betala skatt för the Black Pearl? Nej, lika lite som jag tänker betala skatt för vår lilla skorv som just nu ligger på mammas bakgård i Grankulla och väntar på vårvärmen.

Lyckligtvis så är vår båt sannolikt några ynka centimeter för liten  för att skattmasen skulle finna den intressant – tror jag. Det tycks ju inte finnas någonting svart på vitt ännu. Jag har läst flera olika, motstridiga uppgifter beträffande vilka båtar som skulle omfattas av den nya skatten och vilka som går fria.

Vår båt, som vi använder som förbindelsebåt ute på stugan i Ingå, är fem meter och femton centimeter lång och den har en femtio hästkrafters motor av märket Mercury. Om jag har förstått det rätt så skulle gränsen för beskattningen gå vid nio meters längd – vissa källor säger fem och en halv meter. I bägge fallen skulle vår båt gå fri från skatt.

Motorstyrkan som krävs för att en båt ska beskattas ska, enligt vad jag har läst, vara 38 kilowatt och uppåt, alltså 51 hästkrafter. Också där skulle vår lilla balja gå fri i så fall, med darr på ribban.

Men det spelar egentligen ingen roll om vår båt visar sig vara stor nog för att beskattas. Jag tänker hur som helst inte betala någon båtskatt.

Om riksdagen godkänner lagförslaget och texten på slutrakan har ändrats till att skatten berör alla båtar som är längre än fem meter, då kapar jag sexton centimeter från båtens för och laminerar igen hålet. Den kommer att se ut som en hemlagad glasfiber-Buster, men det må den göra. För någon båtskatt tänker jag inte betala!

Hjallis Harkimo kapade också en fot från aktern på sin Swan 51, Belmont Finland, för att få den att passa in i femtiofotsklassen i BOC Round the World-världsomseglingen 1986-87. Mitä herrat edellä, etcetera, eller hur, Timo Soini?

Och motorstyrkan anpassar jag också efter vad som krävs för att båten ska gå fri från skatt. Går gränsen vid tjugo, trettio eller fyrtio hästkrafter så säljer jag min femtia, eller använder den som bojtyngd om ingen vill ha den, och köper en begagnad motor med färre hästkrafter.

Det spelar inte så stor roll om båten inte är så snabb, vi använder den ändå mest bara till att köra av och an mellan hamnen och holmen. Och till sporadiska butiksresor. Det är inomskärs hela vägen, tar mindre än tio minuter att köra ut till holmen. En tjugohästare räcker till för att ta oss dit och tillbaka om det så krävs. Båten måste inte plana.

Om den slutliga lagtexten är sådan att en båt, för att gå fri från båtskatt, måste ha texten ”JAG ÄTER HUNDBAJS TILL FRUKOST” målad i 30 cm höga bokstäver på sidan, och en uppblåsbar sexdocka fäst i lanternmasten, då kommer vår båt att ha det.

Faktum är att jag frestas att köpa en lite större båt som garanterat omfattas av skatten bara för att få nöjet att modifiera den på ovannämnda vis för att få den att förbli skattefri. Bara för att det känns så.

Nu kanske någon tycker att jag är barnslig som trilskas så här för ynka, vaddå, hundrafemtio euro eller så, eller vad den skatten än må bli för en båt i vår storleksklass. Om den skulle komma att omfattas av skatten.

Kanske.

Men så här är det. Jag anser att den planerade båtskatten är idiotisk, populistisk och dåligt genomtänkt, främst avsedd att sätta en viss folkgrupp på pottkanten, och den kommer sannolikt att kosta samhället mer än den bringar in. Helt i enlighet med regeringens allmänna linje alltså, men det är väldigt sällan som man är i en position där man kan göra ett konkret ställningstagande.

Också det här skulle, om vår båt ens hör till en kategori som berörs av skatten, vara ett väldigt fjuttigt och blygsamt ställningstagande från min sida. Men alltid harmar det någon. Harmi se on pienikin harmi.

Harmen står säkert också högt i tak hos båttillverkaren som nu går miste om våra pengar som vi kanske kunde ha använt till att köpa en lite större båt. Kanske inte på årets båtmässa, men eventuellt nästa. Ungarna växer och det är hela tiden mer och mer prylar som ska fraktas ut till stugan. En meter till i vattenlinjen, trettio hästkrafter till i aktern och kanske en akterhytt också, det hade inte varit så illa.

Inte för statusens skull, båtar har aldrig varit statusprylar för mig. Jag har vuxit upp med båtar, jag lärde mig ro innan jag lärde mig cykla. Båtar var skärgårdens röda blodceller, utan dem hade allting kvävts och tystnat, det lärde jag mig i ett tidigt skede. De var sällan värda värst mycket i pengar, men för dem som bodde där ute var de värda allt.

Som sommargäst kan jag inte hävda att jag skulle ha samma sorts symbiotiska förhållande med min båt, men jag är i alla fall  beroende av min båt för att kunna bidra till att hålla skärgården levande. Jag är beroende av min båt för att komma ut till holmarna och skären som jag älskar. Jag, liksom tre generationer före mig, är som fisken på torra land utan en båt.

Det är en tanke som fyller mig med fasa. Men någon båtskatt tänker jag hur som helst inte betala, hur mycket det än sänker mig ned till en femårings mentala nivå! Jag är trött på att försöka förstå, att behöva vara den vuxna parten med den här regeringen och dess ständiga velande, irrationella beslut och itkupotkuraivare.

Jag tar ungarna på ryggen och krålar ut till holmen om så krävs, om det slutar med att de belägger alla båtar med skatt. Någon ny båt blir det inte. Synd, för man hade ju önskat att den fina, anrika båtbranschen här i vårt land skulle få växa och frodas och skapa nya arbetstillfällen. Men det tycks vara viktigare för Timo Soini att få kissa på ”herrojen huvikuunarit ja juppikootterit”.

Vänta bara förresten tills någon berättar för Bandidos och MC Cannonball att en viss minister kallar deras ’47 Knuckleheads för ”juppikootteri”. Det kan hända att de inte blir så glada då.

Nu avsåg ju Soini inte choppade Harley Davidsons utan vattenskotrar, som också jag innerst inne ogillar skarpt, men motorcyklar ska ju beskattas de också enligt den nya lagen. Är Hell’s Angels medvetna om det här? Följer de med nyheterna? Borde någon underrätta dem?

Hur som helst. En sak tänker jag inte göra. Registrera min båt i Estland eller något annat land. Båten och jag har bara en hemmahamn, nu och i framtiden. Ingå. Gudarna ska veta att vi redan betalar skatt på den fastigheten.

Finns det någonting vi inte betalar skatt på just nu, förutom vinden? Och jag gör det oftast med glädje. Jag är inte helt skattefientlig. Våra skatter åstadkommer mycket gott. Men de måste ha ett vettigt syfte, en känsla av rättvisa. Det har inte den här skatten.

Den är inte ens proportionerlig, den är i praktiken en plattskatt. En omsorgsfullt restaurerad gammal Hajbåt i trä kostar sin ägare nästan lika mycket i skatt som en femtio fots Ferretti, eller vad de heter, ett skrytflytetyg vars ägare inte ens kan slå ett dubbelt halvslag. Den här skatten är bara elak och godtycklig.

För mig är den droppen som får bägaren att rinna över. Och jag tänker inte betala den.

Det var en gång ett telefonsamtal

Jag har skrivit tidigare om hur jag aldrig ringde till min far medan han levde, och talade ut om alla de där sakerna som blev osagda. Med ens har jag insett att jag själv som far håller på att gå samma öde till mötes.

Redan nu vill mina barn inte ringa till mig, trots att vi fortfarande bor under samma tak, och trots att vi har ett helt okej förhållande. Hur ska det vara efter att de har kommit upp i tonåren och vi har utkämpat alla de obligatoriska fajterna om hemkomsttider, teleportera till New York på skolkvällar och porrhologram?

Fast det kanske inte är samma sak. Det beror, intalar jag mig själv, snarare på att deras generation inte ringer. Punkt. Jag har försökt förklara för dem vad ”ringa” är, men de bara tittar på mig som någonting som man skrapar bort från skosulorna.

Våra pojkar fick sina första riktiga smarttelefoner till jul, och naturligtvis var det första som jag gjorde att stolt programmera in mitt eget telefonnummer med ”PAPPA” som kontaktnamn, och lägga den där som en shortcut på första sidan på deras displayer.

”Nåja, pojkar, nu kan ni ringa pappa!” sade jag och gnuggade händerna av förtjusning. Vilken historisk stund! De första telefonsamtalen från mina egna söner!

Pojkarnas reaktion: ”ööh jaha.” Varpå de självsäkert och utan tvekan fiskar fram YouTube och börjar titta på Oggy and the Cockroaches. Victor hittar kamerafunktionen och tar foton av det pågående Minecraft-spelet som han har på gång på Playstationen.

Just så ja. Då får jag väl ringa dem då. TUUT TUUT. Någon förvald, generisk kinesisk hissmusikrefräng börjar spela.

”Nej, pappa!” Guud-vad-du-är-pinsam-minen. Röda luren. Klick tut tut tut.

I trailern till filmen Polisskolan sade basrösten att ”call them whatever you like, just don’t call them when you’re in trouble.” Jag inser ju redan nu att samma gäller för mina söner.

Tänk er följande: året är 2022. Jag är ute på skogspromenad. Plötsligt går jag ned mig i ett träsk och börjar sakta sjunka ned, blupp blupp. Medan jag ännu har armarna ovanför torven fiskar jag fram min telefon och ringer mina söner för att be dem komma och dra upp mig. De är stora och starka tonåringar vid det laget.

Vid det laget har någon säkert redan utvecklat en emoji med guud-vad-du-är-pinsam-minen. Jag får den som ett svarsmeddelande, den är det sista som jag ser i livet innan jag försvinner under kärrsjöns mörka vattenyta. Blupp blupp. ”Lyfter på luren” gör däremot ingendera grabben.

År 2022, om fem år, saknar dessutom telefonerna sannolikt möjligheten till röstsamtal. För det är i princip bara pinsamma människor som ringer varandra. De där som 2017 ännu gick omkring med telefoner som hade knappar.

Jag hör till den första generationen som växte upp helt och hållet med knapptelefon där hemma. Min pappa var den tidens prylnörd, han hade biltelefon också, en ARP av den där sorten där man anropade en centralfröken som kopplade en till det telefonnummer som man ville nå. Samtalen kostade säkert 2000 mark i sekunden.

Men där hemma, på skänken i tamburen, där stod en knapptelefon. Mormor och morfar och alla andra som jag kände hade telefoner med snurrskivor. Ni vet, de där som det tog en evighet att veva ett samtal på, speciellt om det fanns många höga siffror, åttor och nior, i telefonnumret.

Inte vi. Vi hade knapptelefon. Helt otrolig hi-tech för att vara, vaddå, 1975 eller så. Och man spelade ju en liten melodi när man ringde. Varje nummerrad hade en egen ton som hördes när man tryckte på knappen. Jag minns fortfarande melodin som uppstod då jag ringde till min kusin Martin som jag ofta brukade ringa till på den tiden.

Jag minns också melodin som min pappas telefonnummer bildade, på den tiden då han bodde i Finspång i Sverige och jag ännu brukade ringa honom. Och jag minns hela hans nummer utantill. 990 46 122 19 xxx.

Mina egna söner fattar inte ens vad ett telefonnummer är. Jag har försökt förklara det för dem. Igen den där guud-vad-du-är-pinsam-minen.

Nu hoppar jag i tiden igen. Plötsligt är året 1995. Jag har köpt min första egna mobiltelefon, de kallades så på den tiden. En Nokia 2010, kostade 3500 mark som begagnad, visserligen oanvänd och fortfarande i fabriksförpackningen.

Den var Nokias första GSM-telefon, alltså digital, till skillnad från de analoga NMT 900-telefonerna som fanns före.

GSM-telefonerna hade ett par snärtiga nya funktioner. Till exempel: man såg på telefonens display vem det var som ringde. Och man kunde skicka och motta textmeddelanden, så kallade SMS med dem.

Fråga inte mina söner vad ett SMS är, de vet garanterat inte det heller.

SMS fanns faktiskt inte i alla GSM-modeller, bara i de dyrare. Min Nokia 2010, den hörde till det här executive-segmentet. Trots att jag var en fattig studerande på den tiden. Men jag kunde både skicka och motta SMS.

Min kompis Lasse som hade en lite billigare telefon av ungdomsmodell, en 1610 tror jag det var, han kunde bara ta emot men inte skicka SMS. Nokia resonerade så att SMS var något som bara executive-typerna behövde, till att skicka diskreta meddelanden från möten till sina sekreterare och älskarinnor. Ungdomar brydde sig inte om sånt där, resonerade Nokia.

Redan det här borde ha fått alla att inse varifrån vinden blåser och sälja alla sina Nokia-aktier omgående.

Hur som helst: den andra snärtiga funktionen som de första GSM-telefonerna hade var alltså att man såg på displayen vem det var som ringde. Och jag var min fars son, jag skulle äga den nyaste tekniken så fort som den fanns tillgänglig.

Så jag var sannolikt den första bland mina studiekompisar som hade en telefon med den här funktionen. De flesta visste inte ens att den existerade. Så en dag, strax efter att jag hade skaffat min nya telefon, ringer min kompis Tommy.

”Nå morjens Tommy!” säger jag.

*Förvånad tystnad*

”HUR… visste du att det var jag som ringde?”

Det är kanske inte så förvånande att det var ungefär vid den här tiden, vid GSM-telefonernas intåg, som den gamla och anrika traditionen med busringningar började dö.

Men sist och slutligen var det här med nummervisning och SMS bara glasyren på tårtan. Det fina med mobilerna var ju att man kunde ringa och ta emot samtal var man än råkade befinna sig.

Jag själv har till exempel en gång ringt nämnda kompis Tommy från min mammas garagetak, dit jag klättrade bara för att ringa till Tommy och säga ”hej, gissa varifrån jag ringer? Från mammas garagetak! Crazy, va?”

Om mina barn mot förmodan någon dag läser det här så får jag säkert en hel skur av guud-vad-du-är-pinsam-minen-emojier.

Att de skulle minnas sin gamla pappa med ett telefonsamtal, eller svara då jag ringer dem, det kan jag bara glömma en gång för alla. Det är bara pinsamma människor som ringer.

”Lyssna till ditt hjärta!” NEJ!!

En snabb koll – inte finns det väl någon som på riktigt tror att hjärtat deltar i beslutsprocessen? Nu talar jag inte om metaforen och den odödliga klichén från tusentals sånger, böcker och filmer? Jag menar att man helt konkret skulle fatta viktiga beslut med hjälp av hjärtat, att det aktivt skulle ta del i den biokemiska processen som ligger bakom vår tankeverksamhet?

Eller okej då, inte i själva tankeverksamheten, men att hjärtat på något vagt och undermedvetet sätt skulle påverka kroppen och utöva ett inflytande på hjärnan, kanske via hormoner eller nervimpulser eller för att själen bor där eller för att hjärtat lever sitt eget liv, semi-självständigt från oss, lite som cellernas mitokondrier? Eller för att Deepak Chopra sade så?

Jag menar, hjärtat är en muskel som pumpar blod 24/7/365, och en jäkla seg och bra sådan, respekt för det, men that’s it! Det är allt som hjärtat gör. Som om det inte skulle räcka.

Är jag en fullständigt olidlig besserwisser nu, och en hopplös tråkmåns?

Mina funderingar började från en tråd på min Facebooksida. Jag skrev ett inlägg där jag lite magsurt fnös åt TV-reklamen där Kalle Snellman säger att ”de viktigaste besluten fattar man med hjärtat”. Han avsåg Snellmans beslut att undvika GM-foder för att, som han såg det, garantera att djuren som deras pålägg tillverkas av smakar så gott som möjligt.

Jag skrev:

”Med andra ord, ju viktigare beslut, desto mindre ska man veta om saken, och desto mer ska man agera utifrån sina känslor. Futtiga beslut som att vilken sorts hundmat ska jag köpa åt min vovve, sådant kan man läsa in sig på.

Schysst livsfilosofi. Kaiken maailman dosentteja…”

Här fick jag mothugg. En FB-vän menade att hjärta och hjärna inte utesluter varann, och att hjärtat står högst i hierarkin. Hjärnan har hand om databehandlingen och baserat på dess data fattar hjärtat besluten.

OK, sade jag, I get it, men jag har aldrig gillat den här metaforen värst mycket. Och nu citerar jag mig själv igen:

”För mellan raderna säger den att du ska gå emot ditt eget förstånd. Oavsett alla varningslamporna som lyser upp i hjärnans kontrollpanel. Det låter romantiskt men för mig har det alltid gått åt helvete när jag har ”lyssnat på mitt hjärta”. Och jag har gjort det rätt ofta, jag är en rätt så impulsiv typ. Det är först på äldre dagar när jag har börjat lyssna mer på min hjärna som saker och ting har gått åt önskat håll.”

Det är sant, ser ni. Speciellt som yngre tenderade jag att gå så gott som fullständigt på känsla. Mitt första äktenskap var just ett sådant där hjärtat fick besluta, och skit i analysen. Och så gick det som det gick.

Många andra personliga relationer led också av att hjärtat fick diktera besluten, hjärtat som passionerat pumpade runt mitt heta latinoblod och –

Nå ni vet. Jag är ju den blekaste bulldegs-fennoskandier som ni kan föreställa er. Jag har inte en gnutta latinoblod i mig. Och mitt hjärta var fullständigt oskyldigt. Däremot kan jag skylla på binjuremärgen som pumpade ut allt detta adrenalin i mitt blodomlopp. Det gjorde åtminstone inte saken bättre.

Jag var en jobbig typ som yngre. Å ena sidan romantisk, passionerad och idealistisk, å andra sidan naiv, temperamentsfull (men inte på ett bra sätt), rädd och bitter.

Eftertänksam, analytisk och långsiktig var jag däremot inte. Till den del som jag fick ta del av nämnda egenskaper senare, var det helt och hållet genom att lära sig the hard way och genom att låta den övriga kroppen göra myteri mot hjärtat, för att fortsätta på den här metaforen, och låta hjärnan ta över. Så gott den kunde.

Alltid lyckas det inte så bra ens så här med några futtiga år kvar till femtiostrecket. Det händer fortfarande att jag skjuter först och frågar efteråt. Jag kan bli naivt och barnsligt entusiastisk. Eller heligt förbannad, som min pappa var ibland. Helt har jag inte blivit av med mitt temperament.

Jag kan också vara passionerad. För att jag ”följer hjärtats röst”, för att det känns bra, inte för att jag har analyserat läget från alla synvinklar och kommit till att eld och lågor är den korrekta responsen. (Föreställ er att jag sade det där med mr. Spocks röst.)

Helt fel är det här väl inte. Kreativitet, en egenskap som jag är beroende av för att kunna göra mitt jobb, är på många sätt och vis uppbyggt av ovannämnda ingredienser. Att man vågar släppa loss och låta hjärtat –

NEJ!

Kalla det hjärtat om ni måste, men det handlar ju om intuitionen. Den har jag ingenting emot, även om mitt självförtroende, som var fullständigt sönderslaget en lång tid av mitt liv, gjorde det väldigt svårt att lita på intuitionen.

Men jag blev bättre på det med tiden. Fortfarande inte perfekt, fast vem är det, för även om jag är rätt så nöjd med min intuition så kräver den ett gott omdöme för att paketet ska vara komplett. Att inte bara komma upp med de där lysande idéerna utan kunna avgöra vilka som fortfarande låter lika bra nästa morgon. Och alltid går det ju inte så bra.

Men jag antar att det åtminstone är någonting att vara tacksam för, så länge som kreativiteten flödar. Allt måste inte vara guld. Allt kan inte förväntas vara det.

Som den legendariska amerikanska fotografen Ansel Adams sade,

Twelve significant photographs in any one year is a good crop.

Tolv betydelsefulla fotografier på ett år, eller tolv idéer som är guld – det är sannerligen ett gott år.

Och skulle det bli ett gott år så vems förtjänst är det? Nå nog tusan är det hjärnan som får pokalen här. Ja ja, mens sana in corpore sano och allt det där, hjärnan behöver en fungerande kropp för att kunna arbeta, men…

Ja, inte vet jag vad jag ska säga för att komma till någon gyllene slutkläm här. Tusen miljoner sånger har skrivits som lovsjunger hjärtat. Kan jag inte komma upp med en enda odödlig rad om hjärnan? Pinsamt.

Men å andra sidan, ”jag” är ju hjärnan. Allt jag någonsin har varit och allt jag någonsin kommer att bli. Också alla mina brister. Hjärnan kan bara tacka sig själv. Och skylla på sig själv.

Hjärnan är inte bara en kylig, rationell kalkylator. Hjärnan är intuition, passion, oanade djup, ängeln och demonen, själen, förnuftet, inbillningarna, drömmarna, rädslorna, allt som alla mina förfäder ända tillbaka till urhavet lärde sig om att överleva. Hjärnan är en överlevnadens mästare. Den är bad ass.

Men den är också fåfäng och tenderar att tro lite för mycket om sig själv, hur häftig den än är. Eller lite för lite.

Hur som helst.

Hjärtat kan de plocka ur min kropp och operera in det i någon annans bröst och sedan slår det där i vem vet hur många år medan jag själv är ett minne blott för min hjärna gick och dog.

Allt annat går att ersätta. Hjärnan går inte.

Hjärtat kan brista men sådant går över.

Hjärnan är Universum som ser på sig självt, fjorton miljarder år senare, och förundras. Ge den lite credits för det i dag. Hjärtat kan vi sjunga om i morgon. Igen.