”Lyssna till ditt hjärta!” NEJ!!

En snabb koll – inte finns det väl någon som på riktigt tror att hjärtat deltar i beslutsprocessen? Nu talar jag inte om metaforen och den odödliga klichén från tusentals sånger, böcker och filmer? Jag menar att man helt konkret skulle fatta viktiga beslut med hjälp av hjärtat, att det aktivt skulle ta del i den biokemiska processen som ligger bakom vår tankeverksamhet?

Eller okej då, inte i själva tankeverksamheten, men att hjärtat på något vagt och undermedvetet sätt skulle påverka kroppen och utöva ett inflytande på hjärnan, kanske via hormoner eller nervimpulser eller för att själen bor där eller för att hjärtat lever sitt eget liv, semi-självständigt från oss, lite som cellernas mitokondrier? Eller för att Deepak Chopra sade så?

Jag menar, hjärtat är en muskel som pumpar blod 24/7/365, och en jäkla seg och bra sådan, respekt för det, men that’s it! Det är allt som hjärtat gör. Som om det inte skulle räcka.

Är jag en fullständigt olidlig besserwisser nu, och en hopplös tråkmåns?

Mina funderingar började från en tråd på min Facebooksida. Jag skrev ett inlägg där jag lite magsurt fnös åt TV-reklamen där Kalle Snellman säger att ”de viktigaste besluten fattar man med hjärtat”. Han avsåg Snellmans beslut att undvika GM-foder för att, som han såg det, garantera att djuren som deras pålägg tillverkas av smakar så gott som möjligt.

Jag skrev:

”Med andra ord, ju viktigare beslut, desto mindre ska man veta om saken, och desto mer ska man agera utifrån sina känslor. Futtiga beslut som att vilken sorts hundmat ska jag köpa åt min vovve, sådant kan man läsa in sig på.

Schysst livsfilosofi. Kaiken maailman dosentteja…”

Här fick jag mothugg. En FB-vän menade att hjärta och hjärna inte utesluter varann, och att hjärtat står högst i hierarkin. Hjärnan har hand om databehandlingen och baserat på dess data fattar hjärtat besluten.

OK, sade jag, I get it, men jag har aldrig gillat den här metaforen värst mycket. Och nu citerar jag mig själv igen:

”För mellan raderna säger den att du ska gå emot ditt eget förstånd. Oavsett alla varningslamporna som lyser upp i hjärnans kontrollpanel. Det låter romantiskt men för mig har det alltid gått åt helvete när jag har ”lyssnat på mitt hjärta”. Och jag har gjort det rätt ofta, jag är en rätt så impulsiv typ. Det är först på äldre dagar när jag har börjat lyssna mer på min hjärna som saker och ting har gått åt önskat håll.”

Det är sant, ser ni. Speciellt som yngre tenderade jag att gå så gott som fullständigt på känsla. Mitt första äktenskap var just ett sådant där hjärtat fick besluta, och skit i analysen. Och så gick det som det gick.

Många andra personliga relationer led också av att hjärtat fick diktera besluten, hjärtat som passionerat pumpade runt mitt heta latinoblod och –

Nå ni vet. Jag är ju den blekaste bulldegs-fennoskandier som ni kan föreställa er. Jag har inte en gnutta latinoblod i mig. Och mitt hjärta var fullständigt oskyldigt. Däremot kan jag skylla på binjuremärgen som pumpade ut allt detta adrenalin i mitt blodomlopp. Det gjorde åtminstone inte saken bättre.

Jag var en jobbig typ som yngre. Å ena sidan romantisk, passionerad och idealistisk, å andra sidan naiv, temperamentsfull (men inte på ett bra sätt), rädd och bitter.

Eftertänksam, analytisk och långsiktig var jag däremot inte. Till den del som jag fick ta del av nämnda egenskaper senare, var det helt och hållet genom att lära sig the hard way och genom att låta den övriga kroppen göra myteri mot hjärtat, för att fortsätta på den här metaforen, och låta hjärnan ta över. Så gott den kunde.

Alltid lyckas det inte så bra ens så här med några futtiga år kvar till femtiostrecket. Det händer fortfarande att jag skjuter först och frågar efteråt. Jag kan bli naivt och barnsligt entusiastisk. Eller heligt förbannad, som min pappa var ibland. Helt har jag inte blivit av med mitt temperament.

Jag kan också vara passionerad. För att jag ”följer hjärtats röst”, för att det känns bra, inte för att jag har analyserat läget från alla synvinklar och kommit till att eld och lågor är den korrekta responsen. (Föreställ er att jag sade det där med mr. Spocks röst.)

Helt fel är det här väl inte. Kreativitet, en egenskap som jag är beroende av för att kunna göra mitt jobb, är på många sätt och vis uppbyggt av ovannämnda ingredienser. Att man vågar släppa loss och låta hjärtat –

NEJ!

Kalla det hjärtat om ni måste, men det handlar ju om intuitionen. Den har jag ingenting emot, även om mitt självförtroende, som var fullständigt sönderslaget en lång tid av mitt liv, gjorde det väldigt svårt att lita på intuitionen.

Men jag blev bättre på det med tiden. Fortfarande inte perfekt, fast vem är det, för även om jag är rätt så nöjd med min intuition så kräver den ett gott omdöme för att paketet ska vara komplett. Att inte bara komma upp med de där lysande idéerna utan kunna avgöra vilka som fortfarande låter lika bra nästa morgon. Och alltid går det ju inte så bra.

Men jag antar att det åtminstone är någonting att vara tacksam för, så länge som kreativiteten flödar. Allt måste inte vara guld. Allt kan inte förväntas vara det.

Som den legendariska amerikanska fotografen Ansel Adams sade,

Twelve significant photographs in any one year is a good crop.

Tolv betydelsefulla fotografier på ett år, eller tolv idéer som är guld – det är sannerligen ett gott år.

Och skulle det bli ett gott år så vems förtjänst är det? Nå nog tusan är det hjärnan som får pokalen här. Ja ja, mens sana in corpore sano och allt det där, hjärnan behöver en fungerande kropp för att kunna arbeta, men…

Ja, inte vet jag vad jag ska säga för att komma till någon gyllene slutkläm här. Tusen miljoner sånger har skrivits som lovsjunger hjärtat. Kan jag inte komma upp med en enda odödlig rad om hjärnan? Pinsamt.

Men å andra sidan, ”jag” är ju hjärnan. Allt jag någonsin har varit och allt jag någonsin kommer att bli. Också alla mina brister. Hjärnan kan bara tacka sig själv. Och skylla på sig själv.

Hjärnan är inte bara en kylig, rationell kalkylator. Hjärnan är intuition, passion, oanade djup, ängeln och demonen, själen, förnuftet, inbillningarna, drömmarna, rädslorna, allt som alla mina förfäder ända tillbaka till urhavet lärde sig om att överleva. Hjärnan är en överlevnadens mästare. Den är bad ass.

Men den är också fåfäng och tenderar att tro lite för mycket om sig själv, hur häftig den än är. Eller lite för lite.

Hur som helst.

Hjärtat kan de plocka ur min kropp och operera in det i någon annans bröst och sedan slår det där i vem vet hur många år medan jag själv är ett minne blott för min hjärna gick och dog.

Allt annat går att ersätta. Hjärnan går inte.

Hjärtat kan brista men sådant går över.

Hjärnan är Universum som ser på sig självt, fjorton miljarder år senare, och förundras. Ge den lite credits för det i dag. Hjärtat kan vi sjunga om i morgon. Igen.

Annonser

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s