Kiss Me, I’m Radioactive

”Har du barn där hemma?” frågade sköterskan. Jo, sade jag. ”Låt helst bli att ta dem i famnen eller krama dem i dag.”

Jag behövde inte fråga varför. Det beror på att jag strålar i dag. De gjorde en datortomografi (skiktröntgen) av mig, de ville titta närmare på mitt hjärta. Och för det här ändamålet var det nödvändigt att injicera radioaktivt fluor-18 i mitt blodomlopp.

Det här betyder att jag går omkring och strålar glatt åtminstone fram till kvällen. Så alla ni som nödvändigt vill krama mig, kanske vi kan ta det i morgon?

Fluor-18 är förresten ett klurigt ämne. 18F är en radioisotop med 9 protoner och 9 neutroner i kärnan. Isotopen har en halveringstid på cirka 109 minuter, och tjänar som en källa till positroner, bland annat för sjukhusens bruk.

Och det kluriga i hela det här är ju att positroner är, tadaa, antimateria. Positronen är elektronens elaka tvilling, eller nåja, elak och elak. Men dess raka motsats hur som helst.

Om jag råkade på min spegelvarelse av antimateria, om han kom emot mig här i korridoren på Mejlans och vi gav varann en high five, då skulle vi båda gå upp i rök och gammastrålning.

Och när jag säger ”rök” så menar jag explosion. En sjuhelsikes sådan, värre än någon nu existerande atombomb. Radien på kratern som min och min antimateriatvillings high five skulle ge upphov till skulle väl sträcka sig ungefär till Lahtis och Tallinn.

Nå, lyckligtvis så är antimateria mer eller mindre bannlyst från vårt universum numera. Det fanns en tid strax efter Big Bang då det stod och vägde, då materian och antimaterian i det unga universum möttes för den avgörande fajten. The Big Showdown.

Och materian vann. Med nöd och näppe, efter enorma förluster. 999 999 999 materia-atomer av miljarden gick åt pipan, men tillräckligt med materia överlevde för att vi, planeterna, stjärnorna och datorn som jag skriver det här på, kunde bildas. Av antimaterian förstördes i princip alltsammans.

Varför det gick så här, varför det blev materian som utgick med segern medan antimaterian bet i gräset, det vete fåglarna. Det är ett av den moderna vetenskapens stora mysterier, som de jobbar hårt på att förklara bland annat på Cern.

Men helt och hållet har antimaterian inte gett upp. Den ploppar upp här och där, och förstörs så gott som genast, men vi hinner dra nytta av den under den blixtrande korta stund som den är här.

Som nu till exempel i mitt eget fall. De sprutade fluor-18 i mig. Fluor-18 är som sagt radioaktivt, det avger gammastrålning. Vilket det gör uttryckligen för att det producerar antimateria, alltså positroner. Positronen hinner inte värst långt innan den träffar en elektron, och då de två ger varann en high five förintas de båda och då uppstår gammastrålning eller  γ-strålning eller fotonstrålning, alltså joniserande strålning av fotoner. Kärt barn har många namn.

För de flesta räcker det med att säga radioaktiv strålning.

Hur som helst så är det den här gammastrålningen som gör det möjligt för PET-scannern här på sjukhuset att genomlysa våra kroppar. Förhoppningsvis utan att krocka alltför mycket med vårt DNA och på det viset orsaka mutationer, för sen har ingen roligt längre.

Därför får jag alltså inte krama mina barn i dag.

Däremot så får jag, whoopee, äta normalt igen. För att göra den här skiktröntgengrejen så måste man iaktta en strikt stenåldersdiet, eller vad det heter, där det inte får ingå någonting annat än proteiner, fett och vatten. Typ. Absolut inga kolhydrater och definitivt inget socker.

Så hela dagen i går hardcore-LCHF:ade jag som en dåre. Under dagens lopp åt jag: fem ägg, 120 gram omarinerad gris-inrefilé, 200 gram emmentalost och ett paket stekt bacon. Hur var det? För jävligt, kort och gott.

Det hela pågick bara en dag, men i något skede, mot kvällen, svär jag på att jag skulle ha kunnat strypa någon för en gurka eller ett kålhuvud. På riktigt, ni får hålla ert LCHF:ande, det suger riktigt rejält!

Så glad var jag över att få fortsätta äta kolhydrater nu helt nyss att jag instagrammade min frukost på Mejlans. Och sådant gör jag aldrig annars.

IMG_0174.jpg

Aj jo, jag ska tillbaka hit i morgon för en annan motsvarande undersökning. Lepoperfuusio någonting. Så vi kan inte kramas i morgon heller. Vi får ta det på veckoslutet, eller så fort som geigermätaren har slutat ticka.

Annonser

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

En reaktion till “Kiss Me, I’m Radioactive”

  1. Gå nu för säkerhets skull med händerna i fickorna…Risken med hajfajvandet låter aaaningen riskabelt 😉
    Intressant hur som helst…Typ ” mikä ei tapa….”
    Kram….
    M.T

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s