Morjens, nu flyr jag in i min fantasi en stund!

I det följande är det sommarnatt. Jag behöver lite verklighetsflykt just nu, på tankens vingar. Om somrarna, medan familjen sover brukar jag, nattugglan, stiga upp och gå ned till holmens nordsida, till den branta klippan med den fina utsikten över fjärden bort mot Bastö och Bråtaholm.

Jag har den här utsikten som skrivbordsbild på min dator, så jag behöver inte anstränga mig värst mycket för att se det här. Jag har alltså ofta kameran med mig när jag går dit ned.

Sedan står jag där, eller sitter, och låter planeten rulla vidare under stjärnorna, med mig som passagerare,

I am a passenger
And I ride and I ride
I ride through the archipelago’s backside
I see the stars come out of the sky
Yeah, they’re bright in a hollow sky
You know it looks so good tonight

och jag lyssnar på tystnaden och de riktiga nattugglornas hoande borta i Bastöskogen. Och känner mig ung och liten igen.

Ung i jämförelse med den enormt gamla planeten som jag bor på, och liten under den oändliga stjärnhimlen, med Vintergatan som löper från Jölskär i väster till Bastö i öster, där den försvinner bakom skogen.

I människans värld med motbjudande nya trender som, pthui,  faktaresistens och alternativa fakta är allt detta dessutom en synnerligen välkommen stund av sanning.

Allt jag ser här, tallarnas mörka skepnader, löftet om gryningen i form av ljusningen på den nordöstra horisonten, det är allt här och nu. Det är sant, även om naturen inte befattar sig med mänskliga termer som sanning. Men jag upplever det som sant.

Populisterna som tar över världen just nu vill att jag ska betvivla allting. Att jag ska se på världen som en enda lång räcka av lögner. Till och med, eller kanske framför allt, själva naturen.

De vill inte att jag ska se på världen som så uråldrig som den verkligen är. De vill att jag ska tro att de här klipporna, gamla bortom all beskrivning, kom till när varelsen i deras bok knäppte med fingrarna en gång för sextusen år sedan. Sextusen-ish.

Nu kanske någon menar att “än sen då, klipporna bryr sig inte om hur gamla någon idiot påstår att de är”. Nej, det stämmer förstås, men det gör mig ledsen. Det tyder på en grundläggande brist på respekt för livet.

Hur så? Nå, klipporna här är urgamla, men de är ändå yngre än livet på jorden. Graniten, det västnyländska urberget som vår stuga vilar på härstammar från proterozoikum, ettusensexhundra miljoner år eller så i det förflutna.

Men livet, det som jag består av och bär på och ledsagar vidare i och med mina barn, det är ännu äldre än så.

Jorden tog form för cirka fyra och en halv miljarder år sedan, och de äldsta bekräftade spåren av liv är tre komma sju miljarder år gamla. Det är tretusen sjuhundra miljoner år. Vissa menar att livet kan vara ännu äldre än så, fyra komma en miljarder år.

Nu när jag står här i min fantasi, den här julinatten på Kolholms strand, och tänker på de uråldriga klipporna mitt i havets mörka spegel, inser jag att det är klipporna som borde se på mig och känna vördnad.

För jag är en del av livet på jorden, och jag bär på en stafettpinne kallad DNA som gick från hand till hand redan två tusen miljoner år innan de, klipporna i det som är dagens Barösund, blev till.

Och se nu på klipporna! De ser på riktigt ut just så gamla som de är, efter årmiljoner av erosion, istider och träd vars rötter tränger sig ned och klyver dem, de väldiga klippblocken.

Jag ser på sin höjd ut som, vaddå, fyrtiosju år.

Och då har jag alltså kommit från någonstans djupt nere i den arkeiska eonen. Livet som jag är en del av har tagit sig igenom svårigheter och motgångar som får vilket fanskap som helst att blekna i jämförelse. Jag – livet – tog mig igenom det Sena tunga bombardemanget. Nej, inte ryssarna. Asteroider, i jordens barndom.

Jag fanns här långt innan det fanns syre i luften. Jag överlevde den Kambriska explosionen. Just kidding, den var inte en riktig explosion, den bara kallas så, och det var livet självt som exploderade och spred sig över jorden, för mer än femhundra miljoner år sedan.

Jag, mitt DNA, överlevde konkurrensen med det övriga livet. Jag väntade tålmodigt i dinosauriernas skugga, i tvåhundra miljoner år väntade jag på min tur.

Jag överlevde supervulkaner och solstormar. Och de där nämnda istiderna. Jag överlevde de sabeltandade tigrarna och all världens spindlar och andra äckliga småkryp som det kryllade av i Afrika. Jag överlevde den långa vandringen från Östafrikas savanner hit till Norden.

Jag är Old Tjikko, den nio tusen år gamla granen på det jämtländska fjället, det än i denna dag levande trädet som var medelålders redan när pyramiderna i Giza byggdes.

Jag är Tom Bombadil!

Eldest, that’s what I am… Tom remembers the first raindrop and the first acorn… He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.

Oj, nu är jag riktigt kaxig, märker jag. Och så tjatar min fru om att jag inte ens får den utbrunna lampan i gårdsbelysningen bytt. Behöver jag befatta mig med sådana futtiga sysslor, jag som kom hit från urtidens dimmor och-

Vaddå, “det gjorde bakterierna i WC:ns golvbrunn också. Och Donald Trump. ALLT liv gjorde samma resa.”

Nå okej då, men för att återgå till min poäng som jag försökte komma till tidigare, att jag tar det som en personlig förolämpning när någon påstår att klippan som jag i min fantasi sitter på med benen i kors, och tallarna som klamrar sig fast i dem, och jag själv…

…Att allt det här är ynka sex tusen år gammalt? Vilket den nuvarande amerikanska regeringen utgår från som sanning. Det gör mig ledsen på riktigt.

Jag står här i den svala gryningsluften på den lilla holmen i Östersjöns bortre hörn, och känner en mur komma krypande, som en orm av betong och taggtråd som biter sin egen svans och omringar mig.

Det är inte bara muren vid den mexikanska gränsen som börjar resa sig. Den börjar omge mig också, här i min fristad av sanning, sommarnattstystnad, gryningsljus och frisk skogsluft och alla mina andra kära klichéer.

Muren är byggd av lögnerna som tornar upp sig allt högre, av faktaresistensens gråa betong som vill överskugga allting och få mig att glömma allt som jag har lärt mig, överlåta allt det som jag sist och slutligen äger på riktigt, det jag vet, till en propagandamaskin, en zombiefabrik.

Den vill få mig att förneka hotet som hänger över klimatet, hotet mot de här gamla skogarna och allt det där andra som Evert Taube sjöng om i Änglamark, allt det vackra som fyller mina minnen från barndomens somrar.

Den vill göra mitt liv till en lögn, fullt av hat och bitterhet, så att jag slutar försöka påverka. Så att jag antingen röstar på Murbyggaren eller att jag slutar rösta helt och hållet, för allting är en lögn, alla ljuger, allt är skit.

De här supercyniska populisterna; Trump i USA, Åkesson i Sverige, Halla-aho i Finland, de vill att vi ska tro att de ”bara” föraktar främlingarna och flyktingarna, att vi borde rädda oss själva och låta dem drunkna i Medelhavet, men kom igen nu alltså – de föraktar dig och mig precis lika mycket. Antagligen sig själva också, innerst inne. De är nihilister.

Hur blont ditt hår än må vara och hur blåa dina ögon än är, om de stod på däcket på den italienska kustbevakningens fartyg och såg dig komma guppande i din flytväst, de skulle böja sig ned, inte för att ta din hand och dra dig ombord, utan för att trycka ned ditt huvud under vattenytan, och hålla det där tills du slutar sprattla.

De gör ingen skillnad på folk. De hatar allt och alla lika mycket. De får mig osökt att tänka på Anders Behring Breivik. Samma iskalla blick.

Jag vet inte om de är sådana på riktigt, men det är så jag upplever dem.

För ett drygt år sedan var jag på presidentens självständighetsmottagning på slottet, jag jobbade där den kvällen. Då hade jag tillfället att iaktta några av dem. Jussi Halla-aho och Olli Immonen.

Och det slog mig att de här männen, de ler aldrig. Inte ett leende på hela kvällen, inte som jag såg i alla fall. Det skulle ha varit om någon servitris snubblade och föll omkull med bricka och allt i så fall.

Dessa är inte män som är glada över att bo i ett hundraårigt självständigt land, i en rättsstat. Lika litet som de är glada över att bära på livets fackla inom sig, den som asteroider, sabeltandade tigrar och böldpesten gjorde sitt bästa för att släcka. Och cyklandet utan hjälm, glöm inte det.

De skrämmer mig. I grunden.

Men eftersom det här är min lilla trip down memory lane till en sommarnatt i Barösund där allting är harmoniskt och de uråldriga strandklipporna vilar i ljuset från ännu uråldrigare stjärnor, så besluter jag mig för att låta bli att tänka på dem desto mer för tillfället.

Jag ska bara stå här en stund nu och dra in den svala nattliga skäriluften i näsan och vara lite ooh och aah över hur gammalt och sant och vackert allting är och hur den fula världen, lögnernas och hatets värld, ännu är där borta, långa vägar bortom fjärdarna och ängarna och skären.

Kanske den alltid kan vara det, om jag bestämmer mig för det. Vad som än händer i det verkliga livet, vart det än för mig, vilka prövningar jag än utsätts för; kanske jag kan återvända hit i mina tankar. När det är extra jobbigt. När idioterna lägger på ett extra kol för att bryta ned mig.

Illegitimi non carborundum, liksom…

Kanske den här utsikten alltid kan finnas här, om jag sluter ögonen, koncentrerar mig och säger som Dorothy i Trollkarlen från Oz…

There’s no place like home. There’s no place like home. No place…..
Oh, Auntie Em, it’s you!
There, there, lie quiet now. You just had a bad dream.
But it wasn’t a dream. This was a real, truly live place.
And I remember that some of it wasn’t very nice – but most of it was beautiful.
But just the same, all I kept saying to everybody was, ‘I want to go home!’
And they sent me home.

Annonser

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

2 reaktioner till “Morjens, nu flyr jag in i min fantasi en stund!”

  1. Du får mig att gråta, för du kan konsten att TÄNKA och få ut tankarna så solklara…..Mina tankar- trots att de är precis samma materia som dina – kommer inte ut som kloka ord…
    Tack !!! Nu får du en stor kram…
    Alternativ sanning..STÖÖÖÖN…
    Jonej, man/jag väntar bara på en ” mindre big bäng ” nu …
    Ingen skillnad varifrån den kommer, bara den kommer..
    Och jag ÄR pacifist…

    Nu ska jag förbereda fenologidagarna 🙂

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s