Lite mörka funderingar under de sista timmarna då homosexuella ännu är B-klassens medborgare

Under min livstid har homosexualitet gått från att vara ett brott till att vara en sjukdom, till att vara ”nå okej då bara ni drar för gardinerna och inte gör något väsen av er” till att vara en sorts sexualitet eller parförhållande bland andra, med lika rätt till äktensk-

Nej förresten, nu ska vi inte förhasta oss, det är några timmar kvar till det. Men grattis hur som helst på förhand till mina homosexuella vänner. Det är inte en sekund för tidigt.

Kyrkan är ju inte riktigt där ännu, och vi ska kanske inte hålla andan i väntan på en mer omfattande åsiktsjustering i den här frågan. Det finns ju förvisso gott om kristna, allt från vanliga församlingsmedlemmar till biskopar som är kloka nog att inte göra något problem av någonting som inte är ett problem.

Men sedan finns de andra.

Det har blivit väldigt uppenbart för en som har tittat in på Facebook sporadiskt under dagens lopp, och om jag mot förmodan hade hunnit glömma vad det är för dag i morgon så har jag blivit påmind om det av bibelcitatprojektilerna som har visslat kring öronen så fort jag har loggat in.

Och den rödgröna bubblan har ju inte varit sen att svara med det tunga verbala artilleriet, understött av den sekulära gerillan samt sporadiska luftangrepp från den kristna liberala falangen.

Själv lät jag mig mot mitt bättre vetande dras in i en diskussionstråd som började med en artikel med rubriken ”Varannan finlandssvensk präst vill se könsneutral kyrkolag”, med underrubriken ”vilken stackars jävel som än ska moderera kommentarerna till den här, glöm inte den skottsäkra västen! Och valiumet.”

Min kommentar löd i sin helhet så här:

Medan kyrkan slåss inbördes om det här, går mina barn och deras generation glatt vidare i livet och är tacksamma för att vi inte skrev in dem i den klubben.

Om kyrkan envist vill göra sig själv irrelevant och marginalisera sig själv så är det här ett utmärkt sätt att uppnå det målet. De är naturligtvis i sin fulla rätt att göra det. Deras klubb, deras regler.

Men man måste ju inte höra till den klubben.

Vid närmare eftertanke så är det antagligen inte ens ”deras fulla rätt” att vägra viga sina homosexuella medlemmar, inte så länge de vill fungera inom samhällets ramar och speciellt inte så länge som de vill behålla sin rätt att uppbära skatt. Nu är jag ingen expert på juridik så jag kan ha fel, men ur ett rättviseperspektiv är kyrkan hur som helst ute på sju famnars vatten.

Och de kommer ju att marginalisera sig ytterligare i och med det här, speciellt bland den där svårflörtade gruppen som de desperat har försökt vinna över på sin sida med allsköns klatschiga spårvagnsreklamkampanjer, de unga stadsborna.

Medlemsflykten från kyrkan kommer att fortsätta och accelerera, gapet mellan stad och landsbygd kommer att vidgas ytterligare, polariseringen kommer att öka vilket leder till en ännu fulare och mer inflammerad debatt vilket ytterligare påskyndar medlemsflykten och förgubbningen / förgumningen av församlingarna.

Folk som inte känner någon samhörighet med kyrkan och dess läror och traditioner kommer att bli allt mer övertygade om att de valde rätt väg, och likt mig kommer de allt envisare att uppfostra sina barn till att associera Jesus med en viss sorts tejp snarare än med Guds son.

Och kyrkan har ingen annan att skylla än sig själva. De grävde själva sin grop och hoppade i den med huvet före.

Det är synd, på riktigt synd, för kyrkan hade ju som jag ser det haft en viktig roll att spela. Det här säger jag alltså som den mest styvnackade sekularist som du kan hitta. Jo, jag tror på riktigt att samhället skulle vinna på närvaron av en kyrka som försvarar de mjuka, mänskliga värdena i en annars så otroligt hård och omänsklig tid.

Så som flera kristna profiler har gjort, inklusive ärkebiskop Mäkinen, biskop Vikström och min favoritkristen, Hilkka Olkinuora. Samhället behöver sådana människor som motvikt för de rådande politiska trenderna. Det behöver en kyrka som vill omfatta snarare än utesluta. Det behöver en kyrka för vilken Jesu bergspredikan är mer än bara ett motiv för en smågullig altartavla.

Och vissa av biskoparna och insändarskribenterna behöver påminna sig om vad Jesus tyckte om fariséer.

Fariséerna var kända för sin traditionalism och noggranna efterlevnad av Mose lagar och de äldstes stadgar. I Nya Testamentet används de för att illustrera ögontjänande, bokstavstro, lagiskhet, och högmod.

Om jag har fått någonting om bakfoten här beträffande Jesu läror så skyll bara på den religionsundervisning som jag fick under min skoltid.

Nåja, nog om detta nu. Jag är irriterad på mig själv för att jag ska känna mig så irriterad en dag som denna, då jag bara borde känna glädje för att mina homosexuella vänner äntligen behandlas som fullvärdiga medlemmar av samhället.

Det känner jag, ju för bövelen! Hurra för det! I morgon tänker jag höja en skål.

Annons

Nattens barn

Mina två söner sover fortfarande i samma rum trots att de är tio respektive sju år gamla. Och trots att de i princip har var sitt rum. Men de använder inte det andra rummet. De leker inte ens där, det är bara en förvaringsplats för deras prylar.

När jag läste godnattsaga åt dem tidigare i kväll såg jag på dem en stund innan jag släckte lampan. Så lugna, trygga och – tillsammans. Fullständigt oskiljbara.

Jag tänkte, låt dem sova i samma rum tills de är sjuttio om de så vill. Så länge de är så där harmoniska och fridfulla.

När jag var i deras ålder var jag allt annat än det. Jag var enda barnet och jag var skiträdd om nätterna, hela tiden. Av olika orsaker. Jag såg spöken och fanskap i varje skugga. Jag drömde hemska mardrömmar. Nätterna var ett helvete.

Jag bad jämnt och ständigt av min mamma om jag kunde få sova i samma rum som hon. Ibland sade hon okej då men förståeligt nog ville hon ju ha lite tid och rum för sig själv också. Jag var ett krävande barn.

Och som sagt så var jag rädd. Mörkrädd till tusen miljoner. Jag sov med lampan tänd tills jag var sexton eller så. Så fort lyset slocknade var alla helvetets monster – och Granhultsskolans – där och lurpassade på mig i skuggorna, i garderoben och under sängen. Klassiskt Kalle och Hobbe, fast inte alls lika roligt.

Det är lustigt hur man förändras med tiden. Jag är helt annorlunda nu i det här avseendet. Natten är inte längre min fiende, jag är inte det minsta rädd för mörkret numera. Jag vet inte när det förändrades, men det förändrades. Boy, did it ever!

Jag älskar att gå omkring ute på holmen om nätterna när alla andra sover. Under mörka höstnätter. Jag känner hela holmen som mina egna fickor vid det här laget, jag vet var alla rötter och stenar finns. Jag kan gå tvärs över holmen en kolmörk natt i oktober utan ficklampa, utan att snubbla. Om så krävs. Men jag använder nog min Maglite för det mesta. Bekvämare så.

Frun min däremot, hon är döskraj för nattens ljud och skuggor ute på holmen. Går helst inte ut efter solnedgången om hon kan undvika det. Lite som jag var förr i tiden. Nej, jag var nog värre.

Det värsta var när det drog ihop sig till åska ute i skärgården. Jag var fullständigt panikslagen när åskan rullade in från havet. Som en hund som kryper in under sängen och ligger där och darrar. Nattliga åskväder var ju naturligtvis de värsta.

Numera älskar jag åskväder. Jag går omkring med kamerastativet på axeln i mörkret på de hala klipporna och försöker fånga den perfekta blixten på bild, fullt medveten om vilken fulländad åskmagnet ett kamerastativ är. Det är svårt, otroligt svårt att fota blixtar.  Det åskar så lite om somrarna numera. I min barndom åskade det hela tiden.

Eller åtminstone kändes det så.

Det är inte bara det att holmen är en trygg och bekant omgivning som gör att jag har lärt mig tycka om natten. Jag är sådan också i obekanta, nya miljöer. Jag är en nattuggla, jag tycker om att gå omkring ensam för mig själv och fundera. Jag får mina bästa idéer då.

Fast sedan på morgonen när jag läser mina anteckningar så är de kanske inte prisvinnande stuff trots allt. Nå, ni vet hur det är. Men jag tycker om den där stunden klockan två på morgonen när idéerna känns som vinnare. Natten är barmhärtig och mild.

Och stjärnorna! Man kan bokstavligen se miljontals ljusår (om man får syn på Andromedagalaxen), man ser alla dessa otaliga outforskade världar så som de såg ut för tiotals, hundratals, tusentals, miljontals år sedan. Att stå under stjärnhimlen en mörk, månfri natt är bokstavligen att stå i en tidsmaskin.

Chile, Atacamaöknen under den klaraste, knivskarpaste stjärnhimmel jag någonsin har upplevt, det var fullständigt obeskrivligt. Så nära en religiös upplevelse som en hårdkokt ignostiker-ateist som jag kan komma.

Jag älskar ju i och för sig också dagen och solen. Ljusa sommarmorgnar är fantastiska. När det är bleke och måsarna är i full färd med sina morgonbestyr trots att alla människor på fem sjömils radie ännu sover. Enastående.

Överhuvudtaget de ändlösa, ljusa dagarna och nätterna i juni, de är helt och hållet magiska. Jag lever för ljuset. Men natten är min speciella tid. En tid utan rädsla och demoner, de har lyckligtvis skingrats för vinden. Kanske de fortfarande stryker omkring i Grankulla och undrar vart jag tog vägen.

När jag säger att jag älskar natten så menar jag hur som helst inte att jag skulle vara en sådan där typ som sitter uppe till soluppgången hela tiden, som den värsta vampyr. Jag hade en sådan period i något skede, kanske när jag var tjugo-tjugofem eller så.

Men inte nu längre. Man kan ju inte låta sitt liv halka helt i osynk med familjens. Även om jag gärna sitter uppe så här på fredags- och lördagskvällar efter att Milla har gått och lagt sig.

Men jag går nog numera för det mesta snällt och lägger mig ens någorlunda skäligt tidigt. Av olika skäl, inte minst för att jag tycker om att sova. Det är så otroligt skönt och tyvärr rätt så underskattat numera. Jag har blivit ganska bra på det. Skratta bara, men jag var usel på det som yngre, för jag var så rädd för att somna. För då kom monstren.

De kom också om jag inte fick sömn. Inte säker på vilket som var värre.

Men inte så nu längre, lyckligtvis. Jag ser på riktigt fram emot en skön, åtta timmars nattsömn, det är en otrolig vardagslyx som jag försöker unna mig själv så ofta jag kan, framförallt under arbetsveckan. Om någon mot förmodan ber mig om ett hälsotips, vilket sker o-tro-ligt sällan, men i alla fall, då är det sömn jag rekommenderar. Så mycket av den varan som du kan få tag på.

Och även om jag trivs väldigt väl för mig själv numera, ensam i natten, så inte kan jag ju förneka att det är någonting av det bästa som finns att ha någon att gå och lägga sig bredvid. Sedan när det är dags.

Night will pass
But he’s a lot faster
No one can do him any harm

-The Gathering, ”Kevin’s Telescope”

De som har privat polis – och de som får vänta förgäves

Efter moget övervägande gjorde vi slag i saken och tecknade under ett avtal med en av de stora securityfirmorna som mot en överkomlig ersättning lovar hålla vårt hem och våra livhankar trygga.

Utom att summan inte alls är överkomlig, för många är den garanterat inte det. Så de får hanka sig fram bäst de kan utan privatsnutens avskräckande dekal på ytterdörren. Om de glömmer strykjärnet på eller deras diskmaskin springer läck, för att inte tala om en tjuv kommer och kånkar iväg deras barns Xbox, så är det too bad.

Så sent som för några veckor sedan var jag själv övertygad om att kostnaden för nämnda tjänster var oöverkomlig även för mig. Tills jag började fundera på saken.

Har  vi råd att vara typ det enda hushållet i kvarteret utan privatsnutens avskräckande dekal på ytterdörren eller postlådan? För som den trevliga unga mannen förklarade, ”tjuvarna väljer ju naturligtvis huset utan vår dekal på dörren.”

I det skedet tänkte jag hädiska tankar med flashbackar från Gudfadern. Filmen alltså. Eller kanske från Sopranos.

Kommer det första som den trevliga unga mannen gör om han vandrar ut härifrån utan ett kontrakt, vara att tipsa vissa ”affärsbekanta” om var det finns ett hus utan deras dekal på dörren?

Inklusive uppgifter om allt han noterade under rundvandringen i vårt hem. Vilken spelkonsol våra pojkar har. Var vi förvarar bordssilvret. Att vi har en brödmaskin, för den är ju hårdvaluta bland hälare. Eller nåja.

Nu tror jag ju inte på allvar att den trevliga unga mannen skulle göra någonting dylikt, men jag har lärt mig på sistone att det finns en massa saker här i världen som jag aldrig hade trott att kunde hända på riktigt, och så händer de trots allt.

Andra hädiska tankar som jag tänkte inkluderade:

1.  Jag tillät en multinationell securityfirma att installera uppkopplade kameror i vårt hem.
2. De vet exakt när vi är hemma och när vi inte är det.
3. Betalar jag inte redan skatt för de flesta av de här tjänsterna?
4. Jag ökade nyss på risken för att de av mina grannar som inte har privatpolisens dekal på dörren ska få besök av Don Vitos grabbar.
5. Är det på riktigt så här illa i samhället eller är jag bara paranoid?
6. Hans tänder var aningen för vita.
7. Jobbade han på riktigt för den multinationella securityfirman trots det flashyga ID-kortet inklusive hologram som han visade åt oss?
8. Borde jag inte få typ 50% rabatt på hemförsäkringen?
9. När jag var liten och bodde i Grankulla låste vi inte ens ytterdörren till natten. Vad hände mellan då och nu?
10. Jag kommer att hitta på minst 15 nya punkter till den här listan innan jag slutligen får sömn cirka kl. 4 på morgonen.

Dags att skriva någonting om spriten

Har i dag haft en av de där arbetsdagarna som föranleder karaktärer i amerikanska sitcomserier att konstatera att ”man, I need a drink!” Jag övervägde faktiskt det. Och hur det nu råkar sig så har jag en, nej flera, faktiskt komiskt många flaskor med skotsk whisky som borde åtgärdas innan de passerar bäst före-datum.

Har en flaska sprit bäst före-datum? Om någon ska ta reda på det så är det jag.

Mitt problem med spriten är det att jag inte riktigt vet vad jag borde göra med den.

Vad är det då som gör att jag knappt kan passera genom en flygplats utan att köpa en flaska med taxfreewhisky? Jag gillar skotsk whisky, speciellt från Islay. Och det känns alltid som en god idé när jag står där i butiken. Men sedan hinner jag aldrig dricka upp dem i den takt som jag köper dem. Bra om jag ens öppnar dem.

Jag har litet barskåp som för länge sedan är fullt, så jag har an efter börjat föra flaskorna ut till stugan, med en romantisk föreställning om att jag en kväll sitter där framför den knastrande Jötul-kaminen med ett glas Laphroaig i handen och tänker djupa tankar om vår plats i kosmos medan sensommarmörkret tätnar och åskan dundrar ute över havet.

Men i praktiken blir det bara inte av. (Dessutom åskar det så jäkla sällan.) Jag tror jag har försökt dricka upp en och samma Laphroaigflaska i tre eller fyra somrar nu. Jag är helt hopplöst dålig på att dricka sprit. Har alltid varit det.

Jag kände inte min far tillräckligt väl för att anamma hans dryckesvanor, men på något sätt tycks jag ändå ha gjort det. Inte bara beträffande alkoholdrycker, utan drycker överlag. Han gillade inte kaffe. Det skulle vara te. Svart te med socker i.

Liksom han har inte heller jag någonsin riktigt kunnat tåla kaffe. Det är te som gäller, hela vägen. Det här begränsar kraftigt ens sociala liv i ett land som Finland, där alla dricker kaffe som om deras liv och anställning hängde vid det.

Folk tittar skitigt på dig om du inte dricker kaffe. Kaffepausen är helig, och den som inte dricker kaffe hädar å det grövsta. ”Men drick te på kaffepausen då!” Nej, jag vill inte! Jag dricker en kopp te om dagen, på kvällen efter jobbet. Te efter lunchen på jobbet känns bara dumt. Det smakar inte.

Men det blir värre. Jag dricker inte öl heller. Har för mig att farsan var likadan. Jag tycker helt enkelt uppriktigt illa om smaken. Ölkännarna i min bekantskapskrets säger att jag måste pröva mig fram tills jag hittar en smak som jag gillar, men varför det? Alla sorter som jag har testat hittills smakar piss, och jag har testat rätt många ölsorter.

Vad får någon att tro att nästa flaska skulle vara Den Som Förändrar Allting? Kanske man måste tro det i det här landet. Att inte tro på ölen är som att inte tro på livet. Det kan helt enkelt inte finnas folk som inte gillar öl, resonerar folk. Det är onaturligt eller rentav mot fysikens lagar. Åtminstone är det högst suspekt.

En riktigt torr och sträv äkta engelsk cider däremot, now we’re talking! Det är en helt annan femma. Men det ska vara riktig cider, inte den alkoholhaltiga läskeblask som säljs som cider i Finland. Och i finländarnas ögon så är det i alla fall så att dricker du inte öl så borde du inte få gifta dig och adoptera barn.

Men oberoende av spritsorten så kommer jag inte från det faktum att det väldigt sällan är värt besväret. Att dricka mer än ett glas, menar jag.

När min far dog och jag kom till hans bostad i Hedemora för att tömma den så var det första jag hittade i köksskåpet ovanför kylskåpet en mängd oöppnade spritflaskor.

Som sagt, jag kände inte min far värst väl, jag såg honom aldrig efter min sextonde födelsedag. Men jag visste genast vems son jag var när jag såg hans barskåp.

Jag har fortfarande kvar två dammiga flaskor som härstammar från hans skåp. En bourbon och en Marskin ryyppy. Det är, vaddå, femton år sedan nu. Gudarna vet hur länge de stod oöppnade i hans skåp.

Det är inte det att jag sparar dem av sentimentala orsaker. Det är helt enkelt det att jag inte ens ids dricka upp min egen sprit, den som jag gillar. Ännu mindre nån cheesy bourbon.

Det är inte heller det att jag skulle ha någon princip beträffande det här med att vara berusad, allra minst någon religiös sådan. Nog har jag varit full i mitt liv, och det har till och med stundvis varit roligt. Om sällskapet är det rätta, och så vidare.

Men för det mesta är det bara jobbigt att vara i fyllan. Eller åtminstone att dricka sig full. Det är en naturlig följd av att vara tvåhundratvå centimeter lång och, öh, för många kilo tung. Jag måste dricka tre gånger mer än folk i genomsnitt för att bli full. Det blir dyrt.

Och för det mesta smakar det skit.

Och om jag har haft två eller tre baksmällor i mitt liv som jag kan säga om att ”det var värt det” så överdriver jag säkert med minst en. Om det är jobbigt att dricka sig full så är baksmällor… nå ni vet. Jag menar, why bother?

Jag har haft jobbiga perioder i mitt liv då jag har tänkt att nu ska jag dränka mina sorger i alkohol. Jag har försökt. Men det har alltid slutat med att jag sitter där ensam i kalsongerna med en flaska vodka (whisky dricker man sig inte full på. Se ”baksmälla”) och letar efter instruktionerna.

Lite som på ett paket basmatiris. ”Koka upp 7 dl vatten, tillsätt salt och 3 dl ris. Koka i 14 minuter.”

Efter en timme sitter jag där och är småfull och irriterad och om möjligt ännu mer deprimerad, för inte glömmer jag någonting. Plus att jag drabbas av en ytterligare känsla av misslyckande. ”Inte fan blir det här heller till någonting.”

Någon kanske nu tycker att jag ska se mig i röven och inte vara så jävla självförhärligande, jag med mitt superhårda sprithuvud, min dyra whiskysamling och min brist på rusdrycksberoende. Sankt Marcus. Men det är inte det, jag lovar.

Jag avundas dem som har ett naturligt och avspänt förhållande till spriten. De som kan använda den till sin fördel i sociala sammanhang. Jag är ganska introvert och skulle spriten hjälpa mig komma över det så skulle jag ha använt den till det. Jag önskar ibland att det hade funkat.

Men det gör det inte.

Jag avundas också på något vrickat sätt dem som kan använda spriten till att glömma saker och ting. Tro mig, jag skulle ha gjort det om det hade funkat.

Jag avundas till och med dem som tycker att öl är gott. Även om det är irrationellt. Varför skulle jag behöva vara som de? Men det hjälps inte att jag känner att de vet någonting som jag inte vet. Och det irriterar mig lite. Ibland.

Och så är det detta med farsan. Med tiden har jag insett att jag på många sätt är som han. Och det är lite skrämmande. Han var 59 när han dog. Han bara gav upp en dag där han satt, ensam i sin soffa. För han kunde inte nolla huvet, lika lite som jag kan det.

Eller nåja, han var säkert lite mer extrem än jag i det avseendet. Jag har åtminstone lyckats undvika hans värsta misstag i livet. Jag är i många avseenden en lightversion av min far.

Men oj vad också jag har levt genom de där perioderna då jag helst bara skulle glömma, om ens för en liten stund. Men det funkar inte så. Lika lite som det funkade för honom. Och kroppen behöver glömma, den blir sjuk om den inte får glömma.

Kanske jag kommer på hemligheten bakom att glömma en vacker dag. Nå, om jag lyckas leva länge nog så fixar det ju sig på den naturliga vägen till slut. Men det där med nollauskännit har ibland känts som en tilltalande lösning. Det funkar bara inte för mig.

Dessutom så överdriver jag säkert nu min vilja att glömma. Jag har minnen som jag gladeligen skulle avstå från, men om det betyder att jag tvingas avstå från de där minnena som är det dyrbaraste jag har, då är det definitivt inte värt det.

Skål på det, eller?

Feberyra och apelsiner i Sevilla

En flashback slog mig som ett ton tegel från skyn tidigare i dag då jag satt på mitt arbetsrum och åt en stor, saftig apelsin, min efterrätt från lunchen i Kupolcafét på Yle.

Det har nu gått ett år sedan jag fick mina första symptom av det som flera månader senare skulle utmynna i diagnosen sarkoidos.

Och det finns alltså en apelsinkoppling här.

Vi var i Sevilla i Spanien med familjen när jag blev sjuk. Vi hade nyss anlänt, det var samma kväll som vi landade. Jag kände mig vissen redan då jag lade mig, och under natten fick jag en hög feber, jag vet inte hur hög men så hög att jag fick frossa och yrade.

Feber får man hur som helst någorlunda bukt med numera, med hjälp av ibuprofen och liknande preparat, så jag lyckades hålla mig sisådär på rätt köl under resten av vistelsen i Andalusien, men nätterna var fortfarande rena rama mardrömmen – bokstavligen, man drömmer de mest surrealistiska och bisarra mardrömmarna när man har hög feber.

Kvällarna präglades av att jag satt i fönsternischen i vår hyrda apartemento och tittade ut på myllret i den trånga gränden, med folk som kom och gick till och från den lilla bistron mittemot. Och de obligatoriska Vesporna som surrade omkring som tvåtaktshumlor.

Där satt jag och halvyrade i min feber medan jag åt, just det, apelsiner. Det här var (och är) ju höjden på apelsinsäsongen i södra Europa. Apelsinerna var billiga, söta, goda och och väldigt lättillgängliga.

Jag gillar fortfarande apelsiner, speciellt så här års, men jag kommer säkert så länge jag lever att få den där väldigt kraftfulla feber-flashbacken från Sevilla när jag äter en saftig navel-apelsin i februarisolens sken.

Det var som sagt riktigt rejält surrealistiskt. “Man hör vatten som porlar / när ens huvud står i brand / åå Kristina…” etc. Lite så kände jag mig då. Jag hörde och såg saker som inte riktigt helt och hållet var där. Även om min fru mer eller mindre anser att jag gör det annars också.

Saken blev inte bättre av att jag medan jag satt där och huttrade i min feberyra och åt apelsiner, läste Stephen Kings Dark Tower-böcker och lyssnade på King Crimsons In the Court of the Crimson King.

Samma flashback-effekt är numera förknippad med nämnda låt (och platta), jag kan inte höra ens ett par takter av den King Crimson-låten numera utan att känna smaken av apelsiner och se Roland Deschain jaga the Man in Black över öknen medan den Röde Kungens skratt blandas med surret från Vespor i mina öron.

Skrämmande att tänka att vi hade en hyrbil som jag var ansvarig för att ratta under vår vistelse, vi körde hit och dit tvärs över Andalusien, genom Granadas trånga gränder och hundratals kilometer över slätterna och Sierra Nevada-bergen. Tänk om jag hade fått ett “Fear and loathing in Las Vegas”-anfall mitt i allt?

We were somewhere around Barstow on the edge of the desert when the drugs began to take hold. I remember saying something like ”I feel a bit lightheaded; maybe you should drive….” And suddenly there was a terrible roar all around us and the sky was full of what looked like huge bats, all swooping and screeching and diving around the car, which was going about a hundred miles an hour with the top down to Las Vegas.

I mitt fall var “drugs” visserligen synonymt med trippeldoser av industrial strength-Burana, men jag skulle hur som helst inte ha blivit förvånad om fladdermöss hade börjat störtdyka ned från Sierra Nevadas sluttningar.

Nå, tur nog hände ingenting utöver det ordinära. Inga rosafärgade Don Quijote och Sancho Panza heller som kom galopperande genom olivlundarna. Andalusienveckan tog slut och vi returnerade hyr-Passaten och flög hem.

Varefter jag snällt gick till jobbet i två månader och åt en eller annan antibiotikakur samt stora mängder industrial strength-ibuprofen i väntan på att den här “sega flunsan” ska gå över.

Tills den där dagen då de slutligen förde mig i pii-paa-bilen till Mejlans. Men det är en annan story, som jag dessutom redan har berättat här i bloggen.

”You’ll need to wear a wire for this one, Crockett!”

Skulle jag vandra in på en av de sjaskiga hamnkrogarna i Miami cirka ’86 med den här utstyrseln så skulle jag bli nedmejad av Medellinkartellens lejda puffror på tre sekunder blankt.

Först för min klädstil som var spurgu redan då, sedan för att jag tycks vara bestyckad till tänderna med dold avlyssningsteknologi.

Men det är ju bara en bärbar EKG-maskin, en Holterapparat som jag ska ha påklistrad fram till imorgon.

Inte för att jag ens skulle behöva ha den, faktiskt. Fem minuter efter att jag hade ägnat två timmar av min förmiddag åt att ta mig till Mejlans sjukhus och tillbaka, ringer telefonen. Det är från HNS.

”Läkaren har tagit en titt på resultaten från din PET-scan från förra veckan och där syns [inga tecken på det där de misstänkte, which is nice], så vi kan avboka ansträngnings-EKG:n som var inprickad för i morgon, och Holter-undersökningen som -”

Som jag nyss kom tillbaka från. Tack för att ni inte berättade det här i går. Eller för tre timmar sedan. Hade sparat mig två turer till Mejlans. I morgon ska jag dit igen för att returnera Holtern.

Men inget så dåligt planerat och vänstra-handen-vet-inte-vad-den-högra-gör att det inte för någonting gott med sig. Om man får kicks av sådant, vilket jag inte gör. För ungefär den jättemångte gången på ett år fick jag brösthåret rakat av en vilt främmande kvinna i sjuksköterskeuniform. Utan rakkräm.

Jag har så småningom glömt bort hur det är att ha hår på bröstet. Eller åtminstone ett sammanhängande hårtäcke; det ser ut som om min bröstbehåring hade fått psoriasis.

Jag har liksom vant mig vid min bröstbehåring, jag har haft den sedan jag var femton eller så. Jag känner mig naken och fånig utan den.

Men okej, ska man tejpa dit all världens avlyssningsprylar så har jag väl inget val. Eller jo, jag kunde ju spela tuff och säga ”äh, tejpa dit den utan att raka” och sedan sitta där nästa dag och låtsas som det regnar medan de brutalt river av femtio centimeter jesustejp från min bringa med behåringen fortfarande fastklistrad på tejpen.

”Jag skulle hur som helst beställa en brasiliansk vaxning, på det här sättet sparade jag de pengarna.” Sedan skulle jag skrapa en tändsticka mot ögongloben och tända min cigarrstump.

Nå men hur som helst så fick jag goda nyheter också i dag. Jag har inte sarkoidos i hjärtat, vilket de misstänkte. Och det är ju alltid någonting. Den finns däremot fortfarande i lungornas lymfkörtlar, men det kan man leva med även om man helst skulle låta bli. Och jag är inte inne i en akut fas just nu.

Däremot har jag en elak hosta just nu, och det enda sättet att överhuvudtaget få sömn på är att sova på magen. Sover jag liggande på sidorna eller på ryggen så hostar jag så att de börjar ringa från seismologiska stationen i Nanjing och säga att ”lägg av med det där!”

Men sova på magen kan bli en utmaning för där sitter hela det jäkla Holtereländet. Som jag inte egentligen hade behövt. ”Men låt den nu vara där till i morgon när den en gång är där, bara för säkerhets skull.”

Yeah, whatever. Jag och Tubbs drar nu iväg ned till kaj 19 i min Ferrari Daytona Spider, måste hinna dit innan don Carlito och grabbarna anländer från Havanna i sin muskelbåt lastad med Colombian marching powder worth upwards of twenty mil.