”You’ll need to wear a wire for this one, Crockett!”

Skulle jag vandra in på en av de sjaskiga hamnkrogarna i Miami cirka ’86 med den här utstyrseln så skulle jag bli nedmejad av Medellinkartellens lejda puffror på tre sekunder blankt.

Först för min klädstil som var spurgu redan då, sedan för att jag tycks vara bestyckad till tänderna med dold avlyssningsteknologi.

Men det är ju bara en bärbar EKG-maskin, en Holterapparat som jag ska ha påklistrad fram till imorgon.

Inte för att jag ens skulle behöva ha den, faktiskt. Fem minuter efter att jag hade ägnat två timmar av min förmiddag åt att ta mig till Mejlans sjukhus och tillbaka, ringer telefonen. Det är från HNS.

”Läkaren har tagit en titt på resultaten från din PET-scan från förra veckan och där syns [inga tecken på det där de misstänkte, which is nice], så vi kan avboka ansträngnings-EKG:n som var inprickad för i morgon, och Holter-undersökningen som -”

Som jag nyss kom tillbaka från. Tack för att ni inte berättade det här i går. Eller för tre timmar sedan. Hade sparat mig två turer till Mejlans. I morgon ska jag dit igen för att returnera Holtern.

Men inget så dåligt planerat och vänstra-handen-vet-inte-vad-den-högra-gör att det inte för någonting gott med sig. Om man får kicks av sådant, vilket jag inte gör. För ungefär den jättemångte gången på ett år fick jag brösthåret rakat av en vilt främmande kvinna i sjuksköterskeuniform. Utan rakkräm.

Jag har så småningom glömt bort hur det är att ha hår på bröstet. Eller åtminstone ett sammanhängande hårtäcke; det ser ut som om min bröstbehåring hade fått psoriasis.

Jag har liksom vant mig vid min bröstbehåring, jag har haft den sedan jag var femton eller så. Jag känner mig naken och fånig utan den.

Men okej, ska man tejpa dit all världens avlyssningsprylar så har jag väl inget val. Eller jo, jag kunde ju spela tuff och säga ”äh, tejpa dit den utan att raka” och sedan sitta där nästa dag och låtsas som det regnar medan de brutalt river av femtio centimeter jesustejp från min bringa med behåringen fortfarande fastklistrad på tejpen.

”Jag skulle hur som helst beställa en brasiliansk vaxning, på det här sättet sparade jag de pengarna.” Sedan skulle jag skrapa en tändsticka mot ögongloben och tända min cigarrstump.

Nå men hur som helst så fick jag goda nyheter också i dag. Jag har inte sarkoidos i hjärtat, vilket de misstänkte. Och det är ju alltid någonting. Den finns däremot fortfarande i lungornas lymfkörtlar, men det kan man leva med även om man helst skulle låta bli. Och jag är inte inne i en akut fas just nu.

Däremot har jag en elak hosta just nu, och det enda sättet att överhuvudtaget få sömn på är att sova på magen. Sover jag liggande på sidorna eller på ryggen så hostar jag så att de börjar ringa från seismologiska stationen i Nanjing och säga att ”lägg av med det där!”

Men sova på magen kan bli en utmaning för där sitter hela det jäkla Holtereländet. Som jag inte egentligen hade behövt. ”Men låt den nu vara där till i morgon när den en gång är där, bara för säkerhets skull.”

Yeah, whatever. Jag och Tubbs drar nu iväg ned till kaj 19 i min Ferrari Daytona Spider, måste hinna dit innan don Carlito och grabbarna anländer från Havanna i sin muskelbåt lastad med Colombian marching powder worth upwards of twenty mil.

Annonser

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s