Och härnäst: komma i form! Hur svårt kan det vara?

Med allt elände som fyller nyhetsflödet känns det bra att ha åtminstone en god nyhet på det privata planet att trösta sig med. Jag är frisk.

Efter ett år av så gott som oavbrutet rännande fram och tillbaka mellan hemmet och Jorvs samt Mejlans sjukhus och diverse olika HUSlabb, mår jag nu som en prins och har inte en enda mottagnings- eller telefontid hos HNS i kalendern för den närmaste framtiden. När hände det senast?

Så nu får jag hitta på någonting annat, ett nytt personligt projekt som på något sätt bygger vidare på min med mycken möda och stort besvär (för att inte tala om en miljon nålstick och två operationer) förvärvade goda hälsa.

Kort sagt, jag borde komma i form. Bättra på kondisen. Visa att jag menar allvar med mitt Nya Liv.

I och för sig, sarkoidosen som jag kommer att leva med resten av livet (förhoppningsvis i en sovande form, som en inaktiv vulkan), är ingen lifestyle-sjukdom som jag fick av för mycken tid tillbringad i soffan. Den är sannolikt ärftlig och jag skulle ha insjuknat förr eller senare också om jag hade vunnit alla tänkbara triathlontävlingar de senaste åren.

Men sarkoidosen, och kortisonet som jag carpetbombade min kropp med, ledde vidare till en massa annat elände, som högt blodtryck och hjärtflimmer och allmänt nedsatt motståndskraft som gjorde att jag föll som en kägla för varje jäkla flunsa- och norovirus ända sedan i höstas.

Men nu mår jag som sagt som en unghäst på vårbete. Någonting ditåt i alla fall. Hjärtat tickar på som det ska också. Och det här borde jag ju förvalta på något sätt. För även om jag inte drog det gångna årets elände över mig själv så fungerade det hela ändå som en väckarklocka.

Det gav mig ett smakprov på hur jag i vilket fall som helst, sarkoidos eller inte, skulle komma att känna mig om tio år eller så om jag inte tar mig själv i kragen och börjar göra någonting för konditionen.

Frågan är ju naturligtvis då att vad ska jag göra? Och hur ska jag lyckas sparka mig själv i baken varje morgon för att det inte bara blir  en av de där temporära grejerna som man påbörjar när man är hög på ångorna av sin nyfunna beslutsamhet?

Det får inte bli ett övergående projekt som rinner ut i sanden efter några veckor, som det oftast går med nyårslöften. Därför har jag haft som vana att aldrig avge sådana.

Det måste vara en bestående förändring av livsvanorna, varken mer eller mindre.

Jag är fortfarande på rätt kurs beträffande det här. Förändringen av matvanorna som jag inledde i fjol behöver uppdateras en aning, men jag har i stort sett lyckats med att avstå från de värsta synderna från mitt förflutna: läsk- och godiskonsumtionen har hållits under kontroll och jag inleder varje morgon med en tallrik ångande havregrynsgröt i stället för allsköns vitt bröd.

Jag äter också mer vegetariskt än förr. Jag har till och med lärt mig tycka om vissa sorters fisk och rentav sushi.

Och, tjohejsan bara, jag väger fortfarande nästan tjugo kilo mindre än då jag var som tyngst, innan jag blev sjuk.

Men jag rör fortfarande alltför lite på mig. Det är där det behövs en rejäl förändring. Exakt vad det innebär vet jag inte i skrivande stund, men jag vet två saker: 1) det kommer inte att bli lätt, och 2) det måste göras. Jag har som sagt inget val. Påminn mig om det här om ni ser mig i korridorerna.

Om en knapp månad åker vi till Australien. Där kommer jag oundvikligen att få stegmätaren full nästan varje dag, så det kommer att innebära en bra början. Men sedan borde jag komma på hur fortsättningen ska se ut.

Ska jag gå på gym? Nej, det har jag prövat på och det passar inte mig alls. Fråga inte varför. Flashbackar från redskapsgymnastiken i skolan kanske. Så är jag lite introvert av mig också. För mycket folk.

Zumba, yoga, lambada, bodypump, jazzdans och linedancing etc. kan ni glömma av liknande orsaker. Inte för att jag har prövat på det men – nej, bara nej.

Simma tycker jag om, men den enda tiden då jag i praktiken skulle hinna simma är om morgnarna innan jobbet. Och på grund av att jag är 2,02 i strumplästen så har jag av naturen en trög blodcirkulation om morgnarna som gör att jag fryser. Jag pallar helt enkelt inte för de kalla bassängerna den tiden på dygnet, blotta tanken får mig att huttra.

Det kommer sannolikt att bli någon form av långpromenader med inslag av lätt löpning. Någonting utomhus, med frisk luft och helst med naturen som omgivning.

Kanske jag köper en ny cykel i något skede. Jag tycker om att göra saker för mig själv, så att jag får samla mina tankar och zooma ut lite. Kanske lyssna på musik eller en bra podcast samtidigt. Det är bra för sinnesfriden och kreativiteten också.

I sommar ska jag också försöka ta för vana att ro mer än förr. Jag älskade att ro som barn, jag lärde mig att ro före jag lärde mig att cykla. Och jag älskar havet, vinden och solen.

Kanot kunde vara kul, men min kroppsbyggnad är inte riktigt lämpad för det. SUP-bräda eller vad det heter, glöm det direkt bara, ain’t gonna happen.

Nä, det får nog bli roddbåten. Man kan ju kombinera det med fotograferandet. Stiga upp med solen och ro ut till havs och fota den uppvaknande skärgården.

Det här tål med andra ord att tänkas på. Det måste inledas rätt så snart, jag har ingen tid att förlora, men det måste vara genomtänkt och det måste vara en bestående förändring.

Det finns ingen återvändo nu, det är någonting som jag har lovat mig själv då det var som mörkast och jag kände mig som svagast under året som gick.

Nu är det dags att casha in det löftet. Håll tummarna för mig.

Annons

Den nattliga åskan som slog ned i min dröm och dödade båtsmannen

I drömmen står jag på en ödslig strand. Det är sen kväll, solen har gått ned men horisonten är fortfarande ljus. Det är sommar, trots allt. I drömmen alltså. Havet ligger spegelblankt.

Jag inser att den här långgrunda, steniga stranden är på Azorerna. Jag har varit här förr. Men längre borta på stranden ser jag hopptornet från Ekenäs badstrand. Det är väl inte så noga med detaljerna i drömmar, antar jag.

En segelbåt ligger för ankar ute på fjärden. En fin liten slup av Colin Archer-modell. Jag noterar att den vita färgen flagar på dess sidor.

Någon står i sittbrunnen. En tänd stormlykta hänger från akterstaget, men jag ser inte personens anletsdrag, det är för långt borta.

Någonstans i bakgrunden, inåt land, mullrar åskan. Skräckfilmsklichéerna duggar tätt i den här drömmen.

Han – ser ut att vara en lång, mager man i en gul regnrock – stiger i en jolle som är förtöjd vid båtens akter. Mannen sätter sig ned och börjar ro in mot land. Jag känner en stigande oro. Han har kommit för att hämta mig, misstänker jag.

Jag tittar upp mot himlen över land och ser till min förvåning ett mörkt moln som har seglat upp bakom mig och över mig medan jag stirrade ut till havs.

Mannen i jollen har nu kommit så nära att jag börjar urskilja detaljer. ”WÄRTSILÄ TURUN TELAKKA” står det i bleknade bokstäver på den gula regnrockens rygg.

Jollen är nu nära stranden, bara cirka tjugo meter kvar till land. Jag känner mig olustig till mods.

Mannen drar in styrbords åra och låter den vila i klykan så att den sticker ut över relingen. Så där som morfar sade att man aldrig ska göra. Man ska ta in årorna och lägga dem prydligt inuti båten, på bänkarna.

Den andra åran ställer han rakt uppåt med inre ändan mot jollens botten och använder åran som en krycka för att häva sig upp från bänken. Han är gammal, eller åtminstone svag, inser jag.

Mannen i jollen börjar vända sig om. Snart ser jag hans ansikte.

Men innan jag hinner se vem han är slår en blixt ned från molnet ovanför och träffar åran som pekar mot skyn. Åskknallen kommer omedelbart. Åran splittras och träfragment flyger åt alla håll genom luften.

Hur det gick för mannen hinner jag aldrig se, för i detsamma vaknar jag med ett ryck. Vilken besynnerlig dröm, tänker jag, och somnar in på nytt nästan omedelbart. Resten av natten är drömlös.

På morgonen, vid frukostbordet, säger min yngre son att han vaknade av en åskknall i natt. Innan jag hinner börja undra om jag fortfarande drömmer, bekräftar min hustru Milla det här. Hon hörde också åskan. En rejäl knall dessutom.

Senare på morgonen, på väg till jobbet, får jag ett textmeddelande av Milla. Hon har nämnt den nattliga åskknallen för en arbetskamrat som visste berätta att det kan hända att flygplan som kommer in för landning och flyger genom ett moln utlöser en blixt genom att chockvågen som planet orsakar får fukten i molnet att kondenseras.

Milla skickar mig en länk till en Hesari-artikel om saken. Ni hittar den här.

Och vi bor ju mitt under luftfarleden som flygplanen som anländer västerifrån använder när de kommer in för landning till Helsingfors-Vanda. Så det är fullt möjligt. Det åskade en gång tidigare i vintras, också då på morgonnatten.

Just nu slaskar det där ute. Stora blöta flingor, som små spöken som har tappat flygförmågan, trillar från skyn.

Jag känner att jag behöver se solen. Känna den med hela kroppen, låta den bränna bort det här posttraumatiska chocktillståndet av något slag som jag sannolikt befinner mig i efter de gångna veckornas mentala berg-och-dalbana.

Fyra veckor kvar tills vi flyger till Australien, säger Milla glatt åt barnen. ”Under påsklovet ska vi packa!”

Påsklovet? Jag tänker börja redan i kväll, tänker jag för mig själv.

Vem ska man lyssna på? Läkaren eller sin egen kropp?

De gångna två veckorna, drygt, har varit en enda lång utdragen pina. För andra gången på ett år har jag haft hotet om cancer hängande över huvudet. Sådant tär rejält på både kropp och själ.

För drygt två veckor sedan var jag intagen på sjukhus för ett rutinmässigt ingrepp. Navelbråck. No big deal, operationen gick enligt planerna.

Men när jag vaknade upp, eller snarare följande dag då läkaren gjorde sin rond, fick jag en riktig kalldusch: ”Vi hittade någonting på din lever.” Någonting överraskande som inte hörde hemma där. Ordet ”yllättäen” ingår i epikrisen.

Jag kunde bara sitta där och gapa och känna hur jag blev helt kall. Ni skämtar! Jag menar, hallå:  nästan på dagen ett år efter att ni hittade någonting i mina lungor, någonting som inte hörde hemma där, så insinuerar ni nu att det är min levers tur att vilja ha ihjäl mig?

För ett år sedan tittade läkarna bekymrat på magnetbilderna av mina lungor och konstaterade att de där förändringarna där kan vara lymfom. Lymfkörtelcancer. Eller så kan de vara metastaser. Eller sarkoidos, det är inte heller uteslutet.

Då klämtade en liten klocka någonstans i mitt minnes vindlande korridorer: sarkoidos, det hade ju min farmor också. Kan jag ha ärvt det av henne?

Njaa, sade läkarna, det där med att sarkoidos skulle vara ärftligt  är inte vetenskapligt bevisat. Men vi tog provbitar och skickade dem till patologen. Vi hör av oss om två veckor eller så när vi vet vad det är. Men nu: ett par rundor golf!

Nå, det visade ju sig mycket riktigt vara sarkoidos. Som är en irriterande men icke-livshotande autoimmun sjukdom. En som man kan leva med, även om man hellre lever utan den.

Nå, nu den här gången var jag envis, det måste ju vara sarkoidos nu den här gången också, sade jag åt läkaren som stod där och rynkade pannan i oroade veck medan han skummade igenom operationsdagboken som inkluderade polaroider av min lever. Som jag valde att inte titta på.

Läkaren var minst lika envis: ”nej, sarkoidos är det knappast, det ser inte ut så där. Men det kan vara tuberkulos, det kan lämna spår av den där sorten på levern. Men i värsta fall är det en tumör.”

Cancer alltså, sade jag halvt viskande.

”Ööh jo, cancer.”

Vad säger man till det då? Ingenting. Bara att vänta, hålla tummarna och  hoppas på det bästa. Igen. Det börjar nästan bli en vana det här.

Jag kunde ju ha lindrat min egen oro en aning  genom att googla ordparet ”sarcoidosis” och ”tuberculosis”. Det första sökresultatet är en artikel som handlar om det faktum att sarkoidos och tuberkulos i tidernas gryning var nästan omöjliga att skilja från varandra, så likartade symptom har de två sjukdomarna, även om de är helt olika till ursprung och karaktär.

Den här googlingen gjorde jag igår, dagen innan de skulle ringa från inremedicinska polikliniken på Jorvs sjukhus och meddela vad det egentligen är som jag har i levern.

Jag kunde ju också ha valt att lyssna på min mamma, som har en spöklik förmåga att veta saker som hon rimligtvis inte på något sätt borde veta någonting om. Hon sade i något skede nånting som att ”äh, det sades ju redan i min ungdom att sarkoidos, det är det där besynnerliga mellantinget av tuberkulos och cancer.”

Det här var alltså menat som någonting i stil med ett tröstens ord. Jag förstod ju vad hon menade: sarkoidosen har symptom som får läkare att förväxla den med tuberkulos och cancer, men den är de facto någonting helt annat, och framför allt mycket mindre allvarlig än både tuberkulos och cancer.

Det här kunde jag ju ha tänkt på. Men när en läkare med sin tioåriga utbildning och imponerande resumé säger åt en att ”du har kanske cancer”, tror ni att man kan bli av med de orden från huvudet där de sedan rikoschetterar omkring dag och natt de följande två veckorna?

Det kräver en starkare karaktär och vilja  än min att ignorera sådant, låt oss bara säga så. De gångna två veckorna har min hjärna surrat av tanken på min nära förestående död och alla de där sakerna som jag aldrig  skulle få uppleva med mina barn, alla våravslutningar i skolan, studentkaffen, de första hjärtesorgerna, de första bilskrällena som jag skulle få mecka på…

Att aldrig få bli gammal tillsammans med min kära fru och klaga på den där olidliga musiken grannens ungar lyssnar på nätterna i ända. Vi hade ändå riktig musik som Motörhead och Slayer på vår tid…

Alla solnedgångar i Barösund som jag aldrig  skulle få fotografera och lägga till i min samling av foton med Nästan Identiska Solnedgångar.

Som Roy Batty säger i Blade Runner, i filmhistoriens kanske mest minnesvärda dödsscen:

All those moments will be lost in time, like tears in rain.

Sånt här har jag funderat på, som en E-Type-platta på repeat, de senaste två veckorna. Behövdes bara ett enda litet telefonsamtal för att få slut på oron, och det kom i dag.

”Vi har nu provresultaten från er biopsi, och det är sarkoidos.”

Jaså, ni menar det? 

Ja, nå jag var ju lättad av det här beskedet, naturligtvis, jag menar, better the devil you know, sarkoidosen är lite som en gammal kompis vid det här laget. Till skillnad från dess elaka kollega vars namn börjar med C.

Men för två veckor sedan stod ni tammetusan där och mer eller mindre hånflinade åt mig när jag sade att det kanske är sarkoidos den här gången också?

Det är inte det att jag skulle vara framstegs- och vetenskapsfientlig. Jag är tacksam för allt som den moderna medicinska vetenskapen har gett mig. Jag skulle inte vara vid liv utan den.

Men ju äldre jag blir, och ju mer min erfarenhet av  läkare och speciellt HNS läkare utökas, desto mer börjar jag inse att min egen kropp vet mer än jag anar. Jag borde kanske lyssna på vad den har att säga. Och på det som min mamma har att säga, för som sagt, hon har rätt oftare än Einstein.

Jag har känt mig frisk på sistone. Suspekt frisk. Bättre än jag har känt mig på länge. Jag var ett riktigt vrak för ett år sedan, med en seg, hög feber och hjärtflimmer som gav mig en kondis som hos en nittioåring. Men det var då. Just nu känner jag mig som sagt bättre än prima.

Hade jag haft the ”big C” över hela levern så skulle jag inte känna mig så här. Jag skulle knappt orka ta mig ur sängen och jag skulle blöda ur alla kroppsöppningar. Inte skutta som en bergsget genom Porkala udds skogar, som jag gjorde i går.

Också det här kunde jag ha tänkt på och dragit mina egna slutsatser om vad det är jag har och inte har.

Men ser ni, läkarna har en viss auktoritet som är svårt att förbise, hur mycket man än vill tro att mamma har rätt. För de vet ju trots allt väldigt ofta vad de talar om. Och sedan sover man inte så bra.

Men det var då. ”What a difference a day makes”, som Dinah Washington sjunger. Speciellt den här dagen. Vårdagjämning och strålande solsken och allt.

Livet är gott att leva ibland. Ta vara på det och lyssna på era kroppar när de försöker säga er någonting.