Vem ska man lyssna på? Läkaren eller sin egen kropp?

De gångna två veckorna, drygt, har varit en enda lång utdragen pina. För andra gången på ett år har jag haft hotet om cancer hängande över huvudet. Sådant tär rejält på både kropp och själ.

För drygt två veckor sedan var jag intagen på sjukhus för ett rutinmässigt ingrepp. Navelbråck. No big deal, operationen gick enligt planerna.

Men när jag vaknade upp, eller snarare följande dag då läkaren gjorde sin rond, fick jag en riktig kalldusch: ”Vi hittade någonting på din lever.” Någonting överraskande som inte hörde hemma där. Ordet ”yllättäen” ingår i epikrisen.

Jag kunde bara sitta där och gapa och känna hur jag blev helt kall. Ni skämtar! Jag menar, hallå:  nästan på dagen ett år efter att ni hittade någonting i mina lungor, någonting som inte hörde hemma där, så insinuerar ni nu att det är min levers tur att vilja ha ihjäl mig?

För ett år sedan tittade läkarna bekymrat på magnetbilderna av mina lungor och konstaterade att de där förändringarna där kan vara lymfom. Lymfkörtelcancer. Eller så kan de vara metastaser. Eller sarkoidos, det är inte heller uteslutet.

Då klämtade en liten klocka någonstans i mitt minnes vindlande korridorer: sarkoidos, det hade ju min farmor också. Kan jag ha ärvt det av henne?

Njaa, sade läkarna, det där med att sarkoidos skulle vara ärftligt  är inte vetenskapligt bevisat. Men vi tog provbitar och skickade dem till patologen. Vi hör av oss om två veckor eller så när vi vet vad det är. Men nu: ett par rundor golf!

Nå, det visade ju sig mycket riktigt vara sarkoidos. Som är en irriterande men icke-livshotande autoimmun sjukdom. En som man kan leva med, även om man hellre lever utan den.

Nå, nu den här gången var jag envis, det måste ju vara sarkoidos nu den här gången också, sade jag åt läkaren som stod där och rynkade pannan i oroade veck medan han skummade igenom operationsdagboken som inkluderade polaroider av min lever. Som jag valde att inte titta på.

Läkaren var minst lika envis: ”nej, sarkoidos är det knappast, det ser inte ut så där. Men det kan vara tuberkulos, det kan lämna spår av den där sorten på levern. Men i värsta fall är det en tumör.”

Cancer alltså, sade jag halvt viskande.

”Ööh jo, cancer.”

Vad säger man till det då? Ingenting. Bara att vänta, hålla tummarna och  hoppas på det bästa. Igen. Det börjar nästan bli en vana det här.

Jag kunde ju ha lindrat min egen oro en aning  genom att googla ordparet ”sarcoidosis” och ”tuberculosis”. Det första sökresultatet är en artikel som handlar om det faktum att sarkoidos och tuberkulos i tidernas gryning var nästan omöjliga att skilja från varandra, så likartade symptom har de två sjukdomarna, även om de är helt olika till ursprung och karaktär.

Den här googlingen gjorde jag igår, dagen innan de skulle ringa från inremedicinska polikliniken på Jorvs sjukhus och meddela vad det egentligen är som jag har i levern.

Jag kunde ju också ha valt att lyssna på min mamma, som har en spöklik förmåga att veta saker som hon rimligtvis inte på något sätt borde veta någonting om. Hon sade i något skede nånting som att ”äh, det sades ju redan i min ungdom att sarkoidos, det är det där besynnerliga mellantinget av tuberkulos och cancer.”

Det här var alltså menat som någonting i stil med ett tröstens ord. Jag förstod ju vad hon menade: sarkoidosen har symptom som får läkare att förväxla den med tuberkulos och cancer, men den är de facto någonting helt annat, och framför allt mycket mindre allvarlig än både tuberkulos och cancer.

Det här kunde jag ju ha tänkt på. Men när en läkare med sin tioåriga utbildning och imponerande resumé säger åt en att ”du har kanske cancer”, tror ni att man kan bli av med de orden från huvudet där de sedan rikoschetterar omkring dag och natt de följande två veckorna?

Det kräver en starkare karaktär och vilja  än min att ignorera sådant, låt oss bara säga så. De gångna två veckorna har min hjärna surrat av tanken på min nära förestående död och alla de där sakerna som jag aldrig  skulle få uppleva med mina barn, alla våravslutningar i skolan, studentkaffen, de första hjärtesorgerna, de första bilskrällena som jag skulle få mecka på…

Att aldrig få bli gammal tillsammans med min kära fru och klaga på den där olidliga musiken grannens ungar lyssnar på nätterna i ända. Vi hade ändå riktig musik som Motörhead och Slayer på vår tid…

Alla solnedgångar i Barösund som jag aldrig  skulle få fotografera och lägga till i min samling av foton med Nästan Identiska Solnedgångar.

Som Roy Batty säger i Blade Runner, i filmhistoriens kanske mest minnesvärda dödsscen:

All those moments will be lost in time, like tears in rain.

Sånt här har jag funderat på, som en E-Type-platta på repeat, de senaste två veckorna. Behövdes bara ett enda litet telefonsamtal för att få slut på oron, och det kom i dag.

”Vi har nu provresultaten från er biopsi, och det är sarkoidos.”

Jaså, ni menar det? 

Ja, nå jag var ju lättad av det här beskedet, naturligtvis, jag menar, better the devil you know, sarkoidosen är lite som en gammal kompis vid det här laget. Till skillnad från dess elaka kollega vars namn börjar med C.

Men för två veckor sedan stod ni tammetusan där och mer eller mindre hånflinade åt mig när jag sade att det kanske är sarkoidos den här gången också?

computerNo.gif

Det är inte det att jag skulle vara framstegs- och vetenskapsfientlig. Jag är tacksam för allt som den moderna medicinska vetenskapen har gett mig. Jag skulle inte vara vid liv utan den.

Men ju äldre jag blir, och ju mer min erfarenhet av  läkare och speciellt HNS läkare utökas, desto mer börjar jag inse att min egen kropp vet mer än jag anar. Jag borde kanske lyssna på vad den har att säga. Och på det som min mamma har att säga, för som sagt, hon har rätt oftare än Einstein.

Jag har känt mig frisk på sistone. Suspekt frisk. Bättre än jag har känt mig på länge. Jag var ett riktigt vrak för ett år sedan, med en seg, hög feber och hjärtflimmer som gav mig en kondis som hos en nittioåring. Men det var då. Just nu känner jag mig som sagt bättre än prima.

Hade jag haft the ”big C” över hela levern så skulle jag inte känna mig så här. Jag skulle knappt orka ta mig ur sängen och jag skulle blöda ur alla kroppsöppningar. Inte skutta som en bergsget genom Porkala udds skogar, som jag gjorde i går.

Också det här kunde jag ha tänkt på och dragit mina egna slutsatser om vad det är jag har och inte har.

Men ser ni, läkarna har en viss auktoritet som är svårt att förbise, hur mycket man än vill tro att mamma har rätt. För de vet ju trots allt väldigt ofta vad de talar om. Och sedan sover man inte så bra.

Men det var då. ”What a difference a day makes”, som Dinah Washington sjunger. Speciellt den här dagen. Vårdagjämning och strålande solsken och allt.

Livet är gott att leva ibland. Ta vara på det och lyssna på era kroppar när de försöker säga er någonting.

Advertisements

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

5 reaktioner till “Vem ska man lyssna på? Läkaren eller sin egen kropp?”

  1. Hej!
    Skulle det kanske löna sig att försöka forska fram på vilka andra ställen sarkoidosen kan sätta sig, så är du en armslängd framför nästa gång någon läkare på HNS föreslår cancer?
    Mvh

    Gilla

  2. Jag visste mycket väl att sarkoidosen kan sätta sig på levern också. Den kan dyka upp mer eller mindre var som helst i kroppen. Det var därför jag föreslog den möjligheten för läkaren. Men han tyckte inte att det var troligt.

    Gilla

  3. Minst lika viktigt kan det vara – särskilt för oss män som helst föser jundan alla symptom – att ta reda på orsaker i tid. Lite oskyldigt rött i avföringen ”är nog de lingon jag åt igår”. Eller tomat nån anna dag, eller rödbetssoppan. Och visst, lite klåda i ändan, så det är säkert ytligt. I veckor, nån sommarmånad kanske.
    Men min nitiska läkare skickade till skopiering. Tumören var ett faktum, stor som ett lmmon kanske, men ölls innanför tarmen – som det lyckligtvis skulle visa sig vid operationen. Lite längre väntan och metastaserna hade funnits lite här och var.
    Lyssnade jag på min kropp? Jovisst, mådde utmärkt, åt och sov som vanligt. Och intalade mig själv att det inte behövde vara blod. Vilket det visade sig vara.
    ”Domen” var enkel: Vi opererar och ser hur det ligger till. Väntan var kort, tack för det. Beskedet var lugnande, och jag slapp efterbehandlingarna Lyckans ost, visst vet jag det.

    Liked by 1 person

    1. Du har helt rätt. Man ska lyssna på sin läkare också. Kroppen vet en hel del om sitt tillstånd, men hjärnan vill inte alltid lyssna med det örat. Det är bra med nitiska läkare. Better safe than sorry. Jag skulle ha lidit länge med min sarkoidos om inte en nitisk läkare på Yles personalhälsovård hade förpassat mig blixtsnabbt till Jorv.
      Men läkare är bara människor de också och ibland har de fel också. Som nu i det här senaste fallet med min lever. Det var aldrig fråga om att inte undersöka saken, det skulle jag ha insisterat på att de gjorde hur som helst, men jag skulle ha besparat mig själv en massa oro om jag hade litat på min intuition medan jag väntade på den slutgiltiga medicinska diagnosen.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s