Måste man lida för sin konst?

Jag var kanske nitton när jag hörde Tubular Bells första gången. Lika gammal som Mike Oldfield var när han skrev den.

Det var inte förrän långt senare som jag läste om hur illa däran psykiskt Oldfield var på den tiden, hur Tubular Bells var ett destillat av all den smärta och ångest som han kände då, mardrömmen som som han levde med 24/7.

Men jag inser ju nu att det inte var så konstigt att stycket påverkade mig så starkt, träffade mig som ett ton bly från skyn, då när jag genomlevde min mest nattsvarta, angstiga post-tonårsperiod.

Jag kände inte till lidandet som hade drivit Oldfield att skriva Tubular Bells, men jag kunde höra det i musiken på ett omedvetet plan, för jag var på den tiden där i samma trakter som Oldfield hade varit då han skrev det där som skulle bli den mest osannolika hitskivan någonsin.

Jag har aldrig gett mycket för den där gamla klyschiga idén om den lidande konstnären, om lidandet som en katalysator för skapande. Ju hungrigare och eländigare du är, desto mer lysande konst skapar du. Jag köper inte det där, helt enkelt.

Eller jo, du kan ge upphov till odödlig konst när du brinner, men du slutar ju sannolikt som en hög aska på golvet, så jag ifrågasätter huruvida det är någonting värt att eftersträva.

Personligen är jag som minst kreativ då jag har det svårt. Osäkerhet och oro är som en kall, våt filt över skaparglädjen. Jag kan fungera och skapa också då jag genomlever svåra perioder, men det blir sällan någonting minnesvärt.

När jag jobbar under förhållanden av osäkerhet och oro faller jag tillbaka på det som jag kan och vet att fungerar. Jag kopplar på autopiloten, jag spelar med säkra kort. Det är först då oron släpper som kreativiteten blommar upp och jag lyckas associera fritt.

När jag var omkring 20 och i färd med att ta mig ur min nattsvarta tid av angst, då hade jag en konstig period av skapande som utmynnade i någon sorts besynnerlig, abstrakt poesi som jag skrev under pseudonymen Dionysos Tarmwred.

Det här var innan jag köpte min första dator, så jag skrev dikterna på en gammal skrivmaskin. Jag hade en period då jag satt uppe nätterna i ända och knattrade på min maskin.

Jag hade till slut en tjock bunt med dikter som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Jag visade en del av dem åt mina studiekompisar som tyckte de var kul, vissa blev riktigt förtjusta och kopierade upp dem åt sig själva.

Några dikter publicerades till och med i Studentbladet, och jag blev ombedd att komma och uppträda i samband med någon studenthappening på Åbo nation.

Men jag sade nej, för jag hade aldrig menat det hela som någonting mer än fria associationer, en sån där stream-of-consciousness-grej som man gör för att ge utlopp för sina kaotiska tankar och kanske städa upp lite i huvudet i processen. Det var aldrig avsett att nå ut till en större publik.

Nu när jag ser tillbaka på den tiden så var Dionysos Tarmwred-dikterna ju någon sorts terapi. De kom till under en tid då jag började komma ut ur mörkret, upp i ljuset. De hjälpte mig att göra den resan, men den hade redan inletts när jag skrev dem.

Dikterna föddes inte ur ångesten utan ur glädjen och lättnaden över att vara på väg upp ur den.

Sedan när jag en gång var ute i ljuset tackade jag Dionysos för bekantskapen, låste in dikterna i skrivbordslådan och gick vidare.

Inte som stackars Mike Oldfield, han gick ju ner sig ännu djupare i sitt träsk, han var fortfarande djupt olycklig och psykiskt instabil, folkskygg och introvert. Och nu hade han dessutom all världens journalister som ville ställa honom frågor som han varken ville eller kunde svara på.

Främst av alla var ju frågan: hur kom det sig att du skrev Tubular Bells? Han hade på riktigt ingen aning och kallsvetten rann ned längs pannan på honom när han försökte komma på ett svar under en av de få intervjuer som han gav till pressen på den tiden.

Så hade han ju också Richard Branson och de andra på Virgin Records som pinade honom med frågor om när uppföljaren till Tubular Bells skulle vara klar. Det måste ha varit som för Orson Welles när alla ville veta hur det gick med uppföljaren till Citizen Kane.

Jag har aldrig avundats dem som skriver sina magnum opus som det första de gör i karriären. Det måste ju vara ett helsike att sätta ribban så högt åt en själv.

Klart det, man gör ju inte det medvetet; både Mike Oldfield och Orson Welles hade nånting inom sig som de måste få ut, och de gjorde det, och gott så för världen skulle ju vara fattigare om de inte hade gjort det.

Men ingen av dem skapade någonsin efter det någonting som ens kom nära det där första, briljanta och otyglade utbrottet av skapande. Bådadera kom att leva resten av sina karriärer i skuggan av sina enorma, massiva debutverk.

Eller tja, Mike Oldfield lever ju fortfarande, han hinner i princip överträffa Tubular Bells ännu, men jag finner det rätt så osannolikt. Faktum är att jag hoppas att han inte gör det, för jag kan inte ens föreställa mig all den smärta som skulle krävas för att skapa någonting som klår Tubular Bells i intensitet.

Och varför skulle han ens behöva göra det? Räcker det inte med ett mästerverk i livet? Det är mer än 99,99999% av oss någonsin åstadkommer.

Mike Oldfield kunde ha dragit sig tillbaka till sin paradisö (i Bahamas där han numera bor) direkt efter Tubular Bells och levt ett sorglöst liv där resten av sina dagar, trygg i vissheten om att hans namn för alltid kommer att stå i musikhistoriens böcker i guldskrift, vad han än gör.

Men även om jag känner mig lite skyldig för det så är jag ju glad att han fortfarande hade nog med rastlöshet inom sig för att skapa alla de där fina grejerna som Ommadawn, Five Miles Out, Crises, Heaven’s Open och The Songs of Distant Earth, för att nämna några av mina favoriter.

Blev det inte redan helt klart så är jag alltså ett stort fan av Mike Oldfield, har varit det ända sedan den där första gången då jag hörde Tubular Bells och golvades totalt av upplevelsen.

Det är okej att du sitter under en palm och skriver hissmusik numera, Mike, du har redan gjort rätt för dig, mer än någon kunde förväntas göra.

Jag däremot, jag måste fortfarande hitta på någonting som spränger banken på allvar…

spotify:track:7JeTEFJjYo4H5chmWXFj24

Advertisements

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s