”Du vet, våren är alltid lite längre hunnen i Stockholm”

Det var någonting som min mormor alltid brukade säga när jag berättade att jag skulle åka på kryssning till Stockholm. Hon talade om hur löven i Stockholm alltid spricker på träden långt innan det börjar grönska i Helsingfors. Om hur det alltid är lite varmare i Stockholm om våren, och om människorna som är lite gladare än här hemma. Och hon hade ju rätt.

Stockholm ligger ett ynka stenkast längre söderut än H:fors, men den varma Atlanten ligger lite närmare, så vindarna från sydväst hämtar våren till Stockholm lite tidigare än till oss.

Vilket kanske är skälet till att också människorna kryper ut ur sina skal lite tidigare där än hemma i H:fors.

Det är en av de där sakerna man minns från barndomens och ungdomens Stockholmskryssningar. De glada, öppna och vackra människorna som befolkade gatorna, medan den mentala istiden fortfarande pågick i Finland.

Mamma och jag, vi hade aldrig råd att åka utomlands i min barndom, alltså inte till det ”riktiga” utlandet, så vi åkte till Stockholm i stället.

Stockholm var Stora Världen för mig som tioåring, i slutet av 70-talet. Där fick man köpa kokosbollar, Bounty-choklad, Mer-juice och den senaste Dante-boken. Vilken lyx! Bokhandlarna var ju dessutom fulla av böcker och serietidningar på svenska, kan ni tänka er?

Och så fick man äta riktiga hamburgare på Clock också! För oss barn av Kekkoslovakien var det här ju som en fläkt av Manhattan! Det måste ha varit Clock som introducerade mig till skräpmaten, men för mig var det inte skräpmat, det var ju årets största kulinariska fest när man fick äta på Clock vid Sergels torg!

Och vaktombytet på Stockholms slott var helt otroligt spännande! Apropå slottet: mormor upphörde aldrig att stoltsera med hur någon av hennes släktingar var gårdskarl på Stockholms slott då mormor var ung, och en gång övernattade hon och morfar till och med där och morfar fick vara med och hissa den blågula flaggan om morgonen!

Mormor hade kvar sitt svenska medborgarskap långt in i vuxenåldern, hennes pappa var från Småland, han kom till Finland i början av 1900-talet och hittade kärleken här och stannade kvar. Det var ett stort steg på den tiden, att flytta till Ryssland, som vårt land ju var en del av på den tiden.

Hon var stolt över sina svenska rötter, mormor. Hon berättade storyn som den från inbördeskriget då skyddskåren letade efter ett par skomakarlärlingar som misstänktes för att ha haft samröre med rödgardisterna, men mormors far gömde dem i källaren i Gröndal och när männen med de vita armbindlarna kom så hissade han svenska flaggan i trädgården och mötte skyddskåristerna i grinden med hagelbössan på axeln. ”Svensk mark! Hit men inte längre!”

Vinter2014-59

Inte för att det någonsin rådde något tvivel om var mormors lojalitet låg. En annan story som hon tyckte om att berätta var den om hur hon som lotta satt i den sista finländska lastbilen som lämnade Hangö när staden togs över av ryssarna. Hon var blåvit ut i fingerspetsarna, mormor Birgit, trots att hon kunde vara svenskare än Astrid Lindgren när det ville sig.

Fast jag besökte ju Stockholm betydligt oftare än mormor och morfar då jag var ung. För mormor och morfar var Östersjön av gammal vana betydligt bredare och svårare att korsa än för oss åttiotalets Grankullaungar som kryssade fram och tillbaka mest hela tiden.

Då jag gick i gymnasiet kostade kryssningarna nästan ingenting. Viking och Silja formligen kastade kryssningspresentkort efter folk och hade vi inget bättre för oss så hoppade vi på Stockholmsbåten, jag och någon kompis. Hur panka vi än var. Hytt hade vi sällan råd med så vi sov i sleep-in. Existerar det begreppet ens numera?

Sommar2014-158

Det är speciellt en kryssning som har blivit kvar och spöka i minnet. Den där gången då jag fyllde sexton år. Jag var på kryssning med min kompis Kalle (Carl-Gustaf; hans mamma var rojalist och ett stort fan av kronprinsen) som fyllde år en dag före mig.

Det var vår första helt föräldrafria kryssning, och jo, vi försökte ju köpa öl från taxfreebutiken utan någon större framgång. Jag lyckades däremot köpa en flaska Cinzano-martini, den första flaska som jag på måfå rafsade åt mig från hyllan i min nervositet, men det smakade så apa, tyckte jag, att jag aldrig drack mer än ett par klunkar av den.

Vi var inte bara i Stockholm för att fira vår sextonårsdag, Kalle och jag, vi var där för att jag skulle träffa min pappa som bodde en bit utanför Stockholm på den tiden. Det var alltid lite nervigt att träffa pappa, barndomens mardrömmar hade ännu inte bleknat bort, men jag tog mod till mig och så åkte vi ut till Fittja (alltid värt ett skratt eller två, det namnet) där han bodde. Eller nånstans i trakten i alla fall, där steg vi av.

Pappa var socialarbetare, han blev rekryterad till Sverige för det fanns ett skriande behov av socialarbetare som behärskade finska, eftersom socialens kunder till en anmärkningsvärt stor del var finskspråkiga på den tiden.

Hur som helst, besöket hos pappa gick väl sådär, jag knäppte ett par foton av honom också med min nya Pentax P30, min första systemkamera som jag hade fått till födelsedagspresent av mamma. Den kameran blev för övrigt stulen i en buss i Stockholm flera år senare.

DSC_0479

Den här bilden. Farsan till vänster, Kalle till höger.

Jag tog också ett foto av blommorna som låg på gatan i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan där Olof Palme hade blivit ihjälskjuten ett halvår tidigare.

DSC_0480

Pappa vinkade av oss när vi steg ombord på m/s Finlandia för att återvända hem, och som det skulle visa sig så var det här den sista gången som jag såg min far.

Kring den här tiden drabbades jag av en djup och utdragen period av tonårsangst och till den hörde att skära av banden till barndomen och förstöra alla gamla fotoalbum med bilder av pappa i – och av mig själv. Det finns inte många foton av mig eller av pappa från då jag var barn, bara de som mamma lyckades gömma undan så jag inte kunde bränna dem i öppna spisen.

Nästa gång jag hörde av, eller snarare om min far, var nästan tjugo år senare då min farbror ringde mig och sade att far min har gått bort.

Så det blev till att boka ännu en resa med Sverigebåten, med släpvagnen efter bilen, för att hämta farsans magra lösöre från bostaden i Hedemora i Dalarna där han bodde mot slutet av sitt liv.

Det första jag såg när jag öppnade dörren till hans lägenhet och klev över högen av pizzareklam och räkningar, på skrivbordet i sovrummet, var ett inramat foto av mig själv. Studentfoto, vill jag minnas. Jag kastade det i soporna samma kväll. Old habits die hard.

Några kvällar senare då jag stor på akterdäcket och såg på när m/s Serenade backade ut från kajen i Värtahamnen (en gammal tradition från barndomen, man ska alltid stå på akterdäcket när båten lägger ut) kände jag för första gången en lättnad över att lämna Stockholm bakom mig.

Vinter2014-69

Den rosenröda barndomsdrömmen om Stockholm, de lyckliga, vackra människornas stad, porten till Stora Världen, den dog med pappa, misstänker jag.

Jag har aldrig känt samma lockelse efter det här, aldrig upplevt samma pirrande känsla då jag stiger ombord på Sverigebåten.

Visst besöker jag fortfarande Stockholm då och då, barnen älskar ju Sverigebåtarna, men jag känner mig alltid lite vemodig numera då jag hör Silja Lines kännspaka signaturmelodi i hytten om morgnarna när pursern meddelar att ”bästa passagerare, vi anländer till Stockholm om två timmar. Vädret är halvmulet och temperaturen är plus fjorton grader.”

Va, fjorton grader?? Termometern hemma i köket visade fem grader när vi åkte!

Sedan hör jag min mormors röst som säger ”du vet, våren är alltid lite längre hunnen i Stockholm!” Och jag ler. Det här blir nog en bra dag trots allt.

Vinter2014-61

Advertisements

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s