Det finns en berömd story om Astrid Lindgren som går ut på att Astrid och hennes systrar på ålderns höst hade för vana att inleda sina telefonsamtal med orden ”döden, döden”. Så att vi får det samtalsämnet undanstökat så fort som möjligt, liksom.
Jag har ibland på känn att vi fyrtioplussare borde inleda våra samtal (let’s face it: ingen annan än fyrtioplussare ringer ens överhuvudtaget telefonsamtal nu längre) med orden ”utbrändhet, utbrändhet”.
Eller ”gå i väggen, gå i väggen”.
För man hör talas om det väldigt ofta när man rör sig bland sina jämnåriga.
Jag måste i det här skedet säga att jag hatar uttrycket ”gå i väggen”. Det indikerar att man kommer ångande i hög hastighet och så plötsligt tvärstannar man när man möter en tegelvägg.
Det funkar inte så.
Om man inte tittar på det i ultrarapid, det vill säga. Hur är det som the Cardigans sjunger i låten ” I Need Some Fine Wine And You, You Need To Be Nicer”:
“Well it’s been a long slow collision”
Går i väggen är ingenting som man gör på en bråkdels sekund, som då man helt bokstavligen springer in i en tegelvägg med ansiktet före. Det är någonting som händer gradvis under många, många år.
Ofta börjar det redan i tjugoårsåldern då man lägger sig till med de där dåliga vanorna som utgår från att man har tre huvuden (som alltid kommer att vara lika skarpa) och tjugoåtta timmar i klockan.
”Går i träsket” skulle fungera bättre som en analogi för det som sker, om man frågar mig. Först klafsar det bara lite kring skosulorna, men med tiden rör man sig allt trögare och till slut vadar man där med blöt torv upp till hakan och finner att man inte kan röra en fena.
”Utbrändhet” är inte mycket bättre än ”gå i väggen”. Det skulle tyda på en relativt snabb och het förbränning. Jag inbillar mig det hela snarare som en mörk, stum invärtes kyla som börjar som en isklump i magen och sakta sprider sig ut i alla extremiteter.
Inklusive huvudet.
Vaddå, hur skulle jag möjligtvis kunna veta det här? Har jag gått i väggen eller bränt ut mig? Saken är den att jag inte är riktigt säker.
Jag känner av flera av de klassiska symptomen just nu och skulle antagligen kunna lägga fram ett övertygande case för en längre sjukledighet.
Men så finns ju Moment 22 som måste tas i beaktande i sådana här fall.
Ni vet, boken av Joseph Heller från 1961. Den handlar om flygsoldaten kapten John Yossarian som under andra världskriget upplever att han har blivit galen. Han är livrädd för att dö, han känner sig paranoid och whatnot. Så han ansöker om att bli frikallad från militärtjänst.
Men hans ansökan avslås eftersom militären ser det som så att om du är livrädd för att delta i kriget så är det här en sund reaktion, detta att inte vilja dö, och med andra ord kan du enligt militärens regler inte anses vara galen. Moment 22.
Alltså, det att jag sitter här och med kylig rationalitet analyserar min egen situation och misstänker att jag kanske är utbränd, är Moment 22. Skulle jag på riktigt vara utbränd så skulle jag inte vara kapabel att säga det rakt ut.
Och jag skulle knappast orka skriva ett blogginlägg på 2000 ord om saken.
Jag har funderat i samma banor när det kommer till depression. Jag har flera gånger i mitt liv, inte minst under det senaste året eller så, känt mig deprimerad. Men det kan jag ju inte vara, för… tja, Moment 22.
Eller som komikern Steven Wright sade, ”jag gick till stranden för att dränka mig, men jag kan inte ha menat allvar, för jag tog med mig en handduk.”
Lite så känner jag mig ibland.
Det har hänt i mitt liv, inte minst under mina angstiga post-tonår, att jag har funnit mig själv sittande där med den där iskylan i magen som söker sig ut i armar och ben, och det stora vemodet som rullar in och allt det där, och för min inre syn drar jag mig till minnes hur man knyter en hängningsögla.
Faktum är att det fortfarande händer då och då. Douglas Adams talar om söndagen som ”själens långa, mörka kaffedags”. The long, dark teatime of the soul på originalspråket. Jag föredrar te, faktiskt. Och med veckodagen är det inte så noga (fast söndagar är faktiskt ofta jobbigast).
Så kan det kännas tidvis. Som att hit men inte längre. Att nu orkar jag inte en meter till. Familjen, jobbet, alltsammans; jag vet att jag kommer att göra många människor besvikna och lämna dem i sticket, men nu tänker jag inte stiga ur sängen mer. Någonsin.
Jag beskriver den här känslan med de här orden, men i verkligheten är det mest bara en vag, tung, mörk, hopplös och kompakt invärtes iskyla som inte innehåller värst många ord, men på något sätt måste man ju försöka kommunicera det hela.
Men hur som helst så slutar det alltid med att jag upptäcker att jag har en handduk under armen, så att säga. Se Steven Wrights exempel ovan.
Jag tar en titt på mig själv och den där superirriterande lilla rösten i huvudet, Sam Syrsas och Microsoft Words talande gems kärleksbarn, säger: Äh, kom igen nu, du övertygar ingen med det där. Allra minst dig själv. Skärp dig!
Min inre röst är extremt näsvis, lillgammal och en otroligt irriterande besserwisser. Säger saker som att ”tror DU att du har det jobbigt? Tänk på din morfar och farfar, de var i KRIGET!” Eller ”tänk på barnen i Afrika”.
Jag hatar den där rösten. Men jag misstänker att det är på grund av den som jag fortfarande är här.
Jag har haft perioder då jag aktivt har önskat att jag ska bli galen, vad det än innebär, för jag har på något sätt inbillat mig att det blir mindre jobbigt på det viset. Att galenskap på något sätt skulle frita en från tvånget att uppleva det hela i realtid. Vad det hela än är.
På samma sätt skulle utbrändhet ge mig en officiell ursäkt att bara zooma ut och inte tänka på allt det där som världen väntar sig av mig. Som jag själv väntar mig av mig.
Men det funkar ju minsann inte så.
Jag misstänker att det ligger ett motsvarande skäl bakom det här att sprit aldrig har känts som ett alternativ för mig. Jag har försökt att dränka mina sorger i sprit, någon enstaka gång som yngre, men det går bara inte. Spriten dränker inte mina sorger, den bara understryker och förstärker dem.
Jag kan bli glad av sprit, om jag är på det humöret till att börja med. Men är jag på dystert humör så blir jag bara dystrare av alkohol. Så det har aldrig varit ett alternativ för mig.
Men som sagt, jag har nog på riktigt övervägt att bli galen. Undrat hur man gör. Eller ens vad det innebär på riktigt. Fingrat på ansökningsformuläret.
Tills det har gått upp för mig att genuin galenskap inte är som när karaktären Ford Prefect besluter sig för att bli galen i Liftarens guide till galaxen:
”Sen bestämde jag mig för att jag var en citron i ett par veckor. Jag roade mig med att flyta omkring i en gin och tonic.
Jag hittade en liten sjö som trodde att den var en gin och tonic, och där låg jag och flöt. Jag tror i alla fall att den trodde att den var en gin och tonic.”
Orsaken till att jag citerar Liftarens guide är kanske att just den boken hjälpte mig att ta mig upp ur min värsta och mest nattsvarta ångest efter mina überjobbiga tonår. Den fick mig att skratta igen för första gången på flera år.
Jag tror att man måste skratta åt de här sakerna, driva gäck med dem, det är såvitt jag kan se det den enda och sista försvarslinje vi har mot den slutgiltiga, riktiga galenskapen. Den där då handduken inte längre är med när vi går till stranden.
För i det skedet skrattar man definitivt inte längre, när handduken blir hemma. Galenskap är nämligen inte komiskt alls, inte på riktigt, även om genier som Woody Allen och Robin Williams förtjänstfullt har försökt övertala världen (men främst sig själva) om motsatsen.
Lite på samma sätt som Hitler inte alls är rolig när det kommer till kritan, även om Mel Brooks lockade fram många goda skratt på hans bekostnad.
Men skrattet är möjligt bara så länge som vi kan betrakta dem – galenskapen, Hitler – från ett tryggt avstånd.
Sedan när vi når dit på riktigt så märker vi, misstänker jag, att galenskap inte är citroner som flyter i sjöar som tror att de är gin och tonics, utan att det är bara ännu mer av den där iskalla, kompakta, nattsvarta, blytunga känslan, men utan återvändo den här gången.
Och om den ultimata galenskapen är helvetet, så är utbrändhet dess limbo. Ingen trevlig plats alls, men det finns trots allt en återvändo därifrån.
Och för att återgå till frågan som jag ställde till mig själv tidigare. Hur vet jag det här då? Är jag utbränd just nu? Har jag gått i väggen?
Tja, you see, det är här som argumenteringen börjar gå runt i cirklar. Som sagt, jag känner många av de typiska symptomen just nu, det har varit jobbigt på alla tänkbara fronter på sistone, men ni vet, Moment 22. Eller på svenska: jag vet inte.
Dessutom har jag min autoimmuna sjukdom som slår sig ihop med min irriterande Inre Röst och så står de där och himlar med ögonen och suckar. ”Du VET att det där bara är sarkoidosen som talar!”
Kanske. Sarkoidosen, som jag fick diagnos för i fjol kring den här tiden, har de senaste veckorna gjort comeback. Jag går än en gång omkring med permanent feber på dryga 38 grader, en trötthet djup som Marianergraven, noll matlust och svullna vrister. Klassiska symptom alltså.
Men vilkendera kom först, hönan eller ägget? Fick jag ett återfall av sarkoidosen för att jag är utbränd eller känner jag mig utbränd för att sarkoidosen gjorde comeback?
Säg det den som vet. Hur som helst så ser jag fram emot juli och semestern just nu som jag sällan har gjort i mitt liv.
Och dessutom så sade jag ju att jag tycker illa om ordet ”utbränd”. Det skulle tyda på närvaron av någon sorts värme, och just nu går jag bara omkring och fryser så jag huttrar hela tiden och sveper in mig i filtar. Nå, det är febern, så mycket vet jag.
Men det är antagligen också lite av den där mörka, svarta isklumpen i maggropen som strålar sin hopplösa kyla ut i armar och ben och får dem att väga ett ton vissa morgnar.
Tur nog så har jag min handduk.
Och ni vet, tänk på morfar och farfar och kriget, barnen i Afrika och allt det där.
Konsten att flyga 