Hello darkness, my old friend…

Det var tanken som först dök upp i mitt huvud tidigare i dag då jag satt på läkarens mottagning och hörde domen: sarkoidosen är tillbaka i aktiv fas, och med större kraft än någonsin.

Simon & Garfunkels gamla låt the Sound of Silence. Den började omedelbart spela i mitt huvud. Och det lustiga med det här är att det inte hade någonting med min sjukdom att göra. Eller nå, sort of.

Mörkret som Simon & Garfunkels låt hänvisar till, det är hur som helst inte en metafor för droger eller ett kraschat förhållande eller galenskap eller något annat sådant. Det är på riktigt bara mörker.

Paul Simon hade som barn för vana att sitta hemma i badrummet med lyset släckt och sjunga. Det är det här mörkret som den berömda låten inleds med. Någonting bekant och tryggt, en gammal barndomsvän som i tystnaden lyssnar på hans sånger.

Mitt eget Sound of Silence kom inte ur ett badrum, utan ett vardagsrum i Grankulla en regnig sommardag för nästan fyrtio år sedan.

Jag var omkring tio då, det var en dag precis som den här. Samma ljus, samma duggregn, samma lummiga grönska. Samma stillhet.

Det var under sommarlovet, mamma och jag hade varit på stugan och vi kom hem till stan för att vattna blommorna och tömma postlådan.

Mamma hörde till Fazers Musics skivklubb på den tiden, eller vad den hette, man fick hur som helst hem en ny platta varje månad. Den här gången var det Simon & Garfunkels Greatest Hits. Någon av dem, det finns flera olika.

Jag hade aldrig hört Simon & Garfunkel förr, det var en helt ny bekantskap för mig. Men jag rev omslagsplasten från LP-skivan och lade den på vår gamla Philips-skivspelare.

The Sound of Silence klingade ut i det halvdunkla vardagsrummet. Det var en eftermiddag exakt som den här. Lite varmare, men annars precis som i dag.

Det är någonting speciellt med gråmulna, regniga, vindstilla sommardagar som jag har gillat allt sedan dess. De är så kravlösa. Man behöver inte göra allt det där som man är manad till då solen skiner. Simma, hoppa, klättra.

Man kan koppla av och sitta i soffhörnet med gott samvete och läsa Kalle Anka i det mjuka midsommarljuset som aldrig tycks ta slut, ett milt och skonsamt, diffust men alltigenom vänligt ljus.

Och man kan lyssna på musik.

And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence

Det här är vad jag såg och hörde för min inre syn i dag när jag satt och hörde läkaren berätta det där som jag redan hade anat, och vad röntgen- och magnetbilderna och blodproverna nu bekräftade: jag är sjuk igen. Dags att ta det lugnt ett tag.

Hello darkness, my old friend.

Den gångna våren har varit brutal på alla fronter. En riktig åtta planeters konjunktion av Stuff Som Händer. Samtidigt. Vi behöver inte gå in på detaljerna, men det har varit hektiskt.

Mitt i allt detta åkte vi till Australien eftersom vi hade köpt biljetterna för nästan ett år sedan. Det kunde ha varit en välbehövlig break mitt i stormen, men på grund av storleken på kontinenten i kombination med den begränsade tiden blev det till en tiokamp av turism.

”Juosta pää kolmantena jalkana” är ett uttryck från finskan som beskriver det ganska väl.

Jag menar, det var en helt fantastisk resa, men jag märkte att jag var fullständigt andfådd då vi kom tillbaka hem. Och det var då jag lade märke till de första symptomen.

Frossan om kvällarna och det plötsligt ökade sömnbehovet var inte en seg jetlag, det var sarkoidosen som hade gjort comeback. Trots att de sade åt mig att den inte borde göra det då den första akuta fasen har klingat ut.

Men å andra sidan, autoimmuna sjukdomar är ökända för sin tendens att triggas av stress.

”Nyt pitäisi ennen kaikkea yrittää välttää stressiä” hörde jag läkaren säga som från nånstans i fjärran. Och jag uppfattade ordet ”sairaslomaa”.

Det är lustigt hur fort insikten slår en då den en gång kommer. När man inser att man har kört sin kropp långt bortom dess naturliga toleranströskel. Med alla mätare på rött i flera månader, kanske ett halvår. Kanske mer.

Kanske sedan jag återhämtade mig från min förra akuta fas.

Nånstans i bakhuvudet fanns det hela tiden en liten röst som sade att ”sakta ned nu, hör du, det slutar inte väl det här.”

Jo, alldeles strax, jag ska bara göra den här ena grejen först. Och den där andra. Men jag ska ta ta det lugnt och vila ut riktigt snart, vilken dag som helst nu.

Den dagen kommer ju sedan inte förrän man sitter där och läkaren ger det i svart på vitt. Men då kapitulerar man förvånansvärt fort. Det är som någon där inne i reaktorhallen omedelbart skulle skrida till aktion.

”Ni hörde mannen, grabbar, börja köra ned systemen!” Det smällande ljudet av högspänningsbrytare som slås av och vinande generatorer som varvar ned.

Och the Sound of Silence som spelar någonstans ovanför alltsammans.

Annonser

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

En reaktion till “Hello darkness, my old friend…”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s