Tid, perspektiv och den försvinnande Barösundsdialekten

Om jag skulle dö nu, i fyrtiosju års ålder, så skulle folk säga att jag dog ung. Det är alltid lite synd om folk vars slutsaldo i dödsannonsen börjar på en fyra.

Nej, jag har inte för avsikt att kola vippen inom den närmaste framtiden, jag sitter bara här på stugverandan och tillbringar min första semesterdag med att fundera på tid och perspektiv.

Fyrtiosju år är nämligen en rätt lång tid trots allt. Mycket hinner hända på fyrtiosju år.

Jag har sett Sovjetunionen och den internationella socialismen skjuta sig i bägge fötterna och dö. Jag följer som bäst med när den nakna, globala rövarkapitalismen gör samma sak.

Jag har sett Europeiska unionen födas och d-… nej förresten, den andas ju ännu. Men jag har sett Storbritannien både ansluta sig till och dra sig ur unionen.

Naturen har också genomgått stora förändringar. Sedan jag föddes har till exempel cirka hälften av världens alla vilda djur försvunnit. Dött bort. Ätits upp eller blivit jakttroféer på Donald Trumps country club.

Lika illa har det gått med fiskarna i haven. Det är något som märks här i Barösund. När jag var liten drog morfar upp sådana mängder fisk, mest gädda, ur vattnen runt Kolholm att det nästan var komiskt. Och mormor tillredde den på löpande band.

Vi åt så mycket fisk här om somrarna att jag i något skede, då jag hade kommit upp i tonåren, beslöt att nu får det vara nog. Ingen fisk för mig längre. Nästan trettio år gick innan jag började bryta det löftet.

En annan sak som har gått kraftigt back här i trakten är det svenska språket. Ingå är en tvåspråkig kommun med svenska som majoritetsspråk, men majoriteten är knapp, femtiofyra procent.

När jag föddes var andelen svenskspråkiga i Ingå nittio procent.

Här ute i skärgården var svenskan ännu mer totalt dominerande. De stackars sporadiska finskspråkiga turister som irrade sig ned till Andelshandl’n i Barösund hade det riktigt jobbigt med att göra sig förstådda på finska vid kassan.

Och det bofasta skärifolket ute på holmarna, gamla mor Anna på Ramsholm till exempel som vi hämtade vår post hos, jag undrar om hon och hennes man Ville någonsin hade talat finska i sitt liv?

Det var inte det att de inte ville, det fanns helt enkelt inte något större behov för det här.

Mormor och morfar köpte den här holmen, Kolholm, 1954 av Svanbäcks på Själö. Mormor och morfar var bland de första sommargästerna här i omgivningen runt Bastö, sydost om Orslandet.

Skärin var ju förvisso inte ett ställe dit man åkte ut om veckosluten på den tiden, också Barösund var ännu huvudsakligen ett ställe där man bodde – glest, men i alla fall – och karvade ut ett magert leverne ur havet, ängarna och skogarna.

Men brytningspunkten var på kommande.

De första sommargästerna som kom hit ut, inklusive mormor och morfar, var huvudsakligen svenskspråkiga. Det var sällan man såg vimplar av andra färger än de nyländska blå-vit-gula vaja från flaggstängerna på uddarna och klipporna.

Fast det var ju överlag mycket färre vimplar man såg vaja någonstans då på den tiden jämfört med numera. Stugorna började öka på allvar omkring tiden då jag föddes och började tillbringa mina somrar här. Och allt fler av vimplarna var blåvita, utan det gula elementet.

Numera är det ytterst osannolikt att en blå-vit-gul vimpel hissas i en ny flaggstång på de uddar och skär där nya stugor byggs. Det är i praktiken bara finskspråkiga som står för nybyggena här numera.

Observera att jag inte säger att det här är en dålig sak, klart att jag unnar vem som helst nöjet att få njuta av somrarna i skärin, oavsett språk. Jag gör bara en observation här.

Däremot tycker jag onekligen att det är lite synd att det har blivit ett så exklusivt nöje att idka stugliv i skärin. Sommargästerna har inte bara blivit mer finskspråkiga, de har också blivit betydligt mer förmögna.

Då mormor och morfar köpte Kolholm av gamle Alvar Svanbäck 1954 så tog han enligt vad mormor brukade berätta pengarna och gick och köpte sig en ny motor till sin fiskarbåt för dem.

För pengarna som du får då du säljer en stugtomt här ute numera, får du betydligt mer än en motor till en puttputtbåt. Det har blivit riktigt rejält dyrt att köpa sig en del av sommarparadiset i Barösunds skärin.

Följaktligen är stugorna som byggs här ute numera inte riktigt ”stugor” mer än till namnet. De är tvåhundra kvadratmeters designvillor med alla tänkbara bekvämligheter. Och den obligatoriska XXL-Bustern med tvåhundra hästar på akterspegeln.

Det känns som att stuglivet här ute i en större utsträckning tillhörde ”vanligt” folk förr i tiden. Mommo och mofa till exempel, de var vanliga medelinkomsttagare, morfar var byggmästare och mormor var lärarinna. Stugan byggde morfar själv, som de flesta gjorde här ute på den tiden.

Och inte var det bekvämligheter som gällde på femtiotalet. Vi fick elström dragen hit ut så sent som i slutet av åttiotalet. Telefonen kom några år innan dess. Före den kom rodde vi över till Ramsholm och gick genom skogen till mor Anna då vi behövde ringa.

Lustigt nog, alla dessa pråliga nya villor, jag har märkt att deras ägare sist och slutligen tillbringar förhållandevis lite tid här ute. De är här kanske vart tredje veckoslut om ens det, och kanske en vecka av semestern.

Men det är klart, allt fler lever i en två eller rentav tre stugors ”fälla” numera. Folk ärver stugor till höger och vänster; ena stugan, vid Saimen kommer från fruns föräldrar och mannens släkt har sin ute i Ingå. Och sedan delar man upp stugtiden enligt vad som känns bäst.

Jag märker sånt här, för vi är här ute mest hela tiden. Kanske lite väl mycket, faktiskt. Jag inser att jag knappt ens vet hur Helsingfors ser ut om somrarna för jag är nästan aldrig där då. Jag sjappar iväg hit ut så gott som genast då jag får chans.

Det är någonting som jag har ärvt av mormor och morfar, antar jag. För dem var det här Den Stora Grejen. Inte åkte de utomlands titt som tätt. För dem var semester någonting som involverade stugan på Kolholmen, inte Kanarieholmarna.

Och de kom troget hit ut varje veckoslut till och med på den tiden när lördagen inte var en ledig dag. Trots att de inte hade en egen bil. Eller båt, för den delen.

De packade in familjen i tåget som tog dem från Grankulla genom ”världens längsta järnvägstunnel”, med förbommade tågfönster genom det av Sovjetunionen ockuperade Kyrkslätt, till Ingå station.

Därifrån bar det av med taxi ned till Ingå kyrkby och där väntade ännu taxibåten på att ta sällskapet ut till Kolholm. Bara båtresan tog närmare en timme.

Med god tur var man framme här på holmen kring sextiden på lördagskvällen. Mormor, morfar, mormors mor, morfars bror, tre barn och x antal av deras kompisar, alla trängde de in sig i en stuga på mindre än tjugo kvadratmeter.

Och mindre än ett dygn senare var det dags att packa ihop prylarna och inleda återfärden till stan.

Det var hardcore att idka stugliv på den tiden. Det krävde beslutsamhet. Men det satte sig i blodet och på hjärnan. Så till den grad att jag fortfarande lider av det, två generationer senare. Eller njuter av det. För det mesta.

Men det har ibland varit lätt utmanande att förklara det för frun min, som inte har det hela på hjärnan på samma sätt som jag.

Och jag vet att vi har en fight på kommande med våra pojkar som inom en överskådlig framtid kommer att börja ifrågasätta det här ideliga rännandet hit ut till den här vindpinade kobben, när kompisarna och hela livet finns där inne i stan.

Trots att vi har wifi här på kobben numera.

”Du är n00b, pappa, vet du det” säger Felix.

Men vi får ta den fighten sedan när den är aktuell. Just nu har jag semester, jag inledde den som sagt för mindre än ett dygn sedan, så nu tänker jag bara zooma ut och titta på molnen som driver förbi ovanför tallarna och skären. De talrika, feta, gråa molnen.

Jag började med att skriva om hur allting förändras, och inte minst språket som talas här ute på holmarna. Tiftö-Stig, vars gälla stämma och tjocka Barösundsdialekt kunde höras nere vid Andelshandl’n, är sedan länge borta.

Mor Anna på Ramsholm är borta. Svanbäcks Harry, post-Harry är borta. Gamle Gröning som jagade bort oss ungar från Bråtanholm när vi tog iland där på någon av våra roddbåtssafarin (vi hade hunden med oss och störde de häckande fåglarna), han är borta.

Och språket som de talade är borta. Det är väldigt sällan som åtminstone jag hör den äkta gamla Barösundsdialekten talas nu längre.

Ingå kyrkby börjar bli riktigt rejält förfinskad. Tidigare i dag besökte vi Ingådagen och där var större delen av alla skyltarna på de olika stånden och borden på finska.

Sannfinländarna som vill utrota svenskan som nationalspråk, de var där med sitt obligatoriska blåvita tält. Såvitt jag kan se uppstod det hur som helst inte heller den här gången någon kö vid deras kaffetermos.

Som sagt, mycket har hunnit hända på fyrtiosju år. Det är inte en värst lång tid, inte i det geologiska perspektivet, det som har sett istiden komma och gå och slipa våra strandklippor släta och fina.

Men det är en tillräckligt lång tid i det mänskliga perspektivet.

Förfinskningen av den här trakten kommer säkert att fortsätta. Mina egna barn kommer att bidra till det: de är tvåspråkiga, men de talar finska sinsemellan, och sannolikt kommer de att gifta sig finskspråkigt, och en vacker dag talas det kanske idel finska i den här stugan, vem som nu än tar över den.

Det sägs ju att ungdomen inte bryr sig om stugliv längre, inte ens när de växer upp. Det är n00b, som min yngre son uttrycker det. Alla dessa stugor som dagens ungdom ärver till höger och vänster, det är bara jobbigt och tråkigt, och vem vill binda sig? Speciellt när man får en flygbiljett nästan vart som helst i världen för under hundralappen.

Men jag orkar inte ta så värst stor stress av det här, inte i dag åtminstone, på semesterns första dag. Världen förändras, det är inget man kan gör åt den saken, Och all förändring är inte automatiskt av ondo heller, för den delen.

Dessutom så bor det ju nog fortfarande folk här ute, riktigt, året-runt-bofast folk som gör sig ett hyfsat, hederligt leverne precis som deras förfäder gjorde i århundraden. Fast nu med wifi.

Micke Rehnberg till exempel, som brukade köra från holme till holme och sälja färska jordgubbar under min barndoms somrar. Behöver ni taxiskjuts ut i Ingå skärin så ring 0400 473 928 så kommer han och kuskar er med sin Diana II.

Det är en högvarvad diesel i Diana II, inte en av de där putt-putt-motorerna som hörde till soundtracket i skärgården ännu i min barndom.

Men det gör väl ingenting hur det låter så länge skärgården hålls levande. Och Rehnbergs Micke, han talar ju förresten riktigt skaplig Barösundssvenska också.

Så länge taxibåten kan gå, så länge hjärtat kan slå, och så vidare.

 

Annons